Ibiza

Etikettarkiv: Spanien

Fjärde gången gillt: välkommen till Spaniens kaos


Så fjärde gången gillt: äntligen blev det gjort!! Jag var där hela tre gånger tidigare- på postens (Correos) huvudkontor i Ibiza stad, för att ordna mig en postbox då den jag har är i norra delen av ön med kontoret endast öppet en timme om dagen och det funkar vara inte längre.
Men det visade sig vara enormt mycket svårare och mer frustrerande än jag kunde föreställa mig… Tre hela försök och varje gång var det något. Fel på datorerna (så klart gamla, tröga PC:ar som surrar och stånkar när dom måste jobba, precis som en äkta spanjor), personerna som har nycklarna eller kunskapen om hur man fyller i blanketterna är inte där (siesta? Klockan 9.30? Eller vara café con leche och pan con tomate-paus? Alla pauser är heliga i detta land och totalt legitima!!) och sen var det något också om att man måste betala med kontanter första gången och jag hade inte tid att gå till banken.
Men denna morgon kom jag beredd att ge detta äventyr hela morgonen. Hade med mig alla dokument jag äger. Hade andats djupt för att inbringa tålamod. Tog en nummerlapp och var redo att bråka med inte vara långsamma datorer och passande spanjorer, men också med hela spanska systemet och dess otroliga ineffektivitet. Men hör och häpna!! Kvinnan som leende tog emot min nummerlapp var ny på jobbet. Hon tog emot mig med stor entusiasm. Hon blev tillsagd av den som vanligtvis gör detta jobb hur hon skulle göra, och sedan kastade hon sig huvudstupa in i arbetet. Det smattrade om hennes mun när hon pratade. Hon var det mest effektiva jag sett i detta landet någonsin. Hela proceduren tog mindre än 15 minuter- och jag kunde visst betala med kort!! Herregud! Jag vet knappt vad jag ska göra med resten av morgonen!
Men svart kommer nästa steg: att köra till mitt gamla postkontor i byn San Lorenzo, som är öppen mellan 13-14, och säga upp den gamla postboxen. Det kan bli problem. För att det mesta är helt enkelt ett problem i Spanien.
Det är därför vi älskar det.. Vi expats.. Finns ingen tid att fundera på livets mening, inte. För vi är ständigt upptagna av livets vardagliga stora enorma problem! Och mitt i allting måste vi ju ta siesta.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Impulsivt Oplanerad Roadtrip genom ett Mångskiftande Land: Spanien

Jag hade bokat en hyrbil via en brittisk hemsida. Billigt var det. Vi var på en helt oplanerad, impulsiv roadtrip, med Cadiz som vårt mål, och start i Barcelona.

När vi kom till kontoret i Barcelona för att hämta vår bil, skrek den överviktiga brittiska kvinnan bakom disken helt oprovocerat och utan förvarning, i en obarmhärtig falsett-ton att det fanns inga bilar kvar, att den hemsidan vi hade bokat med inte hade lyssnat på henne och hennes kollegor när dom hade sagt att det inte fanns fler fordon att tillgå. Något sade mig att det inte var första gången hon hade behövt yttra den meningen den morgonen, och att hon var nära en inre explosion där vi var farligt nära att vara droppen som skulle få hennes inre lava att snart rusa fram och kväva allt i sin väg.

Vi var totalt chockade och tittade stumma på varandra. Vi såg hela vår spontana roadtrip bli till ett par tråkiga dagar i Barcelona. Fast  i stan under en långhelg. Vad fan…? Det hjälpte inte hur mycket vi än försökte intala den rödblossande kvinnan att vi betalt, bokat och fått bekräftelse. Hon bara viftade bort oss och sa att det var inte hennes problem, vi måste ringa till England och prata med idioterna på hemsidan som överbokat bilar. Snacka om besvikelse och frustration, som inte blev bättre  av den totala påskstressen som rådde, med ungefär halva Spanien på resande fot, på väg hem till abuela en el pueblo.

Vi vandrade till alla biluthyrare man kan tänka sig, och alla sa bara NO- finns inga bilar tillgängliga, vad tror ni liksom, det är påsk och ALLA har hyrt bil.

Sista försöket med små förhoppningar och den krossade drömmen om roadtrippen till Costa de la Luz: äntligen hittade vi en bil. Så då äntligen fick vi vår älskade lilla vita Fiat Panda, som skulle bli vårt rullande hem dom närmsta fyra dagarna och tusentals kilometrarna.

Hur det gick med bilen som jag hade betalt, men aldrig fick? Jag fick inga pengar tillbaka, eftersom ”det står i det finstilta att man ska ringa inom en timme från tillfället då man skulle ha hämtat sin bil- annars tillfaller pengarna företaget”- aldrig mera hyra bil från något skumt, för bra för att vara sant, lågpris online företag! Och mitt mest vänliga råd till alla Spanien resenärer är att boka hyrbil i god tid och med ett etablerat företag! Spänning och impulsivitet i all ära, men utsikten att förlora resan kändes ju bara för fruktansvärt.

Så var vi då, otroligt nog, äntligen på väg. Vi bara körde, ut ur Barcelona, och västerut, in i Spanien. Bort från Katalonien och katalanskan, och in i Spanien och spanskan. Första stoppet: några timmar inpå eftermiddagen när solen börjat lägga sig i viloläge för att ta sig en gyllene, kall öl, körde vi in på en sidoväg någonstans i ingenstans och hittade ett övergivet hus omgärdat av enorma tallar och torra, vintermörka träd som sträckte sig efter värmen och ljuset och hade börjat öppna sina knoppar i fingertopparna.

Nästan direkt efter hamnade vi i vad vi trodde var en liten, liten pueblo (by) där invånarna beredde sig på Semana Santa processioner (en mycket besynnerlig spansk tradition; klädda ungefär exakt som Ku Klux Klan, går dom i långa mörka tåg genom stadens trånga gator, bankar och smäller på trummor  medan dom vaggar fram på ett skräckinjagande sätt bärande på en Jesus i plast och med katedralen som mål. Det visade sig vara en jättestor stad som vi snabbt glömde namnet på eftersom det liksom förstörde den pittoreska känslan.

Här spenderade vi natten. Hostal Jägaren. Dom hade ingen varm mat men dock ett badkar med varmt vatten. Det behövdes, eftersom det finns få ställen i världen som är så kalla som Spanien i April. Just för man ”tror” att det är varmt, så man får en sådan stark psykologisk chock när man inser, tunnkädd och i Havaianas, att det blir under 10 grader efter solen åkt neråt till Nya Zeeland. Och dessutom, ännu mera chockerande- lika kallt inomhus. Välkommen till landet som blundar för faktumet vinter och bygger hus som är designade att enbart hålla värmen UTE och som har noll värmeelement och tunna fönster och väggar.

Livet en morgon efter man frusit en hel natt och det är kallt, regningt och ruggigt. Fast vi var ju på roadtrip, och vi hade ju någon glättig spanjor som skrek ut sin glädje för den spanska popmusiken i bilens högtalare. Och vi pratade om våra drömmar, som man ska göra på roadtrip. Om vad en väg symboliserar, att resa på en väg, om att ha ett mål, att följa sin plan eller att låta vinden föra en dit det verkar bära.. Och att komma fram till att ta ödet i egna händer, att bestämma vad man vill ha, vart man vill, och inte sluta förrän man nått sitt mål.

Hundar på en balkong i Granada. Finns inte mycket att säga om saken, kanske. Vi väntar ett tag åtminstone. Återkommer till ämnet.

En katt på en balkong i Granada. Solen sken äntligen när vi kom fram till Andalusien, som sig bör. Överfulla tapasbarer med helgkänsla. Barn överallt. Kvinnor i klackar. Män uppklädda. Familjer och apelsinträd och kalla, små öl. Och så då två hundar på en balkong, och en katt på en annan. Varför fick inte dom följa med ut i påskfamiljevimlet? Kändes orättvist, liksom.

I galma stan, Granada. Så otroligt vackert, blommande hemliga patios, flamencomusik flödande från blommiga, hemliga patios, sol som letar sig ner i de smala gatorna, de skuggade gränderna, de hemliga gränderna.

Var vi sov den natten vill jag helst glömma (i ett tält på en strand, iskallt, stel i kroppen, helvete, allting fullbokat, så blir det när man åker på en totalt impulsiv oplanerad roadtrip genom ett påskland) men vi värmdes snabbt upp av alla vackra byar längs med Costa de la Luz. Detta är en av dom och alla tar sig en styrketår efter Ku Klux Klan-heterna som pågått intensivt hela morgonen.

Blåsigt värre, det kan man göra något bättre med. Elektricitet, till exempel. Vår lille Fiat Panda hade vid det här laget blivit vårt hem och kartan var kastad långt bak i det inte så rymliga baksätet och vi bara körde österut från Costa de la Luz mot Costa del Sol och stannade och picknickade i Tarifa.

Sen kom vi då till Gibraltar, som var en otroligt underlig och högst angenäm överraskning. Ta en enormt medelmåttig stad, kasta in  Medelhavet, en enorm klippa som sticker rakt upp, gör allting brittiskt, sen kasta in några muslimer och på det några judar, sen har du ett bisarrt litet ställe. Se på apor i solnedgången och ät en kebab som du betalar med engelska pund. Galet märkligt ställe som känns som att man tagit på sig sina coolaste, trendigaste kläder, men ut-och-in.

Två katter på en balkong. Börjar kännas bekant, detta temat. Eller ser vi vad vi villl se? Ser jag alla katter och hundar på balkonger för att det är det som reflekteras i mina ögon? Missar jag därmed traficking, Mc Donald’s, vackra igelkottar? Är allt jag ser det som speglar sig inifrån mig ut till min värld? Och vad säger det om mig, egentligen, att jag bara ser fångade djur, fast på en balkong??

Detta är Afrika, sett från ett Europa-perspektiv. Jag undrar hur Europa ser ut från ett Afrika-perspektiv? För det handlar mycket om perspektiv, allting. Från vilken vinkel man väljer att se. Ibland blir man så blind av sin vinkel att man inte ser den andra vinkeln. Ibland kan vi människor bli väldigt trångsynta kallas det väl, när man ”ser trångt”- alltså bara från sitt eget håll. Nej, vidga våra vyer, enda sättet, tycker jag! Högst nödvändigt i den mänskliga upplevelsen, dessutom. ”Världen är en bok och den som stannar hemma läser bara en sida” (St Augustine) är min favorit quote av alla visa quotes som existerar. Det finns ingen större perspektiv-vidgande upplevelse än att resa. Roadtrip Visdom.

Sista morgonen vaknade vi i nationalparken Cabo de Gata- en enormt speciell plats i landet Spanien. Otrolig natur. En Bond-film spelades en gång in här. Kaktusar och tomatodlingar. Lite regn, mycket sol. Här är solen på väg tillbaka från Nya Zeeland och vi hade nyss druckit en cafe con leche på en liten bar fylld med människor som hade ovidgade vyer.

Knallröda vallmo längs med vägen. Vägen från Cabo de Gata, vägen till Barcelona. Vägen som binder A till B och vägen som är ett ingenmansland mellan våra destinationer. Dom säger att man ska njuta av resan och inte fokusera så mycket på destinationen.

Jag säger man ska göra lite av båda. Ta ödet i egna händer- bestäm målet och kör ditåt, men var öppen för nya perspektiv och upplevelser under resans gång, men släpp inte ditt mål. Släpp inte din dröm. Min dröm var att ännu en gång se Cadiz. Vackra, glittrande Cadiz. Och Cabo de Gata. Otroliga, magiska och ökentorra Cabo de Gata.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tre dagar i Madrid

Tre dagar i Madrid. Tre dagar med den nya mannen i mitt liv. Tre dagars smekmånad. Oj oj oj.

Små torg fyllda med folk som dricker kylt vitt vin eller läskande, kall öl. Klockan är efter 21.30 men inget annat än oliver och chips syns till på borden. Middag äts sent i Madrid. En yogalärarträninskollega till mig, från Florida, kommenterade på Instagram: ”åh, vad jag saknar Europa!”

Och ja, tänkte jag. Det här är helt enkelt väldigt… Europa.

Stängda, hemliga portar. Madrid är nattens drottning. Hon vaknar ur sin strikta huvudstadsutstyrsel sent på natten och kastar på sig glittret och fjäderboan och skuttar ut i natten, fylld av flirtande prostituerade, viskande taxibilar och massor av barer fyllda av människoöden bakom dessa grafittiklottrade stålgaller.

Parkerna är så gröna, så gröna. Detta är ”el buen Retiro”- Madrids svar på Hyde Park. Efter solens nedgång, kommer halva Madrids befolkning hit med shorts, gympaskor och iPhonen fastsurrad på överarmen och joggar svettandes i strida strömmar.

På Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, nära Atocha tågstation, befinner sig just nu en Dalí-utställning. Här inne finner man även den stora, magiska och kaosartade Guernica, av Picasso. Sist jag var i Madrid spenderade jag en halv dag här och satt en lång stund och betraktade detta verk.

Denna gången betraktade jag mest mannen som jag rest hit med.

Madrid har verkligen skepnaden av en ordentlig Europeisk huvudstad, med sina ståtliga pompösa byggnader, välfungerande metrosystem och kostymklädda medborgare. Men en sak är hel ofattbar- takten.

Folk går så SAKTA. Till och med över gatan. Är det en biverkning av krisen, eller är det dess orsak? Är det en reflektion av samhället? Av dess medborgare?

Hursomhelst verkar det ganska hälsosamt, faktiskt. London och Paris hade fått en trippelsidig hjärtattack och exploderat av otålighet.

Men här är anledningen, eller ursäkten, till att vi kom hit, då. Svenska Ambassaden ligger i ett finfint, uppnäst område, som en ambassad bör. Nästan granne med fina italienare som Gucci och Roberto Cavalli, stiger man in genom en tung port för att mötas av… Sverige. en survresig madame med skakande fingrar och dominant haka fräste åt mig att flytta på mig, på någon slags Stockholmsdialekt blandad med Gotländska. Jag insåg att mitt beteende inte var så svenskt längre- att tyst och snällt vänta på sin tur bara för att ställa en fråga, behövs inte i Spanien. Det är helt socialt accepterat att tränga sig in i luckan framför näsan på pågående ärende.

Men det blev min tur till slut, och vi fick hjälp av en fantastiskt trevlig man med att ta passfoto på min älskade. Hans ansikte hålls upp av båda mina händer och hans ögon är nästan helt stängda mot dom starka lamporna. Tänk att man tar passfoto på en åtta veckor gammal varelse.

Thaimat är det bästa jag vet och det är en av sakerna jag verkligen saknar på Ibiza- bra thairestauranger. Här är jag på Bangkok Thai Restaurang nära Puerta del Sol, men den var inte lika bra som Phuket Thai som jag var på dagen innan. Fantastisk Chicken Green Curry och spicy Gurksallad! Wow.

Parken är ståtlig, lineär. Allting är perfekt klippt och ordnat i rader och parader. Jag som nu bott på Ibiza i ett år, och i Barcelona i ett år innan dess, tycker att detta perfekta huvudstadsuppvisande känns konstlat. Jag tror jag föredrar Ibizas vilt blommande och imperfekta klippor som ramar in det blågröna Medelhavets ständigt skiftande yta. Och Barcelona som stad känns mer genuin och äkta. Men Madrids natt är ändå drottning.

Här är han. Den nya mannen i mitt liv. Han bestämde det mesta under våra dagar i Madrid. Han gillade sin nya barnvagn- ibland. Oftast föredrog han BabyBjörnen. Ibland somnade han gott till storstadens buller och ambulanssirener. Under dom ljumma kvällarna log han mot den rosa himlen.

Och vacker var den, himlen, på kvällen. Slutet på den kostymklädda fasaden och övergången mot den sammetslila Madridnatten. Allting vaknar till liv. Stadens riktiga personlighet sträcker på sig och sparkar av sig slipsen och de blanka knytskorna.

Men jag och minimannen vandrade genom gatorna hem till hotellet, med ätstopp och förändringsstopp. En vilja av stål lyser igen denna bebisfasad och berättar hur det skall vara för att han ska vara nöjd. Min nya chef.

Sista dagen, lunch i området Salamanca. Usch!! Traditionell spansk mat kan vara god men också totalt FRUKTANSVÄRD! Hur fan kan man servera friterade bläckfiskringar med tonfisk på salladen och kroketter med skinka i? Jag tyckte synd om den snälldumme servitören så när han var långt borta stoppade jag om det mesta av maten i servetter och slängde i papperskorgen bakom mig.

Och vädret? Svettigt!! Man har ju hört om den obarmhärtiga sommarhettan i Madrid. Om detta är vad det är i början av juni, kan man ju tänka sig resten… Jag åkte utmattad tillbaka hem till Ibiza.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Can Guimó

En fika på Can Guimó kan se ut så här. Banan- och äpplekaka med jordgubbscompote och färska jordgubbar. Smakar himmelskt!

Can Guimó är en gammal Tabacos- butik (i Spanien har man kvar denna Franco-institution, att tobak och alla dess acessoarer bara kan köpas på officiella Tabacos-butiker, öppna enligt traditionella tider- tidig morgon tills siesta och igen från cirka 17.00 tills kväll. Denna Tabacos-butiken har även postboxar, vilket är en vanlig kombination på landsbygden på Baleriska Öarna. Det blir som en mötespunkt där folket träffas och skvallrar, som man vanligtvis gör på landet.

Can Guimó blev till café när Carol och Esteban tog över stället förra året. Dom är båda från Sydamerika men har bott på ön i minst tio år. Dom har gjort om Tabacos-butiken till ett mysigt café med hälsosamma, hemlagade och oftast ekologiska lunch- och fikarätter och serverar gott kaffe, goda teer, och goda viner och även kall fatöl. Det är väldigt personligt och väldigt mysigt och igen; det är en mötesplats dit folk kommer för att titta på varandra, skvallra lite, och äta något gott. Och kanske hämta post också!

Can Guimó ligger tyvärr lite illa, längs med den smala och snabbtrafikerade Carretera de Sant Joan. Alltså vägen som går från Ibiza Stad till byn San Juan i norr, precis innan svängen till Sant Llorenc. Det är svårt att se skylten och lätt att missa att sakta ner farten och svänga in. Det finns tillräckligt med parkering för cirka 10 bilar. Jag hade inte rekommenderat att sitta utomhus om man har små barn eller hundar med sig, eftersom bilarna svischar förbi helt för snabbt.

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)