Ibiza

Etikettarkiv: photography

Fredag Aperitivo & Vernissage Ocean Drive Hotel

I fredags kväll var det på Ocean Drive Hotel, som ligger i Marina Botafoch, den exklusivare delen av Ibiza Stad, som det hände. Vanligtvis händer det inte alls under vintermånaderna på Ibiza förutom något private party i någons villa någonstans på ön, men fredagarna på Ocean Drive har verkligen tagit fart. Dom presenterar ofta en artist varje fredag tillsammans med aperitivon (italienskt koncept; köp en drink och det står massa goda snacks och plockmat runt hela bardisken) och dom har bra DJ’s som spelar, och det håller på tills relativt sent också. Efteråt kan man gå till en av dom få andra ställena som har öppet i Ibiza, typ Bubbles, som också ligger i Marina Botafoch. Någon gång då och då har nattklubben Pacha, 10 minuters gångväg från Botafoch, öppet också under vintern.

Vi har knappt lämnat vår mysiga vintertillvaro alls så det kändes konstigt att inte tända elden, laga middag och titta på en film hemma, utan klä upp sig och gå ut. Men eftersom Noam hade blivit tillfrågad att hänga några av sina bilder denna fredagen, fick vi ju snällt vara där och mingla och supporta. Den här bilden är tagen i Malmö, på Triangelns station, 2010.

Det var verkligen otroligt mycket folk för ett vinter-Ibiza-event. Vi hade inte väntat oss detta alls. Många av öns bigshots var där. Och en och annan kändis-DJ, som Luciano, som syns allra längst in i bilden.

Xucla, prinsesshunden som får vara med på alla partys och events, hookade up med DJ’n som delade sin hamburgare med henne. Eventet heter Burger & Gin och dom har ett specialpris på denna kombon. Gin & Tonicen kommer i ett stort kupglas och ser mumsigt gott ut men kan inte bekräftas. Burgaren är väldigt god, jag provade den med getost och karameliserad rödlök. Mums. Klockan tolv var jag redo att åka hem; höggravid är saker och ting lite annorlunda när folket börjar bli som dom ofta börjar bli när stämningen tar fart. Så jag åkte hem till mysiga hemmet medan festen nog fortsatte hela natten för dom flesta andra.

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

OH MY DOG- hur hamnade jag här?

Xucla heter hon, min hund.

Hund. Hm. Det låter så konstigt. Jag föredrar att säga: hon är ingen hund- hon är Xucla.

Hon föddes den 9 Maj år 2011 på Ibiza. Jag träffade henne och hennes 8 syskon den 10 Maj. Jag hade ingen aning om vem hon var av alla dessa små bylten- de alla verkade ungefär likadana. Och jag hade verkligen ingen aning om att en av dem skulle ta över mitt liv, ockupera mitt hjärta, och slita min plånbok i stycken.

Min pojkvän dividerade fram och tillbaks angående detta beslut- att vara med hund eller att inte vara med hund. Vi satt i solnedgången på Cala Benirras med en stor flaska ljummen öl och diskuterade. (satans hippies. nakna och allt!)

Jag åkte tillbaka till Barcelona och hann inte fundera så mycket mer på saken.

Tills en dag. Då ringde han mig med en stolt röst och sade att ”idag är en stor dag.”

Den dagen hade vi blivit med Xucla.

Xucla är döpt efter den fina, vackra, mysiga, underbara lilla stranden Cala Xuclar på norra Ibiza. Kristallklart vatten och solvarma klippor. På sommaren en liten chiringuito som sevrerar bocadillos med jamon serrano och kalla öl.

Xucla uttalas ”chuckla” på ren svenska.

Xucla följer med oss överallt. Nu bor hon i Barcelona, men fram tills slutet på November bodde hon på Ibiza. Hon fullkomligt äääälskar att springa runt, runt, upp och ner på klippor, skvätta sand på alla människor på Ibizas stränder. Hon jagar grannens kycklingar och hon åker cool, retro-Mercedes med huvudet ut ur fönstret.

Hon kom med färja till Barcelona och bor nu här ett slag, tills det är dags för nästa säsong på Ibiza.

Hon går på restaurang, hon åker metro (fast hon inte officiellt får lov!) och hon hänger på alla plazas. Hon är en riktig cityslicker och har anpassat sig väldigt bra. Åh vad töntig jag låter!!!

Nä, men ärligt, alltså. Jag trodde fan aaaaldrig att jag skulle bli en av dessa ”hund-människor”. Min mamma svarade alltid ett rappt NEJ när jag och min lillebror frågade om vi inte kunde skaffa ett husdjur. Hon sa att hon hade nog med att städa efter oss två.

Jag trodde heller inte all jag någonsin, i mitt liv, skulle bli en sådan där som har hundhår över sina svarta kläder. Och inte ens bryr sig! Guuud alltså…

Men sanningen är, att hon är ett mirakel, denna vovve. Min känguru, min ko, min lilla häst, min nalle och min bebis. Hon är så fin, så lojal, så rolig, så mysig. Hon gör mig glad- gladare än jag någonsin varit i mitt liv. Inte sådär rent allmänt mera lycklig utan på en sådan enkel och vardaglig nivå. Varje dag, varje stund, blir mera fokuserad på här och nu. Jag tror jag skrattar 58 gånger mer per dag sedan hon kom in i min vardag.

Sedan är det ju så att hundar måste gå ut, helst många gånger, helst långa rundor, varje dag. Detta tvingar mig ut i min närmsta omgivning.

Detta är ett revolutionerande underverk i mitt liv. För det mesta har jag drömt om andra platser och undvikit att kika rakt framför näsan. Tills jag kom hit, och blev med Xucla.

Jag måste prata med andra hundmänniskor, varje dag. Måste prata: SPANSKA. Jag måste till och med försöka fatta Katalanska, för i detta området bor övervägande Katalaner, så även om både jag och Xucla är Blondisar, tas det ändå inte för givet att vi är utlänningar. Fast Xucla är ju egentligen inte utlänning. Hon är ju Ibizenca.

Ibland märks det att hon är från landet. Som när hon träffar dessa, så typiska för Barcelona, gatukonstnärer. De står alldeles stilla- bara när någon lägger en peng i bössan, gjorde denna killen en galen Michael Jackson-move som fick alla att skratta. Fast inte lika mycket som alla skrattade åt Xucla- hon gick lös totalt på denna konstiga människa, som stod helt jäkla stilla. Sjukt konstig! Hon skällde. Och skällde. Och skällde…och alla turister tog foton och skrattade. Jag höll på att dö av skratt. Min lilla lantlolla!

Både jag och min pojkvän (som för övrigt befinner sig i Namibia för tillfället och fotograferar) har dille på att fota Xucla. Här tyckte jag att ljuset var så fint, så fint. Vi var i Park Guell. Xucla fick tvingas att sitta stilla en sekund. Det finns fåglar därborta juuuuee!

Den där satans hundrastgården, dit hon drar mig varenda dag, där jag måste prata med folk, på SPANSKA. Fan. Men vad gör man inte för en Xucla?

Hon sover i min säng. Det är sant.

Jag trodde då aldrig… Men det är sant.

Barcelona är totalt efterblivet vad gäller värme i lägenheterna, och denna Januari och Februari har det hittills varit hårt, om man säger det milt. Att ha en varm, gosig känguru i sängen kan bara beskrivas som ren och skär jävla lycka. Att hon då snarkar är väl något man får acceptera.

Hos veterinären. Det är dyrt. Leksaker, mat. Ben, kött. Grisfötter. ÖRK!!!

Men ut ska vi. Varje dag. Bakfull som sur som PMS-ig: ut och gå. Den nakna sanningen är att det får mig att må så jävla bra. Ut i friska luften med dig, sa de vuxna alltid när man var tonåring. Nu kan jag inte smälla med dörrar och smygröka på taket. Nu måste jag ut. Och gud vad bra det är.

Alla dessa år av yoga och meditation, alla dessa vegan-måltider och detoxar och allt jag har pysslat med- allt för att må bra och leva i nuet, ta vara på dagen och må bra i kropp och knopp. Nu bara kommer det av sig själv, i form av ett vackert mini-Lejon, made in Ibiza.

Vem kunde ha trott detta? Inte jag!

Hon får mig att känna mig hemma. Här. I Barcelona & Ibiza. Jag ville hitta hem i så många år. Jag reste till så många ställen, jag provade så många hem. Men jag blev alltid rastlös och fladdrade vidare.

Med Xucla i mitt liv vill jag inte riktigt någonstans. Jag gillar att vara här. Jag ser allting genom hennes ögon. Spännande. Det luktar galet konstigt. Denna maten är sjukt god. Jag känner mig sååå härligt relaxed här i solen. Här och nu. Här och nu.

Alla påhitt. Allt hon upptäcker. Påminner mig om här och nu. Detta rakt framför mig. Barcelona må vara lite passé men ärligt talat.. Det är en cool stad. Skitcool!

Jag får djupa insikter i Katalanernas liv, dessutom. De har alla bajs-noja. När de firar jul, har de en snubbe som kallas ”Kaka-tio” (Bajs-Farbror) som bajsar ut presenterna till barnen. När Xucla uträttar sina hallonluktande behov på gatorna har jag alltid minst tio par Katalanska ögon som stirrar stint. Två till tre gånger i veckan skriks det åt mig att plocka upp ”la Mierda” innan jag ens hunnit få upp plastpåsen ur fickan.

Nåja. Solen skiner 9 utav 10 dagar och vi älskar vår stad. Den är inte vår, vi vet. Men just här och just nu, så ät min Mierda.

Xucla fick sin första Barcelona- dusch i förrgår. Hela sommaren på Ibiza badade hon i havet nästan varje dag. Men att duscha i ett kallt, o-isolerat badrum i Februari i Barcelona, det var ingen hit. Inte ens det faktum att jag tvättade henne med underbart doftande indisk sandelträ-tvål. Nej. Hon var sårad. I TIMMAR.

I morse vaknade jag. Arbetslös igen. Klockan ringde 8.30. Xucla snarkade högt. Jag steg upp. Tittade på henne. Log. Plötsligt snarkade hon inte alls utan var klarvaken och tittade vaksamt på mig. Jag skrattade. Så fort jag lämnade rummet hoppade hon upp. Jag såg det inte själv, men jag ät säker på att hon gjorde sin vanliga morgon-stretch: Upward Facing Dog, Downward Facing Dog… Gääääsp… Skaaaakkkkning…

Jag tog en dusch, och hade kaffet med mig in dit. Den billiga fläktvärmaren var på i det lilla omoderna u-landsbadrummet.

Vi gick ut. Solen sken. Vi gick till Plaza Virreina, den med kyrkan. Jag satt på kyrktrappan, i den värmande morgonsolen, medan Xucla sprang runt, runt tillsammans med en svartvit kompis. Livet är härligt.

Livet med hund. OH MY DOG! Vem kunde ha förutspått detta….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)