Ibiza

Etikettarkiv: my favourite thing to do is to go where I have never been

My favourite thing to do is to go where I have never been

Förra helgen var min sista innan barnen skulle komma tillbaka från sin resa till Israel med sin pappa. 

Jag ville ju lämna Ibiza under de 16 dagarna barnen var borta, men kunde inte. Har inte kunnat lämna Ibiza knappt alls det senaste året. Sista riktiga resan jag gjorde var till Polen, för att gå på min kusins bröllop, i Augusti 2018. Sedan dess har jag bara kunnat göra kortare resor till Formentera, Mallorca och Menorca. Omständigheterna har bara varit så att under detta året har jag inte kunnat resa – en enorm sorg för en resesjäl som jag. Men det har också lett till så mycket olika reflektioner och tillväxt att jag kan inte annat än att vara tacksam också.

Jag har ju använt resor som både ett beroende, en flykt från verkligheten, flykt från att konfronteras med problem. Jag reste när jag var glad, för att fira saker, och jag reste när jag var ledsen, för att slippa tänka. Lite som en alkis alltid har en anledning att dricka har jag alltid haft en anledning att resa.

Men nu har alltså omständigheterna gjort så att jag inte kunnat använda mig av min drog. Det har varit helt för jävligt. Mitt huvud har velat spricka av alla resor jag instinktivt planerat för att fira saker eller för att slippa saker, men som jag sedan direkt har fått lägga ner redan i bara tanken, för jag har vetat att det inte går just nu.

Men detta har alltså lett till att jag har varit tvungen att ta itu med livet ”här och nu.” Det har varit en grym detox-process. Hitta nöjen här, på denna lilla ö, som du har spenderat 8 år på, och den mesta av den tiden med tanken att ”snart flyttar jag” eller ”nu sticker jag till Rom över en helg.” 

Så denna sista helgen innan barnen skulle komma tillbaka, bestämde jag mig för att det var dags att göra något som jag aldrig gjort förr. ”My favourite thing to do is to go where I have never been” är nog den frasen som bäst beskriver mig. Men sanningen är att ”det stället” alltid involverat visum, pass och flygplan. Jag har ALDRIG haft ro i själen att upptäcka och njuta av nya outforskade ställen som fanns rakt framför mina ögon. Jag har en slags romantisk syn på allting som är långt borta, och en slags snobbig avsky för allting som finns nära. Och det har varit mitt konstanta problem i livet. Mina lösningar har alltid funnits långt borta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har brutit upp ett helt liv och bara slängt allt jag investerat i och byggt upp; bara för att börja om igen, på ett annat ställe. Men det har ju så klart aldrig löst några problem eller gjort mig lycklig. Om lyckan alltid finns ”där borta” så kan jag ju aldrig fånga den.

Det känns som att jag har tvingats att bli vuxen det senaste året. Tvingad att se mig själv precis som jag är. En rastlös resesjäl som aldrig kunnat/vågat slå rot någonstans. Vad innebär det? Antagligen att jag vill uppleva så mycket som möjligt i livet, och inte missa något. 

Jag skyller även lite på min uppväxt på Norra Fäladen i Lund, som var så otroligt mångkulturellt. Jag vill ha hela världen. Jag vill inte missa någonting. Jag vill höra tusen språk varje dag, vill äta all mat från alla världens hörn, vill höra böneutropen och afrikansk musik och känna lukten av Thai-mat.

Ibiza har extremt många kulturer i en härlig blandning. Det är en annorlunda slags blandning, inte den jag växte upp med. Men ändå. Jag har vänner från hela världen. Jag pratar tre språk dagligen och använder mig av ytterligare två, tre. Mina barn växer upp femspråkiga. Jag hör och ser folk från många andra länder dagligen. Jag har allting här. Det finns otroligt vackra ställen här, som jag aldrig varit på förr. Som denna stranden, som var en ganska häftig hajk att komma till. Jag gick själv och kom till stranden som var en vacker liten vik, med inte en enda annan levande själ. Jag badade i det kalla vattnet, jag njöt av att vara på en plats jag aldrig varit på förut.

Jag har även gått ut, på klubben Heart, en av Ibiza’s mer kända klubbar. Det var en galen uppenbarelse. Allt detta har funnits utanför min balkong i alla dessa år, och jag har alltså inte ens doppat stortån i denna världen? Jag hade SÅ KUL. Vi var Halloween-utklädda och jag fick se en helt ny värld. Jag mötte nya människor, gjorde nya bekantskaper, som ledde till att flera nya dörrar öppnades. Helt otroligt. Det kanske finns ett liv här och nu ändå? Trots allt?!

Jag har fått växa upp lite. Eller mycket. Och fått öppna ögonen inför mig själv, och förstå mina mönster. Inte roligt att stirra sig själv i vitögat, men så väldigt omvälvande och nödvändigt. 

Jag försöker hitta ett sätt att vara här och nu, på Ibiza. För just nu kan jag inte flytta härifrån. Och detta är mina barns hem. Vill jag verkligen släpa runt mina två pojkar till nya liv, om och om igen? Svar: NEJ.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)