Ibiza

Kategoriarkiv: Personligt

Att fylla 2 på Ibiza: 3 tårtor & 3 kalas på 3 språk

Igår fyllde min son Pi 2 år. Alla vuxna var hyperaktiva, exalterade och ganska tokiga, medan Pi nog mest undrade vad det var som faktiskt hände. Hela dagen, från morgon till kväll, var full med tårtor, ljus, ballonger, presenter, klappande i händerna från alla vuxna, och allt sånt som vuxna gör när barn fyller år. Snacka om hjärntvätt- vi har som barn ingen aning om vad att ”fylla år” betyder, men med de vuxnas överexalterade beteende, börjar vi år för år förstå att det är en dag att se fram emot. Enormt mycket. Fram till en viss ålder.

IMG_6824Så Pi’s dag började med att han vaknade i ett rum fyllt med ballonger och en stoooor present som innehäll en vintage röd bil som han älskade. Sen kom mamma med en bricka med bakelse och ett ljus i och ett glas juice, och sjöng ”ja må han leva”. Sen åt han tårta till frukost sittande på sin nya röda bil i sängen omgiven av ballonger. Vi hade fått specialtillstånd att följa med till Pi’s dagis, där de alltid firar barnens födelsedagar, och föräldrarna får äran att ta med tårta, snacks, juice och presenter till alla barnen. I Spanien är det standard att barnen lämpas av och levereras vid dörren; man får alltså inte komma in på dagis och vara med, eller se hur ens barn har det eller vad det gör. Dom anser här att föräldrarna stör leken och pedagogiken. Väldigt Franco-känsla, det där med stängda dörrar.

Men eftersom Noam, Pi’s pappa, är fotograf, fick vi komma med ursäkten att vi skulle ta bilder. Här nedanför ser ni tårtan som dagisbarnen fick, 15 stycken snoriga, hostande 2-åringar som knappt sa ett knyst, medan den högljudda sydamerikanska dagisfröken varje minut utbrast ”cumpleanos del Pi!!!!!!” och fick dom alla att applådera på beställning. Ha ha. Sen sjöng vi Cumpleanos Feliz på spanska.

IMG_6811

Efter dagis och siesta var det dags för kalas hemma, med kompisar och en tårta till och massor med presenter. Vi hade bjudit in till tårta och kaffe, och jag som är svensk tror då att det är så det är, men det slutar med att vi drar ut allting vi har i kylen, för att alla är super hungriga. Rester, hummous burkar, ostar, bröd, chips och allting ut på bordet och alla äter direkt från skålarna. Vädret var jättefint och soligt så vi flyttade utomhus för tårtan och nu sjöng alla Ayom Oledet på Hebreiska.

IMG_6851Pi lyckades blåsa ut ljusen på sin tårta två av tre gånger, och andra gången var det mammas fel, för jag hade köpt sparkling lights Made in China som inte ville tändas.

Hans dag avslutades med pasta och smör och Tractor Tom och han somnade nästan i sin stol.

Oj oj oj. vilken dag.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ajajaj i Sinai! En ofrivillig skönhetsbehandling

Har du någonsin fått detta gjort? Trådar som hålls mellan händer och tänder på den som utför det och som river bort ansiktshår?

Det var första gången för mig, här i Sinai. Jag har sett det göras på andra men aldrig haft äran att få känna denna smärta själv. Aj aj aj!! Jag visste inte ens att jag ville ha en sådan här behandling. Vi vandrade runt i lilla spökstaden Nuweba, övergiven av turister sedan alla terrordåd i Sinai, och den här lilla mannen lockade först in min son med godis, sen min man med en cigarett, och sist mig med en kopp sött arabiskt te. Sen övertalades jag att sitta ned, och han jobbade snabbt. Först med trådarna, sen med en rosa gegga i ansiktet, och efter det steaming ur en gammal, smutsig apparat som verkade direkt livsfarlig. Efter det klippte han mitt hår, och voila, färdig.

Jag luktade rosafärgade kemikalier i flera dagar efteråt. Och inget nytt hår har börjat växa i ansiktet än. Vilken skönhetsbehandling!

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Juan från Kanarieöarna: Ibiza Karaktärer


Jag gick med min son sittande som en kung på sin tron (vagn) och med min hund troget lunkande bredvid oss när jag fuck syn på denna gamla man som satt på en trappa och vilade sig. Han såg så otroligt spännande ut att jag var tvungen att prata ned honom. Jag frågade ”donde esta la Calle de la Virgen” fastän jag visste att det var gatan jag gick på. Han berättade att han bott på den ökända gatan i 30 år, och att den var bättre förr. Förr hade den mycket mera ”alegria” glädje- den var fylld av bra fiskrestauranger och alla fiskare bodde där. Han själv hade kommit också som fiskare, från Kanarieöarna.
Idag är Calle de la Virgen ökänd för att vara lite ”seedy” och är gay distriktet. Här går alla de stora klubbarnas parader, fyllda med dragqueens och lättklädda dansare under högsäsongen.
Sedan frågade han var jag var från, och då övergick konversationen till svenska. Denna gamla tandlösa gubbe pratade flytande svenska, med norrländsk dialekt!! Han hade bott i Haparanda och Gällivare, jobbat på båtar till Sverige i många år.
Vilken överraskning att träffa Juan som talar norrländska sittandes på ibiza’s mesta gay gata!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Impulsivt Oplanerad Roadtrip genom ett Mångskiftande Land: Spanien

Jag hade bokat en hyrbil via en brittisk hemsida. Billigt var det. Vi var på en helt oplanerad, impulsiv roadtrip, med Cadiz som vårt mål, och start i Barcelona.

När vi kom till kontoret i Barcelona för att hämta vår bil, skrek den överviktiga brittiska kvinnan bakom disken helt oprovocerat och utan förvarning, i en obarmhärtig falsett-ton att det fanns inga bilar kvar, att den hemsidan vi hade bokat med inte hade lyssnat på henne och hennes kollegor när dom hade sagt att det inte fanns fler fordon att tillgå. Något sade mig att det inte var första gången hon hade behövt yttra den meningen den morgonen, och att hon var nära en inre explosion där vi var farligt nära att vara droppen som skulle få hennes inre lava att snart rusa fram och kväva allt i sin väg.

Vi var totalt chockade och tittade stumma på varandra. Vi såg hela vår spontana roadtrip bli till ett par tråkiga dagar i Barcelona. Fast  i stan under en långhelg. Vad fan…? Det hjälpte inte hur mycket vi än försökte intala den rödblossande kvinnan att vi betalt, bokat och fått bekräftelse. Hon bara viftade bort oss och sa att det var inte hennes problem, vi måste ringa till England och prata med idioterna på hemsidan som överbokat bilar. Snacka om besvikelse och frustration, som inte blev bättre  av den totala påskstressen som rådde, med ungefär halva Spanien på resande fot, på väg hem till abuela en el pueblo.

Vi vandrade till alla biluthyrare man kan tänka sig, och alla sa bara NO- finns inga bilar tillgängliga, vad tror ni liksom, det är påsk och ALLA har hyrt bil.

Sista försöket med små förhoppningar och den krossade drömmen om roadtrippen till Costa de la Luz: äntligen hittade vi en bil. Så då äntligen fick vi vår älskade lilla vita Fiat Panda, som skulle bli vårt rullande hem dom närmsta fyra dagarna och tusentals kilometrarna.

Hur det gick med bilen som jag hade betalt, men aldrig fick? Jag fick inga pengar tillbaka, eftersom ”det står i det finstilta att man ska ringa inom en timme från tillfället då man skulle ha hämtat sin bil- annars tillfaller pengarna företaget”- aldrig mera hyra bil från något skumt, för bra för att vara sant, lågpris online företag! Och mitt mest vänliga råd till alla Spanien resenärer är att boka hyrbil i god tid och med ett etablerat företag! Spänning och impulsivitet i all ära, men utsikten att förlora resan kändes ju bara för fruktansvärt.

Så var vi då, otroligt nog, äntligen på väg. Vi bara körde, ut ur Barcelona, och västerut, in i Spanien. Bort från Katalonien och katalanskan, och in i Spanien och spanskan. Första stoppet: några timmar inpå eftermiddagen när solen börjat lägga sig i viloläge för att ta sig en gyllene, kall öl, körde vi in på en sidoväg någonstans i ingenstans och hittade ett övergivet hus omgärdat av enorma tallar och torra, vintermörka träd som sträckte sig efter värmen och ljuset och hade börjat öppna sina knoppar i fingertopparna.

Nästan direkt efter hamnade vi i vad vi trodde var en liten, liten pueblo (by) där invånarna beredde sig på Semana Santa processioner (en mycket besynnerlig spansk tradition; klädda ungefär exakt som Ku Klux Klan, går dom i långa mörka tåg genom stadens trånga gator, bankar och smäller på trummor  medan dom vaggar fram på ett skräckinjagande sätt bärande på en Jesus i plast och med katedralen som mål. Det visade sig vara en jättestor stad som vi snabbt glömde namnet på eftersom det liksom förstörde den pittoreska känslan.

Här spenderade vi natten. Hostal Jägaren. Dom hade ingen varm mat men dock ett badkar med varmt vatten. Det behövdes, eftersom det finns få ställen i världen som är så kalla som Spanien i April. Just för man ”tror” att det är varmt, så man får en sådan stark psykologisk chock när man inser, tunnkädd och i Havaianas, att det blir under 10 grader efter solen åkt neråt till Nya Zeeland. Och dessutom, ännu mera chockerande- lika kallt inomhus. Välkommen till landet som blundar för faktumet vinter och bygger hus som är designade att enbart hålla värmen UTE och som har noll värmeelement och tunna fönster och väggar.

Livet en morgon efter man frusit en hel natt och det är kallt, regningt och ruggigt. Fast vi var ju på roadtrip, och vi hade ju någon glättig spanjor som skrek ut sin glädje för den spanska popmusiken i bilens högtalare. Och vi pratade om våra drömmar, som man ska göra på roadtrip. Om vad en väg symboliserar, att resa på en väg, om att ha ett mål, att följa sin plan eller att låta vinden föra en dit det verkar bära.. Och att komma fram till att ta ödet i egna händer, att bestämma vad man vill ha, vart man vill, och inte sluta förrän man nått sitt mål.

Hundar på en balkong i Granada. Finns inte mycket att säga om saken, kanske. Vi väntar ett tag åtminstone. Återkommer till ämnet.

En katt på en balkong i Granada. Solen sken äntligen när vi kom fram till Andalusien, som sig bör. Överfulla tapasbarer med helgkänsla. Barn överallt. Kvinnor i klackar. Män uppklädda. Familjer och apelsinträd och kalla, små öl. Och så då två hundar på en balkong, och en katt på en annan. Varför fick inte dom följa med ut i påskfamiljevimlet? Kändes orättvist, liksom.

I galma stan, Granada. Så otroligt vackert, blommande hemliga patios, flamencomusik flödande från blommiga, hemliga patios, sol som letar sig ner i de smala gatorna, de skuggade gränderna, de hemliga gränderna.

Var vi sov den natten vill jag helst glömma (i ett tält på en strand, iskallt, stel i kroppen, helvete, allting fullbokat, så blir det när man åker på en totalt impulsiv oplanerad roadtrip genom ett påskland) men vi värmdes snabbt upp av alla vackra byar längs med Costa de la Luz. Detta är en av dom och alla tar sig en styrketår efter Ku Klux Klan-heterna som pågått intensivt hela morgonen.

Blåsigt värre, det kan man göra något bättre med. Elektricitet, till exempel. Vår lille Fiat Panda hade vid det här laget blivit vårt hem och kartan var kastad långt bak i det inte så rymliga baksätet och vi bara körde österut från Costa de la Luz mot Costa del Sol och stannade och picknickade i Tarifa.

Sen kom vi då till Gibraltar, som var en otroligt underlig och högst angenäm överraskning. Ta en enormt medelmåttig stad, kasta in  Medelhavet, en enorm klippa som sticker rakt upp, gör allting brittiskt, sen kasta in några muslimer och på det några judar, sen har du ett bisarrt litet ställe. Se på apor i solnedgången och ät en kebab som du betalar med engelska pund. Galet märkligt ställe som känns som att man tagit på sig sina coolaste, trendigaste kläder, men ut-och-in.

Två katter på en balkong. Börjar kännas bekant, detta temat. Eller ser vi vad vi villl se? Ser jag alla katter och hundar på balkonger för att det är det som reflekteras i mina ögon? Missar jag därmed traficking, Mc Donald’s, vackra igelkottar? Är allt jag ser det som speglar sig inifrån mig ut till min värld? Och vad säger det om mig, egentligen, att jag bara ser fångade djur, fast på en balkong??

Detta är Afrika, sett från ett Europa-perspektiv. Jag undrar hur Europa ser ut från ett Afrika-perspektiv? För det handlar mycket om perspektiv, allting. Från vilken vinkel man väljer att se. Ibland blir man så blind av sin vinkel att man inte ser den andra vinkeln. Ibland kan vi människor bli väldigt trångsynta kallas det väl, när man ”ser trångt”- alltså bara från sitt eget håll. Nej, vidga våra vyer, enda sättet, tycker jag! Högst nödvändigt i den mänskliga upplevelsen, dessutom. ”Världen är en bok och den som stannar hemma läser bara en sida” (St Augustine) är min favorit quote av alla visa quotes som existerar. Det finns ingen större perspektiv-vidgande upplevelse än att resa. Roadtrip Visdom.

Sista morgonen vaknade vi i nationalparken Cabo de Gata- en enormt speciell plats i landet Spanien. Otrolig natur. En Bond-film spelades en gång in här. Kaktusar och tomatodlingar. Lite regn, mycket sol. Här är solen på väg tillbaka från Nya Zeeland och vi hade nyss druckit en cafe con leche på en liten bar fylld med människor som hade ovidgade vyer.

Knallröda vallmo längs med vägen. Vägen från Cabo de Gata, vägen till Barcelona. Vägen som binder A till B och vägen som är ett ingenmansland mellan våra destinationer. Dom säger att man ska njuta av resan och inte fokusera så mycket på destinationen.

Jag säger man ska göra lite av båda. Ta ödet i egna händer- bestäm målet och kör ditåt, men var öppen för nya perspektiv och upplevelser under resans gång, men släpp inte ditt mål. Släpp inte din dröm. Min dröm var att ännu en gång se Cadiz. Vackra, glittrande Cadiz. Och Cabo de Gata. Otroliga, magiska och ökentorra Cabo de Gata.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

The Blue Birthday Balloon in the Bay of Bennirras

Igår firade vi Pi’s första födelsedag på Bennirras. Stranden jag först bodde och hade yoga klasser vid när jag kom till Ibiza för fem år sedan för första gången. En av dom klassiska Ibiza-stränderna. Vacker som bara den, och med ett skimrande turkost vatten.

Här åt vi Leilas sommartårta och Leilas kladdkaksmuffins, drack citron och min-lemonad och vitt spanskt vin. Sjöng för ettåringen på fyra språk (spanska, engelska, hebreiska och svenska) och jag tog till och med ett väldigt snabbt dopp i det iskalla vattnet. Min svens-finska väninna Anna sa att det var väldigt svenskt gjort, till dom andra.

En av ballongerna landade i vattnet nedanför när Pi jagade den. Det kändes poetiskt.

Grattis på din dag, min skimrande pärla Pi.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tillbaka till Ibiza

Ja, jag vet, denna bloggen skulle ju handla om Ibiza. Senaste månaderna har den dock befunnit sig i Asien. Thailand, Laos och Kambodja. Och det är just det som är poängen: det är detta som GÖR Ibiza till vad det ÄR. Att alla reser iväg på vintern, till Asien och Nordafrika och Sydamerika, och hämtar med sig hem varor, spirituella insikter och nya vanor och rutiner. 
Tysta, lugna, lugna, tysta… Vilken kontrast efter månader i Sydostasien. Ljud, dofter, smaker, hetta, färger… och nu: lugnt, tyst, tallbarsdoft, gröna och bleka vinterfärger… Vilken chock! Det har tagit ett tag att landa i allt det lugna…

Största chocken var att jag gick hela den tysta långa vägen till San Rafael och när jag kom fram kom jag ihåg att i Spanien finns det något som heter SIESTA. Vad fan…? Dom går hem mitt på dagen?? Efter ettriga Asien känns det helt sjukt. Speciellt med tanke på… vad behöver dom en paus från, egentligen? Livet är ju sååå lugnt och chilled ändå!!

Nya små lamm har fötts. Pittoreskt som i en saga! Helt ofantligt gulligt och vackert och rent och… tyst. Ja. TYST. Knappt ett fågelkvitter!

Här befinner sig dom sista apelsinerna… dom är torra och skrynkliga och rynkiga och vill bara falla till marken och lämna plats för apelsinblomsterna som doftar så magiskt. En kustremsa söder om Katalonien, ner mot Valencia, heter Costa de Azahar. Azahar är det arabiska namnet för apelsinblomster. Det ni! Från nästa vecka tar jag över RES’s instagram konto. Missa inte massa soliga bilder från Ibiza då! Men ni kan följa mig redan nu på mitt privata instagramkonto: @lalindaibiza

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ibiza-Barcelona-Istanbul-Bangkok: resa med bebis, vilken grej!!!

Första stopp. Barcelona i en och en halv dag. Kallt som fan och egentligen onödigt stopp. Köpa GoPro och träffa vänner. Bodde hos en vän som har utsikt över hela staden. Såg solen gå upp över Barcelonas skyline. Staden jag känner genom alla mina promenader och cykelturer med min älskade hund Xucla. Överallt stannar folk oss och pratar med Pi.

Andra stopp. Istanbul en väldigt lång och iskall dag. Inte visste vi att det var 3 grader, regn, blåst och mörkt i Istanbul. Usch! Men väldigt god mat. Men vem kan njuta i bara converse och ingen jacka? Nä. Tyvärr gjorde inte Istanbul något alls för mig. Taksim square, döner kebab, turkiskt kaffe och turkish delight. Taxi till flygplatsen som tog två timmar. Genom en kall och frusen stad i rush hour. Men en sak kan vi konstatera: turkarna är ett enormt varmt folk. Alla älskar barn. Alla, till och med immigrationspolisen och säkerhetsvakter, stannar och pratar med honom. Tar honom i sina armar och gosar på turkiskt bebisspråk.

Khao San Road.

Jag var här 13 år sedan första gången. Sen flera gånger fram tills 2005, sista gången.

Nu, 8 år senare, kommer jag tillsammans med min familj.

Reser med barn.

Är vuxen.

Vilken skillnad!

Inget mer boxliknande rum för 80 baht på Sweety Guesthouse.

Inget mer ute sena kvällar på bussbarerna drickande vodka redbull.

Khao San Road är nu ett enormt distrikt, som sprider sig och ringlar utåt från den gata där allting började. Ett distrikt som aldrig verkar ta slut; ständigt växer och förökar sig.

Jag ser japaner och ryssar, jag hör katalanska och polska.

ALLA åker till Thailand.

Det brukade vara bara västerländska backpackers och singelmän. Unga folk, resenärer. Alla barer och restauranger visade filmer. Nu reser alla med en lätt liten I-pad och isolerar sig i sin lilla internetvärld.

Maten är fantastisk som alltid.

Staden är inte alls lika smutsig som den var.

Det är trendigt, bekvämt, organiserat.

Så lätt att vara här.

Mina senaste resor har varit i Indien, så att komma tillbaka hit är som rena semestern. Folk är inte så pushiga, det är inte så hett, det är inte så smutsigt, det är bara nice liksom.

Alla älskar barn. Vi blir välkomnade som kungligheter var vi än går. Alla vill prata med Pi och hålla honom. Vilken skillnad från mina tidigare vistelser i Thailand!

Min erfarenhet av Thailand innan är att människor ofta är otrevliga och ointresserade. Likadant nu om jag går utan min bebis. Arga, tittar inte mig i ögonen, suckar för jag stör dom i sina samtal med arbetskamrater eller i telefon. Men med bebis är det annorlunda. Alla älskar bebisar i Thailand.

Den bästa reseacessoaren jag haft hittills, utan tvekan!

Vi var i Sverige i en vecka innan denna resan började. Pi fick inte mycket uppmärksamhet någonstans när vi var ute. Min slutsats är att hur människor agerar mot bebisar och djur är en tydlig måttstock på hur varma dom är innerst inne. Sverige är kallt, på utsidan och insidan. En kall och isolerad kultur. Svenska hjärtan bultar där inne bakom dubbelglas, halsdukar och värmeelement. Men långt borta och svagt. Sverige fokuserar så mycket på det mörka, det omöjliga, det orättvisa och det grymma. Det bara känns i själen när man är där, att det är melankoliskt och att allt är stillastående svårmod. Hela landet följde Kristian Gidlunds kamp mot cancern. Alla storsäljande böcker är mörka deckare. Alla pratar om hur svårt det är. Hur omöjligt det är. Hur man måste.

Genom att resa med min son ser jag världen på ett helt annat sätt. Jag upplever saker från hans perspektiv. Jag ser världen genom hans kameralins.

Skrivet från ett medelmåttigt hotellrum, på min MacBook Air, med bilder tagna av min Iphone, i Khao San Road-distriktet, med Aljzeera på TV:n i bakgrunden som visar Mandelas memorial services live nonstop, och en gnällig febrig bebis klängande på min vänstra sida.

Tio år sedan hade det varit en filmkamera, en långsam PC på ett rökigt internetcafé, utan man och barn, bara jag, på jakt efter allt det jag har nu med ursäkten att jag reste för att finna mig själv.

                                                                      På väg från Ibiza till Barcelona

                                                                   Pi på en solig plaza i Barcelona

                                                          Min utsikt över Barcelona i en och en halv dag

                                                                      Utsikt by night

                                                   Istanbul flygplats. Turkish Airlines staff gosar med Pi

                                                                           Khao San Road

                                                                          Pi på Khao San

                                                                       Pi får massage

                                                                  Hund ligger på ett isberg

                                                       Som Tam, papayasallad- Thailands bästa mat!

                                                                         I love Thailand

                                                                   Fantastisk mat på gatorna

                                                           Pi shoppar på MBK, typ världens största varuhus

                                                                   Dricker färsk kokos

                                                                   Skåne från ett pågatåg

                                                                     Svenskt hus

                                                           Jag fastnade också i Kristian Gidlunds historia

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

IBZ-BCN-CPH-BCN-IBZ-BCN-IST-BKK

Vackra solnedgångar dessa vinterdagar (på Ibiza finns bara två säsonger; sommar och vinter!) och nedräkning till resor! Så spännande! På tisdag åker vi till Sverige i en vecka och sen kommer vi hem i fem dagar och sen till Barcelona i två dagar och sen till Istanbul i en lååång dag och sen till Thailand!! Jippiee!!

Ibiza blir mer och mer tråkigt och folktomt och jag blir mer och mer rastlös. Blir galen av att inte göra något. Snart, snart!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 2.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vinterresa är bokad! Sydostasien, jag kommer tillbaka: med bebis!

Äntligen! Landar i Bangkok om exakt en månad och planerar Burma och Laos, norra Thailand och öarna. SÅ glad jag är att åka tillbaka till Sydostasien! Jag har rest mycket där, men senaste större resorna var till Indien. Och denna gången med bebis! Folk brukade fråga mig hur jag skulle kunna ha barn, jag som reser så mycket. Well, först får man ta ett ställe man kan stå ut med och bara stanna där ett tag – Ibiza – för att vara höggravid, föda barn, och stanna ett tag. Sen får man ta bebisen med på resan! Enkelt! Det var alltid min idé, att fortsätta resa, men med barn. Jag tror inte alls det behöver vara komplicerat. Vi har hittills rest till Madrid en gång, Barcelona två gånger, och snart till Sverige. I magen var han med i England, Sverige, Barcelona, Israel och i Sinai-öknen.

Jag längtar!! Och solskenet har nu lämnat ön. En av dom sista soliga dagarna tog jag bilden ovan. Ljuset på hösten är fantastiskt! Men man vet att vilken dag som helst kan det vara slut.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Slutet på Oktober: extremt innehållsrik månad

Det har hänt massor denna månaden. Besök i Barcelona, yoga retreat jobb i en vecka, massor med annat jobb, säsongen är officiellt slut och om två dagar kommer mina föräldrar hit. Detta kanske låter helt normalt för en normal busy storstadsmänniska men när man bor på landet på Ibiza och har en liten bebis känns det som att det är full fart. Och denna mamman är superglad! Nya projekt att hålla på med i vinter, och översättningsjobb från ett företag i Barcelona som jag sökte jobb hos för tre år sedan när jag flyttade dit och verkligen behövde jobb. Ibland kommer saker tillbaka till en- frön man har sått- när fröna är redo att växa. Inte när man vill att dom ska blomstra. Har också fått email för castings i Barcelona som jag ju inte kan gå på- men samma sak där. Frön som såddes för flera år sedan när jag flyttade till Barcelona och sökte alla möjliga och omöjliga jobb. Det var tufft att överleva där. Men nu i efterhand ser jag också att allting verkligen går i vågor i livet. Just den vågen var ett baksug. Nu rullar det på och jag surfar alla vågorna i medvind. Så länge det varar… och påminner mig själv att ingenting varar för evigt. En vacker dag kanske jag får en stor kallsup av mina fina vågor.

Morgonpromenader med Xucla och vi är båda väldigt intresserade av spindelnäten. Så himla vackra och så mycket jobb!!

Katten har varit borta hemifrån i nästan en hel månad. Vi har en ny housemate- Anja från Göteborg- och hon har en hund- Alma från Spanien, som jagade Katten i sin nyfikenhet och Katten tackade för sig och hittade antagligen ett nytt hem. Hon kommer senaste dagarna då och då och hälsar på när Alma inte är hemma, men hon verkar inte hungrig och hon ser väldigt hälsosam och frisk ut. OK! Så är det med katter. O-lojala. Ja ja.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)