Ibiza

Etikettarkiv: krisen

Billiga Mojitos är bättre än Vintage Shopping

Barcelona i en bilruta. Barcelona i en ruta. En ruta innehållande Barcelona.

Vad är Barcelona?

De flesta som kommer hit tjatar om ”förälskelsen” som de känner. Ja, du, säger jag. Det är lätt att låta sig luras! För på ytan ser det så fint ut, med allt det vackra, med all solen, med alla uteserveringar och den brokiga blandningen av coolt folk. Men du skulle bara veta, tänker jag, hur det ser ut inifrån den där bilen… Vi som bor här- alltså vi invandrade, utlänningar, flyktingar från kylan- vi lever en verklighet här som kanske inte alls är så glamorös eller cool.

Jag träffade en gammal arbetskamrat i lördags. Nina från Stockholm. Hon jobbar kvar på Cafe Suec i Grácia. Därifrån som jag fick sparken. Hon är dansare, och danslärare. Hon har lyckats få ihopa en dansklass i veckan, och har just nu TVÅ (2) betalande elever.

Hon funderar på att ta med sin Latinamerikanska pojkvän, och flytta hem till Sverige snart.

Men jag kan iföreställa mig att det är mycket, mycket värre att vara en Pakistansk, Muslimsk invandrare. Den största invandringsgruppen kommer därifrån, och de flesta bor i stadsdelen Raval. Min kompis Emma skickade mig en dokumentär om Ravals Pakistanska kvinnor nyligen.  http://www.youtube.com/watch?v=__QDbSbnVN4 Det hade anordnats en Barcelona-tur exklusivt för dem, för att de skulle få se staden, och lära känna Barcelona. Anordnarna menade, att när man vandrar runt i Raval, ser man bara de Pakistanska männen. Kvinnorna är invandrade hit uteslutande för att ansluta sig till arbetande familjemedlemmar. Enligt sin kultur, stannar de hemma i hemmen, och lagar mat, städar, tvättar, ta hand om barnen. Men eftersom de kommer från vitt spridda delar av sitt hemland, känner de ofta inte alla de andra tusentals Pakistanska kvinnor som bor i deras eget område, och de lever därmed isolerat.

Vintage och secondhandgatan. Riera Baixa, Raval. En liten hemlig skattkammare. En gata med vintage på display utomhus. I cirka trettio meter, ställer alla secondhandbutikerna ut sina gods, med coola displayer, och kreativa klädställ.

Vi vandrade runt och njöt.

Men något var konstigt.

Där var knappt en enda människa, förutom vi, och försäljarna.

Vart ÄR alla? Är krisen SÅ jävlig, att INGEN handlar? Men…?

Emma och Kim diskuterar kläder. Nej, Kim är inte blind. Men han har för långa armar. I alla fall för denna jackan.

Xucla ville så gärna leka men det ville inte detta konstiga djuret. Det var fånge bakom glaset, på något konstigt sätt.

På kvällen var jag i Raval igen, denna gången på den Mexikanska restaurangen Rosa de Raval (c/Angels) där Mojiton kostar endast €3.50. Här var det packat med folk som åt och drack. Det är detta som är Barcelonas prioritet. Inget shoppande efter kläder i världen kan mäta sig med en härlig kväll ute, med god mat och dryck, och framför allt, goda vänner och många skratt.

Det sociala livet fullkomligt brinner av liv och lust. Finns alltid pengar till en Mojito!!!

Det är därför vi älskar vår stad, trots den omöjliga ekonomiska situationen.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Förlåt, men Barcelona är faktiskt inte fantastiskt!

Idag kände jag att det var dags att ge mig iväg till ett annat barrio än mitt eget, Grácia. De säger om Gráciabor, att de gärna inte lämnar sitt barrio. Jag tyckte tidigare att det lät löjligt- varför skulle man inte göra det, för?- men nu har jag insett att jag börjar bli likadan. Jag åker mera uppåt, till Sarriá och Sant Cugat, än neråt, till Raval, Gótico & El Borne.

Så nu får det vara nog, tänkte jag. Idag är det RAVALEJAR som gäller!

Raval= ett barrio i centrala Barcelona. Ravalejar= ett verb uppfunnet av Barcelonabor. Det betyder= att Ravalisera. Typ.

Att hänga i Raval. Typ.

Så det gjorde jag och Xucla idag. En eftermiddag.

Denna delen av Raval kallas Macbah. Det är namnet på det moderna muséet. Här samlas alla skejtar på den öppna platsen framför muséet.

Bredvid ligger Plaza Angel, som har utserveringar och coola små barer.

Coolt, nice, allts sådant. Såklart. Barcelona är nice och coolt och allt sådant.

Men Barcelona har även en annan sida, som jag verkligen varken kan eller vill blunda för.

Det finns fattigdom, prostitution, illegal invandring, och folk som knarkar ihjäl sig på gatorna, i desperation eller brist på hem, pengar, och kärlek.

Eller i sökandet efter något annat?

Jag vet vad det vill säga att söka. Jag har alltid blivit kallad ”sökare.” Ofta är det den ”typen” som ”söker” något. Bortom den ”vanliga.”

I Barcelona finns många sökare. Som letar mera.

Denna mannens ägodelar ryms i tre kundvagnar. Han har även en persisk matta som han rullar ut och sover på. Här ligger han mitt i coola, skejtande Barcelona, fullt av coola unga trendiga människor, som Ravalejarar, fotograferar, dricker öl, och …söker?

Inne i en liten patio-park sitter unga människor och jäser i solen. Alla är halv-hippie-aktiga, med smutsiga kläder, och de röker cigg och dricker öl.

Det gjorde säkert denna mannen också när han var i tidiga 20-årsåldern. I jakten på något ”mer”- i sitt Ravalejarande- kanske han tappade bort sig själv i ett djupt missbruk.

Jag väckte honom och sa att det såg ut som att han var på väg att ramla. Han tackade mig ödmjukast. Han var helt väck. Totalt väck. Jag vill inte spekulera om vilken drog det är han var hög på, men de som känner till den, vet vad denna ställningen brukar innebära.

Jag undrar vad han söker. Lugn? Kärlek? Trygghet?

Det är som att vi alla söker någonting. Alla vi som kom till Barcelona. Vi kom letandes efter något.

De säger att det är ”ekonomisk kris” i Spanien. Att det gör människor deprimerade. Passiva.

Jag tror att hela fokus på pengar och materialistiska mål gör oss tomma. Många av oss söker mer i livet. Ett äventyr. Inte bara ett stort fint hus. Något annat…en känsla. Inuti. Att leva för stunden, att uppskatta färger, former, och konst. Att få uttrycka oss fritt. Att få älska fritt. Att få leva våra liv som vi vill. Att inte springa i det tomma hamsterhjulet med diktatorer som kallas banker och ekonomi.

Så mycket smärta i denna kvinnans ansikte. Folk vände sig ifrån henne med avsky. De vände bort hela sina kroppar från hennes tårar och desperation. Hon behöver pengar. Till vad?

Något som dövar hennes tomhet inuti?

Vad söker hon?

Vårt samhälle är fan kaos. Pengar, hus, lån, nyaste platt TV:n.

Resten, som vägrar springa runt, runt i hamsterhjuelt, hamnar i ett vakuum, utanför systemet. Kaos, kaos, kaos.

Min nya polare, heliga hundmannen i Grácia, vägrar ta del av systemet. Han bara vägrar. Men det har blivit svårare för honom på senaste tiden. Polisen är efter honom. De tillåter inte honom att spela sin indiska flöjt på gatorna. Säkert samma med denna kvinnan. Polisen tillåter inte tiggeri. Är du inte del av systemet- springer du inte i hjulet och flåsar snällt åt banker och chefer, då ska du inte heller få lov att existera.

Tillbaka i lilla trygga bond-Grácia, utan tiggare, hänger vi en stund på familjära Plaza del Sol. Här chillar alla killar och tjejer som vägrar vara med i systemet. Å andra sidan vet jag inte hur, men de har nog något sätt att skaffa en inkomst, för de tigger inte.

Många av dem saknar tänder, har smutsiga, ihåliga kläder, och nästan alla har hundar. En av dem ääälskar Xucla och kramar henne varje gång han ser henne. Han berättade att han har nu tagit droger och druckit nonstop i 10 dagar- han tog en paus från ”verkligheten.”

Varför klarar vi inte verkligheten?

Vad flyr vi ifrån; och vad flyr vi TILL?

Vad SÖKER vi?

Sanningen måste bara vara, att det i alla fall rätt och slätt INTE är pengar.

Den ”ekonomiska krisen” är en kris i hur vårt samhälle är uppbyggt. Med sjuka, äckliga barriärer, som hindrar människor som dem jag sett idag, att delta i samhället.

Kris. Ja. Det är fan inte fantastiskt alls i Barcelona. Det är kaos. Det finns människor som inte klarar av sin verklighet, för att de inte deltar i det sjuka systemet, så de knarkar och dricker.

Men det värsta är dessa uppklädda, utklädda människor, i senaste Italienska designade kostymen, med sina fula blanka skor, som följer alla regler, och tror att de är ”fria” för att de har pengar. Som vänder bort sin kropp från en gråtande, bedjande kvinna. Som spottar på Pakistanska illegala invandrare som försöker sälja dem en ros.

Respekt till dem i världen som tar sin verklighet i sina egna händer, och skapar vad de vill av sina liv, och litar på sig själva, och väljer att inte blint följa ett sjukt system som ett får i skocken.

Respekt till de människor jag sett och mött i Raval idag, som kämpar, varje dag, för sin överlevnad. Som måste ta skit från nypressade robotar, som ser ner på dem, för att de valt att inte springa med fårskocken.

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det är helt normalt att inte ha cash- men det är nice.

Idag träffade jag en annan yoga-lärare. Hon heter Raphaella, och har bott i Barcelona i tre år. Jag blev så glad av att se att någon kunde ”make it” i Barcelona, när jag kollade hennes hemsida, såg att hon gjorde retreats och klasser på Arts hotel och på fina gym. Jag ville veta mera. Vi träffades i solen idag och drack en cafe con leche och åt en god, smörig croissant. Innan vi beställde frågade vi vad det kostar. Helt normalt, och inte alls pinsamt att göra detta i krisens Barcelona. Vi är alla panka.

Jag gillade henne genast.
Aussie, trevlig, pratar lagom mycket, lyssnar lika mycket. Intresserad och intressant. Vi hade mycket gemensamt. Har båda bott i London i många år och har båda pysslat med yoga i 10 år.

Vi båda drog våra yoga-historier och sedan gick vidare till våra Barcelona-historier. Jag frågade om hon aldrig funderat på att ge upp, under dessa tre åren. JO! sa hon- senast typ nyss.
Och det verkar inte vara så lätt för henne som jag hade trott. Att få ihop tillräckligt med yogaklasser i Barcelona för att leva på det- är fullkomligt omöjligt. Hon gör det vid sidan av.

Hon har fram tills nyligen jobbat heltid år ett företag som jobbar för Facebook. Bollat ett heltidsjobb med yogaklasser och retreats och meditationsgrupper.

Men hör och häpna: förra veckan fick hon sparken.
Vad fan?
Jag jar aldrig hört talas om så många som fått sparken, som i Barcelona.
Inklusive mig själv!
Jag fick också sparken för några månader sedan. Från en jävla BAR. Ägd av en SVENSK. För första gången i mitt liv fick jag sparken… Men ju fler jag pratar med, ju fler hör jag om, som varit med om samma sak, här i Barcelona.

Men när jag frågade henne om hon funderar på att flytta någon annanstans, säger hon att ”tja.. jag funderar på det… ofta! Men vart skulle det vara? Tillbaka till London? Jag älskar London.” Sen gjorde hon en gest mot himlen, byggnaderna, och livet omkring oss.
Det är nice. Väldigt nice.

Så vi skiljdes åt, och sa att vi ses snart igen. Hon ska försöka samla alla sina yogalärarvänner till ett knytkalas. Alla tar med något att käka. Alla träffas, umgås, connectar. Det känns som att det ät allt vi gör. Träffas, umgås, connectar. Det är nice. Väldigt nice!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)