Ibiza

Kategoriarkiv: Spanien

En helg, tre playor och en lektion i spansk tid och kultur och tal

IMG_8172Denna helgen lyckades jag med att åka till stranden fredag eftermiddag, lördag solnedgång och söndag morgon. Detta leder mig till en liten lektion i spansk tid;

Morgon är från cirka 10 till 2.

Eftermiddag är från cirka 5 till 10.

Emmellan dessa är det siesta och natt; alltså tid för kaffe och croissant, vin och oliver, mat, skratt, vila och sömn.

Så i fredags, anlände vi Benirras klockan 7, lämnade klockan 21.40. (kvälls skiftet)

I lördags anlände vi Es Canaret 20.45, lämnade ca 21.50. (solnedgångs skiftet)

I söndags anlände vi Cala Contita (bilden) klockan 11, lämnade klockan 3. (morgon skiftet)

På sommaren när det är varmt, glider tiderna till allt senare. Kvällen är lång, morgonen är kort och sistan är het. De mörka, svala restaurangerna är fulla av folk, skrammel med tallrikar och högljudda människor som äter menu del dia och dricker en kall öl.

Detta i sin tur leder mig till en annan sak som jag mer och mer lär mig. Ju mer spanska jag talar och förstår, ju mer förstår jag om kulturen. Säger en spanjor order ”nu” betyder det inte alls NU. Utan ”nu”- ”ya” eller ”ahora” betyder ”inom snar framtid”. ”Hasta ahora” säger man om man vet att man ska ses inom en halvtimme, timme. Alltså ”tills nu”.

Jag upptäckte detta sätt att uttrycka sig första gången när jag reste i Sydafrika, 2004. De säger ”now” för någonting som är ”snart” och NOWNOW om det verkligen är NU.

”Ahora te lo digo” kan någon skriva på whatsapp. En bekant bjöd in mig till hennes födelsedag den 4 juli. Jag svarade att vi kommer. Då svarade hon, efter alla andra glada fraser, ”ya te dire donde” som betyder ungefär ”nu säger jag var det är” och eftersom festen inte är förrän 4 juli så skickar hon förmodligen adressen på morgonen den 4 juli. Mina första år i Spanien fattade jag inte dessa saker, blev besviken, irriterad och rastlös. Jag blev knäpp på allt ”ya” och ”ahora” som verkligen inte var nu, inte alls. Och sen alla de här vaga lovorden, som att ”ya lo hablaremos” vilket betyder ”nu pratar vi kanske om det i framtiden men antagligen inte men jag säger denna meningen bara så att jag inte behöver säga något definitivt för saker kan alltid ändras ju och man vet aldrig hur jag känner i morgon eller så kanske vill jag verkligen inte prata om det här så då undviker jag det med denna frasen eftersom jag är spanjor och kan inte vara helt direkt med någonting för som sagt så kan allting ändras och jag vill definitivt inte använda order nej i någons ansikte för det är lite ofint”

Phew. Alla känner vi till ”manjana manjana” och ”un servessa pår favårr” och jag kan intyga att detta säger allt om denna kulturen. Och är det inte just därför VI ÄLSKAR SPANIEN!!!???

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Privat versus statlig sjukvård i Spanien

IMG_6905Idag fick jag äran att få en insikt i hur det är med den allmänna sjukvården i Spanien. Och det var inte en särskilt vacker syn, vill jag lova!

När jag först flyttade till Ibiza så var det på något sätt självklart att välja allmänna, statliga vården, för så gör man ju i Sverige- eller hur? Jag menar, finns det ens privat sjukvård i Sverige? Jag har knappt hört talas om det, kanske enstaka läkare som har sin egen klinik eller så, men dom är alltid ”knutna till Landstinget” eller något liknande och alla kan använda sina högkostnadskort ändå.

Grejen var då först att jag fick inträde i den allmänna sjukvården enbart på grund av att jag var gravid, och då är de tvungna att ge mig ett tillfälligt ”tarjeta sanitaria”- hälsokort- dom kan inte neka en gravid kvinna vård. Detta tillfälliga kort gav mig gratis sjukvård under hela graviditeten, plus 60 dagar efter barnets födsel, plus 60 dagars vård för den nyfödde. Under hela denna tiden insåg jag mer och mer vilket knapphändigt och torftigt system som erbjöds till Spaniens invånare. Omodernt, gammalt, gammalmodigt, omständligt, otrevligt, klumpigt… Ja, listan kan göras längre men jag tror det är tydligt vad jag försöker säga. Det kändes extremt mycket 50-tal, Franco, kommunism… Typ så. Min sons födelsedatum slogs in fel i deras dator, och det lyckades dom aldrig ändra. Det fortsatte vara fel så länge jag fortsatte gå dit med honom, runt 3 månader efter hans födsel. Till slut trodde jag själv att han föddes den 13:e och inte den 9:e. Sen var det hela den där historien med natten han föddes. Sjukhuset hade kapacitet för 4 kvinnor i förlossning, och jag var väl nummer fem eller sex som kom in den kvällen. Jag stoppades undan i ett rum på en annan våning och ingen kom och tittade eller kollade mig. Timmar senare blev allting en akut situation som var extremt obehaglig- helt deras fel- för att dom inte hade kapaciteten att ta hand om oss alla samtidigt.

Jag bestämde mig för att byta till privat sjukvård- dels för att den offentliga är så sjukt dålig, men även för att jag vid det tillfället inte officiellt jobbade i Spanien. Jag var fortfarande enskild firma i Sverige. När du inte är registrerad som arbetande i Spanien, och inte är gravid, har du inte rätt till offentlig sjukvård.

Nu har jag haft privat sjukförsäkring i två år, och antar att jag vant mig vid hela detta systemet- jag ringer ett nummer till tidsbokningen, dom svarar på första signalen, jag berättar vem jag vill ha en tid hos (dermatolog, gynekolog, barnläkare) och det är JAG som bestämmer vilken läkare jag vill träffa och varför.

Men nu är det så här: jag är gravid igen (vecka 40 redan!) och har gjort alla kontroller och tester etc på det privata sjukhuset. MEN- ”alla” säger att den privata sjukvården älskar att göra kejsarsnitt efter bara några få timmars förlossningsarbete/värkar. För det är så dom tjänar mera pengar. Och här kommer då kruxet- att den offentliga sjukvården är mycket mera generös i detta fallet. Dom har mera tid och förståelse och lugn, och de föredrar och propagerar en naturlig födsel enligt statliga rekommendationer. Så om man inte vill bli uppklippt efter en timmes värkar, ska man då alltså helst föda barn på det statliga sjukhuset.

Idag var jag då alltså tvungen att försöka ta mig in i den offentliga sfären igen. Hade jag inte gått över tiden hade det varit OK att bara dyka upp med värkar och papprena från mitt privata sjukhus. Men eftersom jag nu går över tiden, och det finns risk att jag måste ”sättas igång” så måste det ju beställas tid för denna proceduren och dom måste ha koll på fostrets storlek etc.

Så jag ringde till Can Misses, det statliga sjukhuset på Ibiza. Bad att få tala med dom som kontrollerar foster och graviditet efter 40 veckor. Det kallas ”monitores”. Det tog mig 17 samtal att komma till monitores. Innan dess skickades jag runt till alla möjliga olika ställen, till exempel maskinrummet. När jag väl kom till monitores, frågade hon mig vem som autoriserat att jag skulle kunna beställa en tid hos henne. ”Jag” svarade jag. Då skrattade hon rått och sa att så fungerar det inte. Jag måste få en autorisation från min barnmorska på mitt ”centro de salud”- typ vårdcentral.

Så då började jakten på en tid hos barnmorskan. Ringde mitt centro de salud som skickade mig till ett annat ställe för tidsbeställning. Första tillgängliga var den 28 April. Ringde tillbaka till vårdcentralen som skickade mig till barnmorskan (äntligen!) och jag fick tala direkt med henne. Hon kan träffa mig på fredag men visste inte hur hon skulle autorisera en tid på Can Misses till mig men hon skulle försöka ta reda på det.

Herregud.

Den offentliga sjukvärden är totalt invalidiserad. Individen har ingen kontroll eller rätt att själv bestämma. Man skickas runt till olika otrevliga statligt anställda personer, som alla svarar telefonen med en avmätt och uttråkad röst och bara älskar order ”NO”. Och när jag tänker på saken så är det ju ganska likt Sveriges system! Har man inte gått via sin vårdcentral och fått en remiss så är det omöjligt att få en tid hos en dermatolog, även om man själv VET att det är en dermatolog man behöver. Men det får man inte bestämma själv. Man måste ringa mellan den och den tiden, vänta i kö på att någon trött person ska svara, och då får man en tid långt bort i framtiden.

Blä.

Och detta, denna handikappade statliga sjukvård, betalar jag €260 i månaden för att (helst inte) använda. Sådan är bas-kostnaden i Spanien för att vara ”autonomo” eller motsvarigheten till self employed / enskild firma. Det är en obligatorisk avgift som man måste betala om man vill arbeta lagligt i Spanien. (Många vill helst inte det…) För dessa pengar får jag ”gratis” sjukvård, pension som inte ens ens kyrkråtta kan överleva på, och INGEN föräldrapenning. (När jag gick till spanska försäkringskassan rådde den sura tanten mig att bara börja jobba i stället, eftersom det inte var lönt för mig att söka föräldrapenning, eftersom handläggningstiden skulle överskrida dom 3 månaderna man har rätt till. Bara sätt din bebis på dagis liksom.) Sen betalar man moms och skatter på allt man tjänar också utöver dessa €260.

För den privata sjukförsäkringen betalar jag €50 per månad plus €1-€2 per besök. Jag har både bra och dåliga erfarenheter med den privata sjukvården ska jag också tillägga- jag måste till exempel ta mycket mera ansvar själv, tänka på när det är dags för kontroller och vacciner till min son, själv komma ihåg saker eftersom frihet ges till mig som deras kund att vara självständig, och inte del av ett större system som tänker åt mig. När jag hade en bakterieinfektion under huden som jag plockat upp i Kambodja, gick jag till deras dermatolog, som bara skrev ut kortisonsalva efter kortisonsalva. Han var långt över 70 och stod mest utanför sjukhuset och rökte, och jag kände frustrationen växa för varje gång jag besökte honom (totalt 4 gånger med samma svar, och förvärrade symptom varje gång). Detta var en läkare som skulle gått i pension- men antagligen eftersom han arbetat på detta privata sjukhuset i många herrans år, var det ingen som kunde kasta ut honom. Det finns inget system som automatiskt avslutar hans tjänst eller kontrollerar hans arbete. Han ville bara casha in sin månadslön, men hade helt tappat lusten att jobba. När jag gick till akutmottagningen på Can Misses med samma problem, fick jag först vänta i 6.5 timmar för att sedan träffa en utsjasad läkare som tittade på mina enorma, blossande utslag som vid det laget täckte hela kroppen och bara sa ”jag vet inte vad det är” och ”jag ger dig en tid hos dermatologen om 10 dagar”. Då gick jag tillbaka till det privata sjukhusets akutmottagning och fick träffa en ung, entusiastisk läkare som direkt kunde hjälpa mig. Dagarna efter började där även en ny ung dermatolog som gick till botten med mitt problem och hjälpte mig.

Jag har alltså just nu helgarderat mig med både allmän sjukvärd och privat vård, för att vara på den säkra sidan. Är det något jag lärt mig av att bo här, av att använda både privat och offentlig vård, så är det att man kan verkligen inte bara blint lita på ett system och att det ska ta hand om en. Och man kan inte heller lita blint på vad EN läkare säger. Hela den där oåtkomligheten med offentlig vård känns så otroligt deprimerande och rentav nedlåtande. Att vården är som ett Fort Knox där vi- vi som betalar skatter och avgifter- inte har en röst eller en rätt att be om vad vi behöver. Känns INTE rätt.

Men det privata systemet känns sårbart. Det handlar mer om pengar och det följer kanske inte rekommendationer satta av staten. Det krävs enormt mycket ansvar av patienten. Det är ingen som skickar påminnelser eller uppmaningar om cellprov eller vaccin för barnen.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Semana Santa på Ibiza

IMG_6794Semana Santa- påskveckan- är en enorm grej i Spanien. Över hela landet firas påsken med tunga processioner av människor klädda i makabra ku klux klan-liknande utstyrslar och de bär runt på Jesus och hans kista eller kors i sina byar och städer. Detta händer även här i Dalt Vila- den gamla staden- men resten av ön tar det mest bara lugnt och har semester. Solen skiner nästan alltid denna veckan och det är fullt med turister överallt. Det är första ”tastern” av vad som komma skall… För efter att Semana Santa är över, lugnar det ner sig igen, och allting återgår om än bara ett litet slag till att vara lugnt. Men nu går det inte att värja sig- alla förberedelser inför säsongen är igång och alla pooler är avtäckta. Restaurangerna börjar öppna och det målas, spikas och renoveras precis överallt.

Denna poolen är i huset som ägs av en känd film director, som har ett fantastiskt hus nära Santa Agnes. Här var vi på stor Passover middag med mer än 100 pers, med enorma mängder mat och vin och glada människor och framför allt barn som var superlyckliga.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hola! Söker du nytt jobb? Har du särskilda talanger?


Hola! Detta är Spanska Staten.
Vi rekryterar just nu nya medarbetare med särskilda talanger, att jobba för oss i våra inspirerande institutioner.
Dessa särskilda talanger inkluderar att vara kär i ordet ”NO”, att älska att se folk frustrerade, ledsna och till och med gråta på grund av ditt beteende, att prata fort och på ett sätt som gör att ingen förstår vad du säger, att upprepa om och om igen att du inte kan hjälpa till med deras ärende, att ha en vilja att skicka folk vidare till andra omöjliga institutioner utan att förklara varför, hur eller var, att ha ett ansiktsuttryck som ser ut som att ”jag har varit död i 25 år redan”- och andra sådana liknande talanger. Vi erbjuder minimum lön och det enda du har att se fram emot under arbetsdagen är din kafferast klockan 11. OBS! Ta med eget fika.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Juan från Kanarieöarna: Ibiza Karaktärer


Jag gick med min son sittande som en kung på sin tron (vagn) och med min hund troget lunkande bredvid oss när jag fuck syn på denna gamla man som satt på en trappa och vilade sig. Han såg så otroligt spännande ut att jag var tvungen att prata ned honom. Jag frågade ”donde esta la Calle de la Virgen” fastän jag visste att det var gatan jag gick på. Han berättade att han bott på den ökända gatan i 30 år, och att den var bättre förr. Förr hade den mycket mera ”alegria” glädje- den var fylld av bra fiskrestauranger och alla fiskare bodde där. Han själv hade kommit också som fiskare, från Kanarieöarna.
Idag är Calle de la Virgen ökänd för att vara lite ”seedy” och är gay distriktet. Här går alla de stora klubbarnas parader, fyllda med dragqueens och lättklädda dansare under högsäsongen.
Sedan frågade han var jag var från, och då övergick konversationen till svenska. Denna gamla tandlösa gubbe pratade flytande svenska, med norrländsk dialekt!! Han hade bott i Haparanda och Gällivare, jobbat på båtar till Sverige i många år.
Vilken överraskning att träffa Juan som talar norrländska sittandes på ibiza’s mesta gay gata!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Impulsivt Oplanerad Roadtrip genom ett Mångskiftande Land: Spanien

Jag hade bokat en hyrbil via en brittisk hemsida. Billigt var det. Vi var på en helt oplanerad, impulsiv roadtrip, med Cadiz som vårt mål, och start i Barcelona.

När vi kom till kontoret i Barcelona för att hämta vår bil, skrek den överviktiga brittiska kvinnan bakom disken helt oprovocerat och utan förvarning, i en obarmhärtig falsett-ton att det fanns inga bilar kvar, att den hemsidan vi hade bokat med inte hade lyssnat på henne och hennes kollegor när dom hade sagt att det inte fanns fler fordon att tillgå. Något sade mig att det inte var första gången hon hade behövt yttra den meningen den morgonen, och att hon var nära en inre explosion där vi var farligt nära att vara droppen som skulle få hennes inre lava att snart rusa fram och kväva allt i sin väg.

Vi var totalt chockade och tittade stumma på varandra. Vi såg hela vår spontana roadtrip bli till ett par tråkiga dagar i Barcelona. Fast  i stan under en långhelg. Vad fan…? Det hjälpte inte hur mycket vi än försökte intala den rödblossande kvinnan att vi betalt, bokat och fått bekräftelse. Hon bara viftade bort oss och sa att det var inte hennes problem, vi måste ringa till England och prata med idioterna på hemsidan som överbokat bilar. Snacka om besvikelse och frustration, som inte blev bättre  av den totala påskstressen som rådde, med ungefär halva Spanien på resande fot, på väg hem till abuela en el pueblo.

Vi vandrade till alla biluthyrare man kan tänka sig, och alla sa bara NO- finns inga bilar tillgängliga, vad tror ni liksom, det är påsk och ALLA har hyrt bil.

Sista försöket med små förhoppningar och den krossade drömmen om roadtrippen till Costa de la Luz: äntligen hittade vi en bil. Så då äntligen fick vi vår älskade lilla vita Fiat Panda, som skulle bli vårt rullande hem dom närmsta fyra dagarna och tusentals kilometrarna.

Hur det gick med bilen som jag hade betalt, men aldrig fick? Jag fick inga pengar tillbaka, eftersom ”det står i det finstilta att man ska ringa inom en timme från tillfället då man skulle ha hämtat sin bil- annars tillfaller pengarna företaget”- aldrig mera hyra bil från något skumt, för bra för att vara sant, lågpris online företag! Och mitt mest vänliga råd till alla Spanien resenärer är att boka hyrbil i god tid och med ett etablerat företag! Spänning och impulsivitet i all ära, men utsikten att förlora resan kändes ju bara för fruktansvärt.

Så var vi då, otroligt nog, äntligen på väg. Vi bara körde, ut ur Barcelona, och västerut, in i Spanien. Bort från Katalonien och katalanskan, och in i Spanien och spanskan. Första stoppet: några timmar inpå eftermiddagen när solen börjat lägga sig i viloläge för att ta sig en gyllene, kall öl, körde vi in på en sidoväg någonstans i ingenstans och hittade ett övergivet hus omgärdat av enorma tallar och torra, vintermörka träd som sträckte sig efter värmen och ljuset och hade börjat öppna sina knoppar i fingertopparna.

Nästan direkt efter hamnade vi i vad vi trodde var en liten, liten pueblo (by) där invånarna beredde sig på Semana Santa processioner (en mycket besynnerlig spansk tradition; klädda ungefär exakt som Ku Klux Klan, går dom i långa mörka tåg genom stadens trånga gator, bankar och smäller på trummor  medan dom vaggar fram på ett skräckinjagande sätt bärande på en Jesus i plast och med katedralen som mål. Det visade sig vara en jättestor stad som vi snabbt glömde namnet på eftersom det liksom förstörde den pittoreska känslan.

Här spenderade vi natten. Hostal Jägaren. Dom hade ingen varm mat men dock ett badkar med varmt vatten. Det behövdes, eftersom det finns få ställen i världen som är så kalla som Spanien i April. Just för man ”tror” att det är varmt, så man får en sådan stark psykologisk chock när man inser, tunnkädd och i Havaianas, att det blir under 10 grader efter solen åkt neråt till Nya Zeeland. Och dessutom, ännu mera chockerande- lika kallt inomhus. Välkommen till landet som blundar för faktumet vinter och bygger hus som är designade att enbart hålla värmen UTE och som har noll värmeelement och tunna fönster och väggar.

Livet en morgon efter man frusit en hel natt och det är kallt, regningt och ruggigt. Fast vi var ju på roadtrip, och vi hade ju någon glättig spanjor som skrek ut sin glädje för den spanska popmusiken i bilens högtalare. Och vi pratade om våra drömmar, som man ska göra på roadtrip. Om vad en väg symboliserar, att resa på en väg, om att ha ett mål, att följa sin plan eller att låta vinden föra en dit det verkar bära.. Och att komma fram till att ta ödet i egna händer, att bestämma vad man vill ha, vart man vill, och inte sluta förrän man nått sitt mål.

Hundar på en balkong i Granada. Finns inte mycket att säga om saken, kanske. Vi väntar ett tag åtminstone. Återkommer till ämnet.

En katt på en balkong i Granada. Solen sken äntligen när vi kom fram till Andalusien, som sig bör. Överfulla tapasbarer med helgkänsla. Barn överallt. Kvinnor i klackar. Män uppklädda. Familjer och apelsinträd och kalla, små öl. Och så då två hundar på en balkong, och en katt på en annan. Varför fick inte dom följa med ut i påskfamiljevimlet? Kändes orättvist, liksom.

I galma stan, Granada. Så otroligt vackert, blommande hemliga patios, flamencomusik flödande från blommiga, hemliga patios, sol som letar sig ner i de smala gatorna, de skuggade gränderna, de hemliga gränderna.

Var vi sov den natten vill jag helst glömma (i ett tält på en strand, iskallt, stel i kroppen, helvete, allting fullbokat, så blir det när man åker på en totalt impulsiv oplanerad roadtrip genom ett påskland) men vi värmdes snabbt upp av alla vackra byar längs med Costa de la Luz. Detta är en av dom och alla tar sig en styrketår efter Ku Klux Klan-heterna som pågått intensivt hela morgonen.

Blåsigt värre, det kan man göra något bättre med. Elektricitet, till exempel. Vår lille Fiat Panda hade vid det här laget blivit vårt hem och kartan var kastad långt bak i det inte så rymliga baksätet och vi bara körde österut från Costa de la Luz mot Costa del Sol och stannade och picknickade i Tarifa.

Sen kom vi då till Gibraltar, som var en otroligt underlig och högst angenäm överraskning. Ta en enormt medelmåttig stad, kasta in  Medelhavet, en enorm klippa som sticker rakt upp, gör allting brittiskt, sen kasta in några muslimer och på det några judar, sen har du ett bisarrt litet ställe. Se på apor i solnedgången och ät en kebab som du betalar med engelska pund. Galet märkligt ställe som känns som att man tagit på sig sina coolaste, trendigaste kläder, men ut-och-in.

Två katter på en balkong. Börjar kännas bekant, detta temat. Eller ser vi vad vi villl se? Ser jag alla katter och hundar på balkonger för att det är det som reflekteras i mina ögon? Missar jag därmed traficking, Mc Donald’s, vackra igelkottar? Är allt jag ser det som speglar sig inifrån mig ut till min värld? Och vad säger det om mig, egentligen, att jag bara ser fångade djur, fast på en balkong??

Detta är Afrika, sett från ett Europa-perspektiv. Jag undrar hur Europa ser ut från ett Afrika-perspektiv? För det handlar mycket om perspektiv, allting. Från vilken vinkel man väljer att se. Ibland blir man så blind av sin vinkel att man inte ser den andra vinkeln. Ibland kan vi människor bli väldigt trångsynta kallas det väl, när man ”ser trångt”- alltså bara från sitt eget håll. Nej, vidga våra vyer, enda sättet, tycker jag! Högst nödvändigt i den mänskliga upplevelsen, dessutom. ”Världen är en bok och den som stannar hemma läser bara en sida” (St Augustine) är min favorit quote av alla visa quotes som existerar. Det finns ingen större perspektiv-vidgande upplevelse än att resa. Roadtrip Visdom.

Sista morgonen vaknade vi i nationalparken Cabo de Gata- en enormt speciell plats i landet Spanien. Otrolig natur. En Bond-film spelades en gång in här. Kaktusar och tomatodlingar. Lite regn, mycket sol. Här är solen på väg tillbaka från Nya Zeeland och vi hade nyss druckit en cafe con leche på en liten bar fylld med människor som hade ovidgade vyer.

Knallröda vallmo längs med vägen. Vägen från Cabo de Gata, vägen till Barcelona. Vägen som binder A till B och vägen som är ett ingenmansland mellan våra destinationer. Dom säger att man ska njuta av resan och inte fokusera så mycket på destinationen.

Jag säger man ska göra lite av båda. Ta ödet i egna händer- bestäm målet och kör ditåt, men var öppen för nya perspektiv och upplevelser under resans gång, men släpp inte ditt mål. Släpp inte din dröm. Min dröm var att ännu en gång se Cadiz. Vackra, glittrande Cadiz. Och Cabo de Gata. Otroliga, magiska och ökentorra Cabo de Gata.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

No November Rain

Jag pratar massor om regn. Jag saknar regn när jag bor i Spanien. Jag älskar när det väl regnar. Jag blev galen av lycka varje gång jag hade turen att hamna på ett ställe i Asien eller Afrika eller Sydamerika med tropiska regnstormar. Ljudet av tunga droppar som faller på tjocka, djupt gröna bananblad. Ren och skär lycka för mig. Men när jag bor i Sverige eller i London där det regnar hela tiden, uppskattar jag dagarna med kristallklar himmel och gyllene sol. Jag gillar det som inte är normen, helt enkelt. November Ibiza 2013. Vanligtvis med stormar och regn och kallt och fuktigt. Men icke detta året. Moln, ja, men bara som perfekt bakgrund för fotografi.

Som här till exempel. Ett perfekt moln på en perfekt himmel med en perfekt sol på en perfekt promenad genom Dalt Vila, Ibiza Stad,en solig dag i November.

Så just detta gör att varje dag blir som en gåva. För EGENTLIGEN ska det vara regnigt och blåsigt och jävligt och kallt. Så nu njuter jag som bara den av alla dessa vackra dagar med 25 grader och sol och härligt hav och fantastiska stränder…

Jag älskar Ibiza just nu, för det är  oförutsägbart. Fantastiskt. No November Rain. Just Sun.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Glödande drömmar om höstens förändring

Ett öga som tittar ner på mig inifrån en trädstam säger till mig att nu är det inte långt kvar. Det är den 24 augusti och snart är det över. Sommaren alltså. Jag börjar tappa fattningen, nämligen. Jag hänger inte med, jag är ett steg efter hela tiden. Behöver andas. Inte bara när jag leder yogaklasser.

Det är så tyst, så tyst på landsbygden. Vindruvorna är nästan mogna. Färgerna börjar skifta igen. Naturen slutar aldrig skifta i sin ständiga karusell av vinter, höst, sommar och vår. Det är bara Ibiza’s partygalna besökare som tillfälligt lever illusionen om att natten kommer att vara för evigt.

Skuggor och siluetter mot solnedgången. Medan stränderna är fyllda av öldrickande klungor av unga besökare som applåderar när solen för evigt stänger ner en dag som aldrig kommer igen, är naturen stilla och stadig och stark.

Jag längtar efter regn. Massor med regn. Jag vill att alla torra marker och solglödande trottoarer ska dränkas så det pyser om hettan som evakueras.

Får eller getter, jag vet inte skillnaden, jag är från Malmö. Kanske min son en dag vet vad det är och förmodligen på svenska, hebreiska, engelska, spanska och katalanska också. Om vi stannar här, vill säga. Kanske kommer han kunna får och get på hindi, också. Om jag får som jag vill. Och det vill jag få.

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Snabbvisit till Formentera

Jag hade bara hört talas om färgen på vattnet längs med Formenteras stränder- otroligt, magiskt, blått, som Karibien. Och ja, wow, alltså. Azurblått, turkost, mega-neon-blått. Helt otroligt. Vi kastade oss i vattnet så fort vi kom fram. Och det var salt, salt.

Formentera är Ibiza’s lillasyster och ligger ca 45 minuters båtfärd bort. Under augusti är ön proppfull med Italienska turister. Och andra turister.

Vi åkte dit fär att se vår vän Natalie’s konstutställning. Och för att få komma iväg, om bara för en dag, från galna Ibiza. Vi hyrde en bil (helt för dyrt- Formentera är ännu dyrare än Ibiza, säsongen här är ännu kortare) och vi körde till sydligaste punkten med fyrtornet och sen till norr delen till stranden. Natalies utställning heter Allí ílla och är i centrala Sant Fransesc, bredvid kyrkan. Definitivt värd att ses!

Formentera känns väldigt annorlunda. Mycket torrare klimat, mycket saltare hav, friskare vind, och kargat och kalt liksom- och mycket vackrare hav. Restaurangerna ägs och drivs till stor del av Italienare vilket påverkar kvalit’e på både kaffe och mat- bättre alltså- men nästan allt färskt måste importeras från Ibiza, för på Formetera växer knappt något och inga mjölkkor finns.

Jag hoppas komma tillbaka hit i slutet eller precis efter säsongen på Ibiza, och spendera en vecka. Känns som Fårö på något sätt. En liten ö, blåsig, salt och ödslig, men aj så vacker.

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Tre dagar i Madrid

Tre dagar i Madrid. Tre dagar med den nya mannen i mitt liv. Tre dagars smekmånad. Oj oj oj.

Små torg fyllda med folk som dricker kylt vitt vin eller läskande, kall öl. Klockan är efter 21.30 men inget annat än oliver och chips syns till på borden. Middag äts sent i Madrid. En yogalärarträninskollega till mig, från Florida, kommenterade på Instagram: ”åh, vad jag saknar Europa!”

Och ja, tänkte jag. Det här är helt enkelt väldigt… Europa.

Stängda, hemliga portar. Madrid är nattens drottning. Hon vaknar ur sin strikta huvudstadsutstyrsel sent på natten och kastar på sig glittret och fjäderboan och skuttar ut i natten, fylld av flirtande prostituerade, viskande taxibilar och massor av barer fyllda av människoöden bakom dessa grafittiklottrade stålgaller.

Parkerna är så gröna, så gröna. Detta är ”el buen Retiro”- Madrids svar på Hyde Park. Efter solens nedgång, kommer halva Madrids befolkning hit med shorts, gympaskor och iPhonen fastsurrad på överarmen och joggar svettandes i strida strömmar.

På Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, nära Atocha tågstation, befinner sig just nu en Dalí-utställning. Här inne finner man även den stora, magiska och kaosartade Guernica, av Picasso. Sist jag var i Madrid spenderade jag en halv dag här och satt en lång stund och betraktade detta verk.

Denna gången betraktade jag mest mannen som jag rest hit med.

Madrid har verkligen skepnaden av en ordentlig Europeisk huvudstad, med sina ståtliga pompösa byggnader, välfungerande metrosystem och kostymklädda medborgare. Men en sak är hel ofattbar- takten.

Folk går så SAKTA. Till och med över gatan. Är det en biverkning av krisen, eller är det dess orsak? Är det en reflektion av samhället? Av dess medborgare?

Hursomhelst verkar det ganska hälsosamt, faktiskt. London och Paris hade fått en trippelsidig hjärtattack och exploderat av otålighet.

Men här är anledningen, eller ursäkten, till att vi kom hit, då. Svenska Ambassaden ligger i ett finfint, uppnäst område, som en ambassad bör. Nästan granne med fina italienare som Gucci och Roberto Cavalli, stiger man in genom en tung port för att mötas av… Sverige. en survresig madame med skakande fingrar och dominant haka fräste åt mig att flytta på mig, på någon slags Stockholmsdialekt blandad med Gotländska. Jag insåg att mitt beteende inte var så svenskt längre- att tyst och snällt vänta på sin tur bara för att ställa en fråga, behövs inte i Spanien. Det är helt socialt accepterat att tränga sig in i luckan framför näsan på pågående ärende.

Men det blev min tur till slut, och vi fick hjälp av en fantastiskt trevlig man med att ta passfoto på min älskade. Hans ansikte hålls upp av båda mina händer och hans ögon är nästan helt stängda mot dom starka lamporna. Tänk att man tar passfoto på en åtta veckor gammal varelse.

Thaimat är det bästa jag vet och det är en av sakerna jag verkligen saknar på Ibiza- bra thairestauranger. Här är jag på Bangkok Thai Restaurang nära Puerta del Sol, men den var inte lika bra som Phuket Thai som jag var på dagen innan. Fantastisk Chicken Green Curry och spicy Gurksallad! Wow.

Parken är ståtlig, lineär. Allting är perfekt klippt och ordnat i rader och parader. Jag som nu bott på Ibiza i ett år, och i Barcelona i ett år innan dess, tycker att detta perfekta huvudstadsuppvisande känns konstlat. Jag tror jag föredrar Ibizas vilt blommande och imperfekta klippor som ramar in det blågröna Medelhavets ständigt skiftande yta. Och Barcelona som stad känns mer genuin och äkta. Men Madrids natt är ändå drottning.

Här är han. Den nya mannen i mitt liv. Han bestämde det mesta under våra dagar i Madrid. Han gillade sin nya barnvagn- ibland. Oftast föredrog han BabyBjörnen. Ibland somnade han gott till storstadens buller och ambulanssirener. Under dom ljumma kvällarna log han mot den rosa himlen.

Och vacker var den, himlen, på kvällen. Slutet på den kostymklädda fasaden och övergången mot den sammetslila Madridnatten. Allting vaknar till liv. Stadens riktiga personlighet sträcker på sig och sparkar av sig slipsen och de blanka knytskorna.

Men jag och minimannen vandrade genom gatorna hem till hotellet, med ätstopp och förändringsstopp. En vilja av stål lyser igen denna bebisfasad och berättar hur det skall vara för att han ska vara nöjd. Min nya chef.

Sista dagen, lunch i området Salamanca. Usch!! Traditionell spansk mat kan vara god men också totalt FRUKTANSVÄRD! Hur fan kan man servera friterade bläckfiskringar med tonfisk på salladen och kroketter med skinka i? Jag tyckte synd om den snälldumme servitören så när han var långt borta stoppade jag om det mesta av maten i servetter och slängde i papperskorgen bakom mig.

Och vädret? Svettigt!! Man har ju hört om den obarmhärtiga sommarhettan i Madrid. Om detta är vad det är i början av juni, kan man ju tänka sig resten… Jag åkte utmattad tillbaka hem till Ibiza.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)