Ibiza

Etikettarkiv: sjukvård

Privat versus statlig sjukvård i Spanien

IMG_6905Idag fick jag äran att få en insikt i hur det är med den allmänna sjukvården i Spanien. Och det var inte en särskilt vacker syn, vill jag lova!

När jag först flyttade till Ibiza så var det på något sätt självklart att välja allmänna, statliga vården, för så gör man ju i Sverige- eller hur? Jag menar, finns det ens privat sjukvård i Sverige? Jag har knappt hört talas om det, kanske enstaka läkare som har sin egen klinik eller så, men dom är alltid ”knutna till Landstinget” eller något liknande och alla kan använda sina högkostnadskort ändå.

Grejen var då först att jag fick inträde i den allmänna sjukvården enbart på grund av att jag var gravid, och då är de tvungna att ge mig ett tillfälligt ”tarjeta sanitaria”- hälsokort- dom kan inte neka en gravid kvinna vård. Detta tillfälliga kort gav mig gratis sjukvård under hela graviditeten, plus 60 dagar efter barnets födsel, plus 60 dagars vård för den nyfödde. Under hela denna tiden insåg jag mer och mer vilket knapphändigt och torftigt system som erbjöds till Spaniens invånare. Omodernt, gammalt, gammalmodigt, omständligt, otrevligt, klumpigt… Ja, listan kan göras längre men jag tror det är tydligt vad jag försöker säga. Det kändes extremt mycket 50-tal, Franco, kommunism… Typ så. Min sons födelsedatum slogs in fel i deras dator, och det lyckades dom aldrig ändra. Det fortsatte vara fel så länge jag fortsatte gå dit med honom, runt 3 månader efter hans födsel. Till slut trodde jag själv att han föddes den 13:e och inte den 9:e. Sen var det hela den där historien med natten han föddes. Sjukhuset hade kapacitet för 4 kvinnor i förlossning, och jag var väl nummer fem eller sex som kom in den kvällen. Jag stoppades undan i ett rum på en annan våning och ingen kom och tittade eller kollade mig. Timmar senare blev allting en akut situation som var extremt obehaglig- helt deras fel- för att dom inte hade kapaciteten att ta hand om oss alla samtidigt.

Jag bestämde mig för att byta till privat sjukvård- dels för att den offentliga är så sjukt dålig, men även för att jag vid det tillfället inte officiellt jobbade i Spanien. Jag var fortfarande enskild firma i Sverige. När du inte är registrerad som arbetande i Spanien, och inte är gravid, har du inte rätt till offentlig sjukvård.

Nu har jag haft privat sjukförsäkring i två år, och antar att jag vant mig vid hela detta systemet- jag ringer ett nummer till tidsbokningen, dom svarar på första signalen, jag berättar vem jag vill ha en tid hos (dermatolog, gynekolog, barnläkare) och det är JAG som bestämmer vilken läkare jag vill träffa och varför.

Men nu är det så här: jag är gravid igen (vecka 40 redan!) och har gjort alla kontroller och tester etc på det privata sjukhuset. MEN- ”alla” säger att den privata sjukvården älskar att göra kejsarsnitt efter bara några få timmars förlossningsarbete/värkar. För det är så dom tjänar mera pengar. Och här kommer då kruxet- att den offentliga sjukvården är mycket mera generös i detta fallet. Dom har mera tid och förståelse och lugn, och de föredrar och propagerar en naturlig födsel enligt statliga rekommendationer. Så om man inte vill bli uppklippt efter en timmes värkar, ska man då alltså helst föda barn på det statliga sjukhuset.

Idag var jag då alltså tvungen att försöka ta mig in i den offentliga sfären igen. Hade jag inte gått över tiden hade det varit OK att bara dyka upp med värkar och papprena från mitt privata sjukhus. Men eftersom jag nu går över tiden, och det finns risk att jag måste ”sättas igång” så måste det ju beställas tid för denna proceduren och dom måste ha koll på fostrets storlek etc.

Så jag ringde till Can Misses, det statliga sjukhuset på Ibiza. Bad att få tala med dom som kontrollerar foster och graviditet efter 40 veckor. Det kallas ”monitores”. Det tog mig 17 samtal att komma till monitores. Innan dess skickades jag runt till alla möjliga olika ställen, till exempel maskinrummet. När jag väl kom till monitores, frågade hon mig vem som autoriserat att jag skulle kunna beställa en tid hos henne. ”Jag” svarade jag. Då skrattade hon rått och sa att så fungerar det inte. Jag måste få en autorisation från min barnmorska på mitt ”centro de salud”- typ vårdcentral.

Så då började jakten på en tid hos barnmorskan. Ringde mitt centro de salud som skickade mig till ett annat ställe för tidsbeställning. Första tillgängliga var den 28 April. Ringde tillbaka till vårdcentralen som skickade mig till barnmorskan (äntligen!) och jag fick tala direkt med henne. Hon kan träffa mig på fredag men visste inte hur hon skulle autorisera en tid på Can Misses till mig men hon skulle försöka ta reda på det.

Herregud.

Den offentliga sjukvärden är totalt invalidiserad. Individen har ingen kontroll eller rätt att själv bestämma. Man skickas runt till olika otrevliga statligt anställda personer, som alla svarar telefonen med en avmätt och uttråkad röst och bara älskar order ”NO”. Och när jag tänker på saken så är det ju ganska likt Sveriges system! Har man inte gått via sin vårdcentral och fått en remiss så är det omöjligt att få en tid hos en dermatolog, även om man själv VET att det är en dermatolog man behöver. Men det får man inte bestämma själv. Man måste ringa mellan den och den tiden, vänta i kö på att någon trött person ska svara, och då får man en tid långt bort i framtiden.

Blä.

Och detta, denna handikappade statliga sjukvård, betalar jag €260 i månaden för att (helst inte) använda. Sådan är bas-kostnaden i Spanien för att vara ”autonomo” eller motsvarigheten till self employed / enskild firma. Det är en obligatorisk avgift som man måste betala om man vill arbeta lagligt i Spanien. (Många vill helst inte det…) För dessa pengar får jag ”gratis” sjukvård, pension som inte ens ens kyrkråtta kan överleva på, och INGEN föräldrapenning. (När jag gick till spanska försäkringskassan rådde den sura tanten mig att bara börja jobba i stället, eftersom det inte var lönt för mig att söka föräldrapenning, eftersom handläggningstiden skulle överskrida dom 3 månaderna man har rätt till. Bara sätt din bebis på dagis liksom.) Sen betalar man moms och skatter på allt man tjänar också utöver dessa €260.

För den privata sjukförsäkringen betalar jag €50 per månad plus €1-€2 per besök. Jag har både bra och dåliga erfarenheter med den privata sjukvården ska jag också tillägga- jag måste till exempel ta mycket mera ansvar själv, tänka på när det är dags för kontroller och vacciner till min son, själv komma ihåg saker eftersom frihet ges till mig som deras kund att vara självständig, och inte del av ett större system som tänker åt mig. När jag hade en bakterieinfektion under huden som jag plockat upp i Kambodja, gick jag till deras dermatolog, som bara skrev ut kortisonsalva efter kortisonsalva. Han var långt över 70 och stod mest utanför sjukhuset och rökte, och jag kände frustrationen växa för varje gång jag besökte honom (totalt 4 gånger med samma svar, och förvärrade symptom varje gång). Detta var en läkare som skulle gått i pension- men antagligen eftersom han arbetat på detta privata sjukhuset i många herrans år, var det ingen som kunde kasta ut honom. Det finns inget system som automatiskt avslutar hans tjänst eller kontrollerar hans arbete. Han ville bara casha in sin månadslön, men hade helt tappat lusten att jobba. När jag gick till akutmottagningen på Can Misses med samma problem, fick jag först vänta i 6.5 timmar för att sedan träffa en utsjasad läkare som tittade på mina enorma, blossande utslag som vid det laget täckte hela kroppen och bara sa ”jag vet inte vad det är” och ”jag ger dig en tid hos dermatologen om 10 dagar”. Då gick jag tillbaka till det privata sjukhusets akutmottagning och fick träffa en ung, entusiastisk läkare som direkt kunde hjälpa mig. Dagarna efter började där även en ny ung dermatolog som gick till botten med mitt problem och hjälpte mig.

Jag har alltså just nu helgarderat mig med både allmän sjukvärd och privat vård, för att vara på den säkra sidan. Är det något jag lärt mig av att bo här, av att använda både privat och offentlig vård, så är det att man kan verkligen inte bara blint lita på ett system och att det ska ta hand om en. Och man kan inte heller lita blint på vad EN läkare säger. Hela den där oåtkomligheten med offentlig vård känns så otroligt deprimerande och rentav nedlåtande. Att vården är som ett Fort Knox där vi- vi som betalar skatter och avgifter- inte har en röst eller en rätt att be om vad vi behöver. Känns INTE rätt.

Men det privata systemet känns sårbart. Det handlar mer om pengar och det följer kanske inte rekommendationer satta av staten. Det krävs enormt mycket ansvar av patienten. Det är ingen som skickar påminnelser eller uppmaningar om cellprov eller vaccin för barnen.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)