Ibiza

Kategoriarkiv: Krisen i Spanien

Så vackert – och helt gratis

Det är så vackert, allting, just nu…

Våren som spricker upp, blommor som kikar fram. Jag har börjat uppskatta våren mer och mer ju äldre jag blir. Förr var jag mer fokuserad på mig själv, och hur jag såg ut, och hur jag betedde mig. Ett säkert tecken på att jag börjar bli äldre- jag skiter lite mera i mig själv och jag ägnar mig mera åt vad som händer runtomkring mig.

Till exempel, att ljuset fångas här, i dessa nyutslagna blad, som hänger som lätta, vackra fjädrar, över en siesta-tom Barcelonagata.

Eller som här: att solen fångas i dessa ting, som vajar mjukt i den svaga, varma brisen, i en tyst Barcelonapark.

Sen dog jag bara på fläcken, när jag såg ett alldeles lila träd som avtecknade sig mot den galet blå himmeln.

Det är så himla vackert, bara.

Helt gratis, också.

Nöje i Spaniens kristid.

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Lördagseftermiddag i det vårvarma katalanska gatulivet: flygande franska bulldoggar och grillade gröna lökar

Denna lilla varelsen heter Frodo. Han är den mest fantastiska hunden jag träffat. Så tålmodig. Går med på allt.

Hans ägare bor typ på Plaza del Sol, och i de billiga barerna där. Så han får hänga på torget hela tiden.

Det är ett socialt liv, definitivt trevligare för en hund att vara ute på gatan och torgen, än att sitta hemma och mögla…

Faktum är, att livet i Barcelona nu håller på att flytta ut på gatan igen, helt och hållet, efter vinterns kalla dagar. Nu är vi på plats igen. Utomhus. Där det händer.

Vi leker, pratar, dricker Estrella, hälsar, skrattar, solar. Idag gick jag ut med Xucla i den varma vårdagen, och pratade med flera olika människor, som jag inte känner- men det gör detsamma här. När vi kom utanför dörren, sprang två treåriga flickor fram till Xucla och attackerade henne med pussar och kramar. Jag och mammorna stod och vek oss av skratt över den underbara, direkta kärlekskommunikationen som pågick i typ tio minuter, mellan en hund och två småflickor.

Sedan fortsatte vi genom de soldränkta, fullsatta torgen i vårt barrio, Grácia. Det är calchots-säsong- dessa långa gröna lökar, som grillas. Kött också, så klart, och öl- massor av Estrella, Katalanernas egenproducerade öl.

På Plaza Virreina försökte jag hitta en tom stol att sitta på och dricka en kaffe, men det var omöjligt. Istället vandrade ni uppåt, till de mindre populära torgen- men de var lika fulla. Till slut väntade jag, och fick ett bord på Cafe Flanders, på Plaza Rovira i Trias, en liten plaza, inte alls så full av folk som de som ligger mera centralt, men sååå mysig. Alla var ute idag, alla drack öl, alla käkade Patatas Bravas (en annan Katalansk favvisuppfinning) och alla njöt av värmen och solen.

Jag njöt särskilt av att titta upp mot himlen och se denna husfasaden, så klassiskt Medelhavsaktig- och trädets silhuett som avtecknade sig mot den blå himmeln.

Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är, som bor här. Jag drömde om detta för några år sedan- att ha denna vyn som min vardag.

Nu är den det. Jag satt och drack en cafe con leche och åt en bocadillo med tomate y queso (tomatens inre gegga har tryckts ut på brödet, tillsammans med olivolja och salt, sedan en färsk, lokalproducerad ost i riklig mängd, på nybakad baguette…) och bara njöt av stunden. Inga pengar knappt, knappt något jobb, knappt några sådana saker som vanligtvis definierar lycka i Sverige; men med blå himmel, Medelhavsfasader, underbart kaffe, och en SJUKT snygg servitör från Venezuela (som sa att jag var farlig för hälsan, innan jag gick- och tog sig för hjärtat. En liten flirt och komplimang så där på lördagseftermiddagen- ah! Han fick en euro i dricks från min sinande spargris. He he. Bra jobbat!)

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Förlåt, men Barcelona är faktiskt inte fantastiskt!

Idag kände jag att det var dags att ge mig iväg till ett annat barrio än mitt eget, Grácia. De säger om Gráciabor, att de gärna inte lämnar sitt barrio. Jag tyckte tidigare att det lät löjligt- varför skulle man inte göra det, för?- men nu har jag insett att jag börjar bli likadan. Jag åker mera uppåt, till Sarriá och Sant Cugat, än neråt, till Raval, Gótico & El Borne.

Så nu får det vara nog, tänkte jag. Idag är det RAVALEJAR som gäller!

Raval= ett barrio i centrala Barcelona. Ravalejar= ett verb uppfunnet av Barcelonabor. Det betyder= att Ravalisera. Typ.

Att hänga i Raval. Typ.

Så det gjorde jag och Xucla idag. En eftermiddag.

Denna delen av Raval kallas Macbah. Det är namnet på det moderna muséet. Här samlas alla skejtar på den öppna platsen framför muséet.

Bredvid ligger Plaza Angel, som har utserveringar och coola små barer.

Coolt, nice, allts sådant. Såklart. Barcelona är nice och coolt och allt sådant.

Men Barcelona har även en annan sida, som jag verkligen varken kan eller vill blunda för.

Det finns fattigdom, prostitution, illegal invandring, och folk som knarkar ihjäl sig på gatorna, i desperation eller brist på hem, pengar, och kärlek.

Eller i sökandet efter något annat?

Jag vet vad det vill säga att söka. Jag har alltid blivit kallad ”sökare.” Ofta är det den ”typen” som ”söker” något. Bortom den ”vanliga.”

I Barcelona finns många sökare. Som letar mera.

Denna mannens ägodelar ryms i tre kundvagnar. Han har även en persisk matta som han rullar ut och sover på. Här ligger han mitt i coola, skejtande Barcelona, fullt av coola unga trendiga människor, som Ravalejarar, fotograferar, dricker öl, och …söker?

Inne i en liten patio-park sitter unga människor och jäser i solen. Alla är halv-hippie-aktiga, med smutsiga kläder, och de röker cigg och dricker öl.

Det gjorde säkert denna mannen också när han var i tidiga 20-årsåldern. I jakten på något ”mer”- i sitt Ravalejarande- kanske han tappade bort sig själv i ett djupt missbruk.

Jag väckte honom och sa att det såg ut som att han var på väg att ramla. Han tackade mig ödmjukast. Han var helt väck. Totalt väck. Jag vill inte spekulera om vilken drog det är han var hög på, men de som känner till den, vet vad denna ställningen brukar innebära.

Jag undrar vad han söker. Lugn? Kärlek? Trygghet?

Det är som att vi alla söker någonting. Alla vi som kom till Barcelona. Vi kom letandes efter något.

De säger att det är ”ekonomisk kris” i Spanien. Att det gör människor deprimerade. Passiva.

Jag tror att hela fokus på pengar och materialistiska mål gör oss tomma. Många av oss söker mer i livet. Ett äventyr. Inte bara ett stort fint hus. Något annat…en känsla. Inuti. Att leva för stunden, att uppskatta färger, former, och konst. Att få uttrycka oss fritt. Att få älska fritt. Att få leva våra liv som vi vill. Att inte springa i det tomma hamsterhjulet med diktatorer som kallas banker och ekonomi.

Så mycket smärta i denna kvinnans ansikte. Folk vände sig ifrån henne med avsky. De vände bort hela sina kroppar från hennes tårar och desperation. Hon behöver pengar. Till vad?

Något som dövar hennes tomhet inuti?

Vad söker hon?

Vårt samhälle är fan kaos. Pengar, hus, lån, nyaste platt TV:n.

Resten, som vägrar springa runt, runt i hamsterhjuelt, hamnar i ett vakuum, utanför systemet. Kaos, kaos, kaos.

Min nya polare, heliga hundmannen i Grácia, vägrar ta del av systemet. Han bara vägrar. Men det har blivit svårare för honom på senaste tiden. Polisen är efter honom. De tillåter inte honom att spela sin indiska flöjt på gatorna. Säkert samma med denna kvinnan. Polisen tillåter inte tiggeri. Är du inte del av systemet- springer du inte i hjulet och flåsar snällt åt banker och chefer, då ska du inte heller få lov att existera.

Tillbaka i lilla trygga bond-Grácia, utan tiggare, hänger vi en stund på familjära Plaza del Sol. Här chillar alla killar och tjejer som vägrar vara med i systemet. Å andra sidan vet jag inte hur, men de har nog något sätt att skaffa en inkomst, för de tigger inte.

Många av dem saknar tänder, har smutsiga, ihåliga kläder, och nästan alla har hundar. En av dem ääälskar Xucla och kramar henne varje gång han ser henne. Han berättade att han har nu tagit droger och druckit nonstop i 10 dagar- han tog en paus från ”verkligheten.”

Varför klarar vi inte verkligheten?

Vad flyr vi ifrån; och vad flyr vi TILL?

Vad SÖKER vi?

Sanningen måste bara vara, att det i alla fall rätt och slätt INTE är pengar.

Den ”ekonomiska krisen” är en kris i hur vårt samhälle är uppbyggt. Med sjuka, äckliga barriärer, som hindrar människor som dem jag sett idag, att delta i samhället.

Kris. Ja. Det är fan inte fantastiskt alls i Barcelona. Det är kaos. Det finns människor som inte klarar av sin verklighet, för att de inte deltar i det sjuka systemet, så de knarkar och dricker.

Men det värsta är dessa uppklädda, utklädda människor, i senaste Italienska designade kostymen, med sina fula blanka skor, som följer alla regler, och tror att de är ”fria” för att de har pengar. Som vänder bort sin kropp från en gråtande, bedjande kvinna. Som spottar på Pakistanska illegala invandrare som försöker sälja dem en ros.

Respekt till dem i världen som tar sin verklighet i sina egna händer, och skapar vad de vill av sina liv, och litar på sig själva, och väljer att inte blint följa ett sjukt system som ett får i skocken.

Respekt till de människor jag sett och mött i Raval idag, som kämpar, varje dag, för sin överlevnad. Som måste ta skit från nypressade robotar, som ser ner på dem, för att de valt att inte springa med fårskocken.

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det bara exploderar av liv och lust: jag är oförskämt lycklig

 

Jag kan inte beskriva hur lycklig denna hunden gör mig. Hon har förändrat mitt liv. Varje dag är ett nytt äventyr. Ut ska vi- alltid.

I den finaste hundrastgården i Barcelona växer ett mandelträd. Det exploderar just nu av blommor och doft. Gudomlig doft.

Här sitter jag under ett blommande träd och funderar på hur lycklig jag känner mig. Det är nästan oförskämt, så lycklig jag är. Trots att jag just slutat ett hemskt jobb och nu inte har ett jobb längre, trots att det är ”kris” och 21% arbetslöshet… Trots dessa moderna trauman är jag helt jävla lycklig.

Det kanske är för att det är svårt att låta bli att se att livet är lyckligt. Som träden, blommorna, färgerna och dofterna. De behöver inte jobb och pengar och inkomst och fast anställning. De vet redan vad deras jobb är, och de bara gör det. Automatiskt. Utan att klaga.

Faktum är, att sedan jag slutade mitt senaste skitjobb i Barcelona, bestämde jag mig (i samma sekund) för att bara göra det jag älskar. Att bara ägna hela dagarna till att göra det jag älskar. Som om pengar inte fanns, spenderar jag mina dagar med att vandra runt med min älskade Xucla i solen, tar bilder på allt jag vill ta bilder på, skriver på två olika projekt, skriver på två bloggar, gör yoga, och umgås med fantastiska människor.

Igår tog jag med min dator och satt och skrev utomhus medan Xucla lekte med kompisar och tränade på att morra och skälla. Detta var min utsikt; Tibidabo. Det var helt tyst- bara fåglar som kvittrade. Och så dansade ljudet av en och annan ambulanssiren upp då och då, från långt nedifrån.

Allt det gröna lyser, sprudlar, studsar runt. Det exploderar av liv och lust. Alla gör det de vill, det de ska. Det får mig att tänka på den klassiska Hinduiska boken ”Bhagavad Gita” som har som sitt budskap att ”gör det du är ämnad att göra i ditt liv- även om du inte är bra på det, gör det med hjärta och själ. Så småningom kommer ditt liv att bli helt och fullt. Tvingar du dig att göra det du inte är ämnad att göra, kommer du alltid att hamna fel. Du kommer aldrig att må fullkomligt bra. Acceptera ditt öde.”

Allt är inte vackert. Men jag väljer att se det vackra. Jag väljer min väg och mitt liv. Just nu har jag mitt liv totalt under kontroll. Det krävs att jag just nu släpper taget om all rädsla för att inte ha pengar- men om jag aldrig vågar släppa taget om den rädslan, kommer jag aldrig kunna prova att göra det jag vet att jag är ämnad att göra.

Xucla är min konstanta spegel. Var här och nu. Andas. Kärlek. Så mycket kärlek. Nyfikenhet. Glädje. Villkorslös kärlek. Här och nu. Leka. Spela. Hoppa. Skratta. Lukta. Smaka. Alla sinnen. KÄRLEK. Massor.

Att njuta av solen en stund. Vilken lycka. Fånga stunden. Carpe Diem.
Hon lär mig att leva här och nu, att lita på livet.

Kreativiteten flödar. I mitt liv, i mina omgivningar. Jag tror det är ”krisens” förtjänst. Vi är inte upptagna med 40 timmar i veckan och sedan dödströtta. Vi har tid. Vi har sol. Vi har blommor. Vi är kreativa. Vi kan utforska.
Iallafall just nu.
Vem vet vad det blir sedan.
Ingen.
Vem bryr sig?
Det luktar gott här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Barcelona is up- not down: hur jag upptäckte friska fläktar i en och samma stad

Idag hade våren kommit på riktigt, insåg jag, medan jag drack mitt kaffe och åt min chokladcroissant stående vid sidan av hundrastgården medan Xucla sprang omkring med sina hundvänner. Jag var tvungen att ta av mig vinterjackan och jag blev var, riktigt varm, där jag stod i solen.

Möte i Sarriá- det Barcelona som folk säger är ”uppe”- där de har cash.
Jag har aldrig varit där. Har aldrig haft anledning att åka dit. Ändå minns jag skarpt att innan jag ens flyttade hit, hade tagit reda på att det var dit jag borde ta mig. För att här finns cashen. Här är inte kris.

Jag var vid yogastudion 10 minuter för tidigt. Det hade tagit mig mindre än en kvart att komma dit. En helt ny värld hade öppnats för mig. Plats på gatorna. Rent. Fullt av space. Vackert.
Klockan 11.10 hade studions ägare fortfarande inte dykt upp. Jag skickade sms och sa att jag väntade. Han ringde och bad om ursäkt, sa att han var sen. Hade blandat ihop tiderna. Han är från Colombia, har bott i Stockholm i 22 år, och bor nu här i Barcelona, Sarriá, och har öppnat en yogastudio.
En annan yogalärare anlände bara 10 minuter senare- Delphine. De hade också avtalat möte. Han pratade flytande svenska med mig, flytande franska med henne, förutom då att han talar spanska och engelska, så klart.

När vi hade kollat in studion, gick vi vidare till en park för att ta en kaffe i solen och prata. Vi pratade spanska, och jag insåg då och då, att jag faktiskt har ett riktigt möte på ett språk som jag bara talat i 8 månader, och att det faktiskt går ganska bra. Heja mig!
Blev introducerad till ett aktivitetscenter för barn, där allt är på engelska, som söker en yogalärare. Pratade med kvinnan som var manager. Ska träffa henne igen på måndag och gå igenom programmet. WOW! Det händer! Men det händer DÄR UPPE. Barcelona IS UP!!!

Denna sol, som bara skiner. Bländar, värmer, masserar våra kalla vintertår. Äntligen börjar lägenheterna med sina mönstrade stengolv att värma upp. Vi är glada. Tack solen.

INNIT??? (bara roligt om man bott i London, typ, sorry)

Alla äter jordgubbar!! De är redo! De kommer från Huelva, och alla vet at de kommer från växthus, men skitsamma… De är billiga, goda, underbara och de smakar…SOMMAR!

Äntligen fick jag då besöka den berömda BAR TOMÀS som ligger i Sarriá. Här slänger man fram drickorna och kastar ut fat med fett-och-vitlöksdrypande patatas bravas som smakar himmelskt. Jag beställde en Campari Soda och fick en Campari och en hel sodaflaska. MUMS! Ta tåget från Placa Catalunya, Provenca eller Gracia, eller en buss hit. Det är värt det!

När jag skulle betala visade det sig att jag fattades €1. De tar INTE kort. Jag sa ”perdon..hay un cajero aqui cerca?” och de sa ”no te preoccupes, la próxima vez” och jag sa förlåt igen och då sa mannen bredvid mig att han betalar, oroa sig inte. Jag tittade storögt på honom och tackade och log ett mycket svenskt blont leende som tack.

Här varre minsannochdag ICKE kris!!! Sarriá IS UP!!!

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det är helt normalt att inte ha cash- men det är nice.

Idag träffade jag en annan yoga-lärare. Hon heter Raphaella, och har bott i Barcelona i tre år. Jag blev så glad av att se att någon kunde ”make it” i Barcelona, när jag kollade hennes hemsida, såg att hon gjorde retreats och klasser på Arts hotel och på fina gym. Jag ville veta mera. Vi träffades i solen idag och drack en cafe con leche och åt en god, smörig croissant. Innan vi beställde frågade vi vad det kostar. Helt normalt, och inte alls pinsamt att göra detta i krisens Barcelona. Vi är alla panka.

Jag gillade henne genast.
Aussie, trevlig, pratar lagom mycket, lyssnar lika mycket. Intresserad och intressant. Vi hade mycket gemensamt. Har båda bott i London i många år och har båda pysslat med yoga i 10 år.

Vi båda drog våra yoga-historier och sedan gick vidare till våra Barcelona-historier. Jag frågade om hon aldrig funderat på att ge upp, under dessa tre åren. JO! sa hon- senast typ nyss.
Och det verkar inte vara så lätt för henne som jag hade trott. Att få ihop tillräckligt med yogaklasser i Barcelona för att leva på det- är fullkomligt omöjligt. Hon gör det vid sidan av.

Hon har fram tills nyligen jobbat heltid år ett företag som jobbar för Facebook. Bollat ett heltidsjobb med yogaklasser och retreats och meditationsgrupper.

Men hör och häpna: förra veckan fick hon sparken.
Vad fan?
Jag jar aldrig hört talas om så många som fått sparken, som i Barcelona.
Inklusive mig själv!
Jag fick också sparken för några månader sedan. Från en jävla BAR. Ägd av en SVENSK. För första gången i mitt liv fick jag sparken… Men ju fler jag pratar med, ju fler hör jag om, som varit med om samma sak, här i Barcelona.

Men när jag frågade henne om hon funderar på att flytta någon annanstans, säger hon att ”tja.. jag funderar på det… ofta! Men vart skulle det vara? Tillbaka till London? Jag älskar London.” Sen gjorde hon en gest mot himlen, byggnaderna, och livet omkring oss.
Det är nice. Väldigt nice.

Så vi skiljdes åt, och sa att vi ses snart igen. Hon ska försöka samla alla sina yogalärarvänner till ett knytkalas. Alla tar med något att käka. Alla träffas, umgås, connectar. Det känns som att det ät allt vi gör. Träffas, umgås, connectar. Det är nice. Väldigt nice!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att överleva och leva under en kris: solen skiner iallafall nästan alltid i Barcelona

Hur är det då att leva mitt i den dära krisen som det talas så mycket om bland alla snofsiga politiker?
Jo. Det är så här.

 

 

Att små businessar, som ”Shabby Chic Cupcakes” öppnar sin lilla butik i trendiga, bohemiska Grácia. Alla tycker det är fantastiskt, gulligt, åååh, Cupcakes! Kvinnan som driver butiken har altid drömt om att ha eget, och eftersom hon inte kunde fortsätta sitt tidigare arbete pga nedskärningar, så använde hon hela den resterande familjeförmögenheten till att öppna en business.

Vem vet hur länge det varar. Skyltar med ”Se Traspasa” syns till höger och vänster. (=business överlåts). Små butiker öppnar och stänger. Jättegulliga och så, men inte så stabilt kanske.

Sedan har vi då gamla galoscher som denna, som har hittat sitt eget finurliga sätt att tjäna sitt levebröd. (eller leve-öl)
 Han har en gammal spelmaskin, som han drar runt med, och sitter framför metro-stationer (ofta Entenca) och ibland runt Sants. Här på Placa de Sants, en söndags-eftermiddag. Han satt och snurrade på apparatens handtag samtidigt som han läste i en bok, men så fort han insåg att han skulle vara med på bidl, rätade han på ryggen och försökte se fokuserad ut. Han hoppades nog på en slant som utbyte mot bild. Men här är vi alla arbetslösa, herrn, inte ges det bort slantar till höger och vänster så där bara.
Detta huset står helt för sig själv (nästan) i all sin glans mitt på halvsunkiga Placa del Sol. Där hänger arbetslösa, hippies, knarkare, hemlösa och alla andra också. Detta huset passar liksom inte in.

Igår var jag här med min Xucla och njöt av solen. Då kom en man med långt, lockigt hår gående mot mig och stannade till. Han sa sedan: ”Det är sant som de säger, att hundar ser ut som sina ägare- ni är båda lika vackra!” Jag tyckte detta var något av det sliskigaste jag har hört, särskilt med tanke på att just denna samma man med långt lockigt hår har försökt ragga upp mig på ett lika sliskigt sätt (sin perro!) för några månader sedan. Han minns självklart inte mig, men jag glömmer aldrig ett ansikte. Han körde samma lines och samma metod som sist- försökte vara lite spirituell och ”mervetande” än andra. Han sa att han skulle kommunicera med min hund; ”bli inte avundsjuk nu” (suck!) och sen försökte han snacka in sig hos Xucla, som självklart tog mitt parti och fullkomligt ignorerade honom. Ha! Enligt honom, är han del av en global revolutionsorganisation, som hjälper politiska flyktingar, gör underground-arbete för mänskliga rättigheter och emot korruption. Jag tycker mest han vandrar omkring och raggar tjejer.

 

 

”Vad är anledningen till missnöjet i vår kultur?” Denna livscoachen menar att vi alla pysslar med helt fel saker och därför är vi missnöjda. Vi borde komma till henne på en coaching workshop, betala €60, och få hjälp med att finna vår sanna väg.

Intressant tanke! Men hur relevant är den i dessa kris-dagar? Jag tycker precis alla i Barcelona är fotografer, webdesigners, kläddesigners, konstnärer…etc etc etc… De gör precis vad de vill och tjänar ändå inga pengar…
You are the Star…in your own movie!!! Igår såg jag en fantastiskt bra film. Den heter ”hippies Forever” och handlar o hippisar på Ibiza. Där finns fortfarande folk som kom på 60-talet, som lever fullkomligt i harmoni med naturen. Enligt dessa personer, som föredrar att leva i ”communes” och ”communities” är det enda sättet för oss alla att leva i harmoni med naturen, och inte mot den. Jag tror det ligger något i det. Krisen sprider sig, naturkatastrofer blir värre och värre. Vi kan inte äta pengar (ni vet det där Indianska uttrycket) och det syns i krisens Barcelona. Det finns knappt pengar- men vi alla är kreativa konstnärer och vi alla älskar solen som gassar och den kalla, billiga ölen som man får lov att dricka mitt på dagen utan ett endaste höjt ögonbryn.
Kanske har hon rätt, livscoachen Sonia? Hade vi alla bara gjort det vi älskar, och slutat jaga den där dollarn (eller rättare sagt, €URON) hade kanske livet fallit på plats mera. Vi hade kunnat leva mer enligt naturen. som hippisarna på Ibiza som äter apelsiner och mandlar hela vintrarna och bajsar i mulltoaletter? Tja. Varför inte. Kan vi rädda os själva från jordens undergång- eller Europas och Spaniens ekonomiska kris- så varför inte. I’m in!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)