Ibiza

Etikettarkiv: svenskar i spanien

Volver: Att komma hem till Spanien

Jag är tillbaka på Ibiza efter 3 veckor i Sverige.

Det var en total chock för mig att landa hemma i Sverige. Jag tror det tog mig 6 hela dagar innan jag kunde börja ens gå utanför dörren och träffa folk och göra grejer. Det var en chock att uppleva mörkret, känslan av isolering, hur effektivt och robot-liknande vårt samhälle är. Men också helt otroligt hur effektivt och välfungerande allting är. Wow alltså! Och mataffärerna, med alla denna mat, allt detta utbud, så mycket att välja mellan… Så mycket överflöd… Det var bara så mycket, allting.

Jag skrev om det på min privata blogg som du kan hitta här.

Och här är några stunder från den senaste veckan hemma på Ibiza:

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

My favourite thing to do is to go where I have never been

Förra helgen var min sista innan barnen skulle komma tillbaka från sin resa till Israel med sin pappa. 

Jag ville ju lämna Ibiza under de 16 dagarna barnen var borta, men kunde inte. Har inte kunnat lämna Ibiza knappt alls det senaste året. Sista riktiga resan jag gjorde var till Polen, för att gå på min kusins bröllop, i Augusti 2018. Sedan dess har jag bara kunnat göra kortare resor till Formentera, Mallorca och Menorca. Omständigheterna har bara varit så att under detta året har jag inte kunnat resa – en enorm sorg för en resesjäl som jag. Men det har också lett till så mycket olika reflektioner och tillväxt att jag kan inte annat än att vara tacksam också.

Jag har ju använt resor som både ett beroende, en flykt från verkligheten, flykt från att konfronteras med problem. Jag reste när jag var glad, för att fira saker, och jag reste när jag var ledsen, för att slippa tänka. Lite som en alkis alltid har en anledning att dricka har jag alltid haft en anledning att resa.

Men nu har alltså omständigheterna gjort så att jag inte kunnat använda mig av min drog. Det har varit helt för jävligt. Mitt huvud har velat spricka av alla resor jag instinktivt planerat för att fira saker eller för att slippa saker, men som jag sedan direkt har fått lägga ner redan i bara tanken, för jag har vetat att det inte går just nu.

Men detta har alltså lett till att jag har varit tvungen att ta itu med livet ”här och nu.” Det har varit en grym detox-process. Hitta nöjen här, på denna lilla ö, som du har spenderat 8 år på, och den mesta av den tiden med tanken att ”snart flyttar jag” eller ”nu sticker jag till Rom över en helg.” 

Så denna sista helgen innan barnen skulle komma tillbaka, bestämde jag mig för att det var dags att göra något som jag aldrig gjort förr. ”My favourite thing to do is to go where I have never been” är nog den frasen som bäst beskriver mig. Men sanningen är att ”det stället” alltid involverat visum, pass och flygplan. Jag har ALDRIG haft ro i själen att upptäcka och njuta av nya outforskade ställen som fanns rakt framför mina ögon. Jag har en slags romantisk syn på allting som är långt borta, och en slags snobbig avsky för allting som finns nära. Och det har varit mitt konstanta problem i livet. Mina lösningar har alltid funnits långt borta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har brutit upp ett helt liv och bara slängt allt jag investerat i och byggt upp; bara för att börja om igen, på ett annat ställe. Men det har ju så klart aldrig löst några problem eller gjort mig lycklig. Om lyckan alltid finns ”där borta” så kan jag ju aldrig fånga den.

Det känns som att jag har tvingats att bli vuxen det senaste året. Tvingad att se mig själv precis som jag är. En rastlös resesjäl som aldrig kunnat/vågat slå rot någonstans. Vad innebär det? Antagligen att jag vill uppleva så mycket som möjligt i livet, och inte missa något. 

Jag skyller även lite på min uppväxt på Norra Fäladen i Lund, som var så otroligt mångkulturellt. Jag vill ha hela världen. Jag vill inte missa någonting. Jag vill höra tusen språk varje dag, vill äta all mat från alla världens hörn, vill höra böneutropen och afrikansk musik och känna lukten av Thai-mat.

Ibiza har extremt många kulturer i en härlig blandning. Det är en annorlunda slags blandning, inte den jag växte upp med. Men ändå. Jag har vänner från hela världen. Jag pratar tre språk dagligen och använder mig av ytterligare två, tre. Mina barn växer upp femspråkiga. Jag hör och ser folk från många andra länder dagligen. Jag har allting här. Det finns otroligt vackra ställen här, som jag aldrig varit på förr. Som denna stranden, som var en ganska häftig hajk att komma till. Jag gick själv och kom till stranden som var en vacker liten vik, med inte en enda annan levande själ. Jag badade i det kalla vattnet, jag njöt av att vara på en plats jag aldrig varit på förut.

Jag har även gått ut, på klubben Heart, en av Ibiza’s mer kända klubbar. Det var en galen uppenbarelse. Allt detta har funnits utanför min balkong i alla dessa år, och jag har alltså inte ens doppat stortån i denna världen? Jag hade SÅ KUL. Vi var Halloween-utklädda och jag fick se en helt ny värld. Jag mötte nya människor, gjorde nya bekantskaper, som ledde till att flera nya dörrar öppnades. Helt otroligt. Det kanske finns ett liv här och nu ändå? Trots allt?!

Jag har fått växa upp lite. Eller mycket. Och fått öppna ögonen inför mig själv, och förstå mina mönster. Inte roligt att stirra sig själv i vitögat, men så väldigt omvälvande och nödvändigt. 

Jag försöker hitta ett sätt att vara här och nu, på Ibiza. För just nu kan jag inte flytta härifrån. Och detta är mina barns hem. Vill jag verkligen släpa runt mina två pojkar till nya liv, om och om igen? Svar: NEJ.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Saker går i cirklar: tillbaka till 2012 i Barcelona

Jag började skriva på denna bloggen för Tidningen RES i Februari 2012. Första inlägget var 2012-02-19 och handlade om hur jag slutat ännu ett skitjobb i Barcelona. Jag hade blivit så illa behandlad av den Irländska ägaren till puben som snortade kokain dag som natt som morgon som kväll och tog ut alla sina livs frustrationer på sina anställda. Det var inte det första skitjobbet jag haft i BCN- jobbet innan dess var hos en svensk kille som hade en bar i Gracia, som jag fick sparken ifrån. Det är enda gången i mitt liv jag fått sparken och även om jag också hade lite ansvar i det hela kan jag säga med säkerhet att han gillade att sparka anställda. Det var under krisens tid i Spanien och inte många fick behålla sina jobb.

Jag var alltså boende i Barcelona, arbetslös MEN med två finurligheter som gjorde att jag överlevde: Jag pluggade en Master i Fotojournalistik med CSN pengar + jag hyrde ut två rum i min lägenhet via Airbnb och bodde själv i the walk in closet med plats för bara en madrass på golvet och en liten byrå innehållande alla mina kläder.

Jag var i ett ”mellanrum,” vakuumet mellan två livskapitel. Här är jag nu också, och här skrev jag om det igår på min hemsida www.lindamaria.co  

Känslan påminner mig om den tiden. Det där vakuumet, det där mellanrummet. Att veta att ett nytt kapitel startar snart; men inte veta när, var eller hur. Nu är ju livet lite annorlunda än det var då; nu har jag två små barn. Så livet kan inte förändrats så där totalt radikalt som då. (Då flyttade jag ju till Ibiza och började ett helt nytt livskapitel. Jag och min dåvarande pojkvän tog ett hus på Ibiza där vi öppnade ett B&B och sen blev jag ju gravid efter bara fem veckor på Ibiza. Snacka om helomvändning!)

Jag älskar att byta kapitel. Jag älskar förändring. 

På bilden är jag precis i slutet av det sista livskapitlet; på min tredagarsescape till Formentera som jag skrev om igår. Jag älskar Formentera. Maten, naturen, stjärnorna, landskapet. Salt, torrt, turkost, renande för själen. 

Idag har jag två missions innan jag hämtar barnen från skolan klockan 14. Det är allt. Ja, och så söka jobb då så klart. Men jag vet inte om det är helt tokigt eller inte men jag har en känsla av att ödet håller på att förbereda något för mig redan. Känns som att det är på väg att presenteras för mig och att jag faktiskt inte behöver gå och leta efter det.

Skickar hälsningar från ett höstvackert Ibiza. ADEU! (=Adios på Katalanska!)

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Formentera Dreaming

Hej! Här är jag igen! Det är ett och ett halvt år sedan jag skrev sist. Jag sa till redaktionen på Tidningen RES att dom gärna fick ta bort min blogg för jag hade inte tid eller headspace att skriva på bloggen men dom tog inte bort den, så voila! Idag fortsätter jag! Picking up where I left off!

På bilden är jag på Formentera, den lilla ön söder om Ibiza som jag fullkomligen ÄLSKAR. Jag skrattar för fotografen säger något hemskt roligt. Jag hade redan stått där i typ 7 minuter och tvekat inför hoppet. Jag ville, åh vad jag ville hoppa, men det var LÄSKIGT! Som FAN! Det påminde mig on 5:an på Källbybadet i Lund när jag var 15. Yikesssss! Till slut så hoppade jag, och det var DEN BÄSTA KÄNSLAN jag känt typ sen… Källbybadet i Lund, 15 år gammal 😉

Formentera var en dröm, mer än vanligt. Jag var där i Juli med barnen och vi bodde på ett lägenhetshotell som låg ganska avsides. Enda anledningen till att jag valde det, var för att det var det absolut enda som fanns tillgängligt. Juli på Formentera = välkommen till TuristHelvetet. Överallt köer, ingenstans parkering, överfyllda stränder, inga bord på dom redan superdyra restaurangerna. Men vad gör man inte när ens ex-partner som man tyvärr bor med #igen# ber en fara åt helv—-te över en helg så han kan ha fest i huset. Ja, så klart jag drar! Jag älskar ju att resa, oavsett vad. Turisthelvete eller inte!!

Hur som helst, så bodde vi då alltså längst ute på Cap de Barbaria. För att komma dit måste man köra på en otroligt smal liten väg omgärdad av stenrös och små underbara stenhus. På vägen dit såg jag ett hus som var som en saga. Sagan om Ringen, fast på Baleariska Öarna. Jag skrev ner namnet på huset: ”Can Toni Platera,” i mina notes i Iphånen.

Sen var det då dags för min årliga end-of-the-season-escape, i oktober. Vanligtvis hade jag åkt till mitt älskade Italien, men eftersom saker bokstavligen har FALLIT SAMMAN detta året, fanns inte ekonomiska möjligheten. Så jag googlade Can Toni Platera, och kontaktade Olga direkt via Whatsapp, som sa att deras casita var ledig.

Can Toni Platera visade sig vara en gammal finca, en turistvilla, men som har två mindre hus, ”casitas,” som hyrs ut. Och eftersom det var oktober blev det väldigt billigt och jag klapp direkt dom sista tre nätterna som fanns lediga i oktober. Hade gääärna stannat längre, men det var fullbokat. Nästa år bokar jag i tid och stannar minst en vecka- vilket paradis! Wow!

Mina tre dagar och nätter på Formentera var totalt himmelska. Jag tror att Formentera är så nära stjärnorna man kan komma (om man bortser från öknen….)

Det var uppfriskande, det fick mig att landa i nuet igen, jag åt mat som fick mig att DÖ av lycka, drack gott vin, en Negroni, en Campari Spritz… har jag nämnt att Italianos älskar Formentera? Och att många slagit sig ner där, och öppnat restauranger och hotell? Kombon av en ö som ser ut som Karibien och är inhabited by Italiani… = HEAVEN.

Ciao!

Linda x

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)