Ibiza

Etikettarkiv: xucla

lugnet före stormen: andas IN!

Alltså, inte för att det är lugnt nu heller. Men jag väntar mig stormar. En stormande, galen säsong. Tar ett djupt andetag in NU och andas inte ut förrän….Oktober!

Galna dagar. Det går i ett. Runt, runt. Mitt i natten finner man mig drickandes vin och ätandes choklad och svarandes på emails och lyssnande på Insomnia (El Monster Mix) av Faithless. Sju timmar senare är jag i full gång med att städa, ladda upp bilder till en artikel, dricka kaffe, mata hunden, tömma sopor, mata katten, sopa golvet, byta handdukar…

På St Jordi i lördags gavs det bort kattungar. Vi fick den sista. Den som ingen ville ha. Hon har en allvarlig infektion i ögonen och ser knappt. Gravt inflammerad, sa veterinären. Men hon har en personlighet som heter duga. På väg till veterinären häromdagen, visade hon sina Eskapist-kunskaper, och gömde sig, inunder bakom inuti nånstans djupt nånstans. Till slut, efter att ha trott att hon var död i flera timmar, hittade jag henne. Wow.

Jag hade också en krock. Med vår nya (läs:gamla) jeep. Jag svängde helt för fort runt en snäv, smal kurva, och kollade framåt, och hann inte se den låga, svarta, blänkande, glansiga…BMW:n cabriolet, som hade saktat in, för den såg en skraltig gammal dammig jeep komma farande. Jag körde rakt in i denna blanka glansiga svindyra BMW och krossade vänster framljus (med mera.)

Ut kom en Italienare (så klart!) som gjorde handgester och sa ”vafan culo” ”che cazzo” ”ma” och sådana saker. Jag skämdes och sa förlåt förlåt förlåt på alla språk jag kan.

Nu, en vecka senare, har jag fått jobb på hans nyöppnade, fräscha restaurang, ”Mu Beach”, på Playa Es Figueral. Det finns en mening med allting. Speciellt på Ibiza.

Katten är jag mer kär i än någonsin. Ibland vet man inte hur mycket man tycker om någonting, förrän man nästan förlorat det.

Yogaklasser startar snart också. Kanske på lördag, kanske nästa lördag. På Ibiza vet man aldrig. Det händer när det är meningen att det ska hända.

Så nu tog jag mig ett dopp i min pool, innan jag tar min Xucla på en promenad till San Rafael, och köper ögonsalva till lilla Monstret. (Hon heter än så länge bara: Katten. På Svenska.)

Lugnet före stormen. Andas in. Säsongen rullar fram som en ångvält. Det är meningen!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

OH MY DOG- hur hamnade jag här?

Xucla heter hon, min hund.

Hund. Hm. Det låter så konstigt. Jag föredrar att säga: hon är ingen hund- hon är Xucla.

Hon föddes den 9 Maj år 2011 på Ibiza. Jag träffade henne och hennes 8 syskon den 10 Maj. Jag hade ingen aning om vem hon var av alla dessa små bylten- de alla verkade ungefär likadana. Och jag hade verkligen ingen aning om att en av dem skulle ta över mitt liv, ockupera mitt hjärta, och slita min plånbok i stycken.

Min pojkvän dividerade fram och tillbaks angående detta beslut- att vara med hund eller att inte vara med hund. Vi satt i solnedgången på Cala Benirras med en stor flaska ljummen öl och diskuterade. (satans hippies. nakna och allt!)

Jag åkte tillbaka till Barcelona och hann inte fundera så mycket mer på saken.

Tills en dag. Då ringde han mig med en stolt röst och sade att ”idag är en stor dag.”

Den dagen hade vi blivit med Xucla.

Xucla är döpt efter den fina, vackra, mysiga, underbara lilla stranden Cala Xuclar på norra Ibiza. Kristallklart vatten och solvarma klippor. På sommaren en liten chiringuito som sevrerar bocadillos med jamon serrano och kalla öl.

Xucla uttalas ”chuckla” på ren svenska.

Xucla följer med oss överallt. Nu bor hon i Barcelona, men fram tills slutet på November bodde hon på Ibiza. Hon fullkomligt äääälskar att springa runt, runt, upp och ner på klippor, skvätta sand på alla människor på Ibizas stränder. Hon jagar grannens kycklingar och hon åker cool, retro-Mercedes med huvudet ut ur fönstret.

Hon kom med färja till Barcelona och bor nu här ett slag, tills det är dags för nästa säsong på Ibiza.

Hon går på restaurang, hon åker metro (fast hon inte officiellt får lov!) och hon hänger på alla plazas. Hon är en riktig cityslicker och har anpassat sig väldigt bra. Åh vad töntig jag låter!!!

Nä, men ärligt, alltså. Jag trodde fan aaaaldrig att jag skulle bli en av dessa ”hund-människor”. Min mamma svarade alltid ett rappt NEJ när jag och min lillebror frågade om vi inte kunde skaffa ett husdjur. Hon sa att hon hade nog med att städa efter oss två.

Jag trodde heller inte all jag någonsin, i mitt liv, skulle bli en sådan där som har hundhår över sina svarta kläder. Och inte ens bryr sig! Guuud alltså…

Men sanningen är, att hon är ett mirakel, denna vovve. Min känguru, min ko, min lilla häst, min nalle och min bebis. Hon är så fin, så lojal, så rolig, så mysig. Hon gör mig glad- gladare än jag någonsin varit i mitt liv. Inte sådär rent allmänt mera lycklig utan på en sådan enkel och vardaglig nivå. Varje dag, varje stund, blir mera fokuserad på här och nu. Jag tror jag skrattar 58 gånger mer per dag sedan hon kom in i min vardag.

Sedan är det ju så att hundar måste gå ut, helst många gånger, helst långa rundor, varje dag. Detta tvingar mig ut i min närmsta omgivning.

Detta är ett revolutionerande underverk i mitt liv. För det mesta har jag drömt om andra platser och undvikit att kika rakt framför näsan. Tills jag kom hit, och blev med Xucla.

Jag måste prata med andra hundmänniskor, varje dag. Måste prata: SPANSKA. Jag måste till och med försöka fatta Katalanska, för i detta området bor övervägande Katalaner, så även om både jag och Xucla är Blondisar, tas det ändå inte för givet att vi är utlänningar. Fast Xucla är ju egentligen inte utlänning. Hon är ju Ibizenca.

Ibland märks det att hon är från landet. Som när hon träffar dessa, så typiska för Barcelona, gatukonstnärer. De står alldeles stilla- bara när någon lägger en peng i bössan, gjorde denna killen en galen Michael Jackson-move som fick alla att skratta. Fast inte lika mycket som alla skrattade åt Xucla- hon gick lös totalt på denna konstiga människa, som stod helt jäkla stilla. Sjukt konstig! Hon skällde. Och skällde. Och skällde…och alla turister tog foton och skrattade. Jag höll på att dö av skratt. Min lilla lantlolla!

Både jag och min pojkvän (som för övrigt befinner sig i Namibia för tillfället och fotograferar) har dille på att fota Xucla. Här tyckte jag att ljuset var så fint, så fint. Vi var i Park Guell. Xucla fick tvingas att sitta stilla en sekund. Det finns fåglar därborta juuuuee!

Den där satans hundrastgården, dit hon drar mig varenda dag, där jag måste prata med folk, på SPANSKA. Fan. Men vad gör man inte för en Xucla?

Hon sover i min säng. Det är sant.

Jag trodde då aldrig… Men det är sant.

Barcelona är totalt efterblivet vad gäller värme i lägenheterna, och denna Januari och Februari har det hittills varit hårt, om man säger det milt. Att ha en varm, gosig känguru i sängen kan bara beskrivas som ren och skär jävla lycka. Att hon då snarkar är väl något man får acceptera.

Hos veterinären. Det är dyrt. Leksaker, mat. Ben, kött. Grisfötter. ÖRK!!!

Men ut ska vi. Varje dag. Bakfull som sur som PMS-ig: ut och gå. Den nakna sanningen är att det får mig att må så jävla bra. Ut i friska luften med dig, sa de vuxna alltid när man var tonåring. Nu kan jag inte smälla med dörrar och smygröka på taket. Nu måste jag ut. Och gud vad bra det är.

Alla dessa år av yoga och meditation, alla dessa vegan-måltider och detoxar och allt jag har pysslat med- allt för att må bra och leva i nuet, ta vara på dagen och må bra i kropp och knopp. Nu bara kommer det av sig själv, i form av ett vackert mini-Lejon, made in Ibiza.

Vem kunde ha trott detta? Inte jag!

Hon får mig att känna mig hemma. Här. I Barcelona & Ibiza. Jag ville hitta hem i så många år. Jag reste till så många ställen, jag provade så många hem. Men jag blev alltid rastlös och fladdrade vidare.

Med Xucla i mitt liv vill jag inte riktigt någonstans. Jag gillar att vara här. Jag ser allting genom hennes ögon. Spännande. Det luktar galet konstigt. Denna maten är sjukt god. Jag känner mig sååå härligt relaxed här i solen. Här och nu. Här och nu.

Alla påhitt. Allt hon upptäcker. Påminner mig om här och nu. Detta rakt framför mig. Barcelona må vara lite passé men ärligt talat.. Det är en cool stad. Skitcool!

Jag får djupa insikter i Katalanernas liv, dessutom. De har alla bajs-noja. När de firar jul, har de en snubbe som kallas ”Kaka-tio” (Bajs-Farbror) som bajsar ut presenterna till barnen. När Xucla uträttar sina hallonluktande behov på gatorna har jag alltid minst tio par Katalanska ögon som stirrar stint. Två till tre gånger i veckan skriks det åt mig att plocka upp ”la Mierda” innan jag ens hunnit få upp plastpåsen ur fickan.

Nåja. Solen skiner 9 utav 10 dagar och vi älskar vår stad. Den är inte vår, vi vet. Men just här och just nu, så ät min Mierda.

Xucla fick sin första Barcelona- dusch i förrgår. Hela sommaren på Ibiza badade hon i havet nästan varje dag. Men att duscha i ett kallt, o-isolerat badrum i Februari i Barcelona, det var ingen hit. Inte ens det faktum att jag tvättade henne med underbart doftande indisk sandelträ-tvål. Nej. Hon var sårad. I TIMMAR.

I morse vaknade jag. Arbetslös igen. Klockan ringde 8.30. Xucla snarkade högt. Jag steg upp. Tittade på henne. Log. Plötsligt snarkade hon inte alls utan var klarvaken och tittade vaksamt på mig. Jag skrattade. Så fort jag lämnade rummet hoppade hon upp. Jag såg det inte själv, men jag ät säker på att hon gjorde sin vanliga morgon-stretch: Upward Facing Dog, Downward Facing Dog… Gääääsp… Skaaaakkkkning…

Jag tog en dusch, och hade kaffet med mig in dit. Den billiga fläktvärmaren var på i det lilla omoderna u-landsbadrummet.

Vi gick ut. Solen sken. Vi gick till Plaza Virreina, den med kyrkan. Jag satt på kyrktrappan, i den värmande morgonsolen, medan Xucla sprang runt, runt tillsammans med en svartvit kompis. Livet är härligt.

Livet med hund. OH MY DOG! Vem kunde ha förutspått detta….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur jag slutade ännu ett skitjobb i Barcelona: varje avslut är en ny början

Det vackraste med Barcelona, är detaljerna.

Som här; ett dörrhandtag till ett café i Eixample.

En dörr öppnas; en annan stängs.

Igår vaknade jag till ett högljutt ”NEEEJ” och bestämde mig för att lämna det där jobbet på den där Irländska puben med den där hemska ägaren som bara skriker och är arg hela tiden.

Så det gjorde jag. Hejdå!

Ungefär samtidigt föddes ett projekt. Ett samarbete mellan mig och två andra. En investering, ganska mycket arbete, en risk, en chansning- men jag har en bra känsla.

 

 

Xucla hade inte direkt någon åsikt om saken. Men jag är ganska säker på att hon tycker det är bra att jag inte lämnar henne 50 timmar i veckan. Ganska säker.

Jag och Xucla firade med en megalång promenad genom Barcelona. Ner genom vårt barrio, Gracia, genom Eixample, och till den här tunneln, som knyter samman med El Borne. Här finns små hål i väggen under gnisslande stålgardiner, som öppnar vid olika tidpunkter på dagen. En bar, en sytrådsaffär. Allt man kan önska sig.

Hur många skitjobb kan man ha innan man hittar ett icke-skitjobb? Hur många icke-skitjobb existerar i en stad, i ett land, där det är ekonomiskt kaos? Jag, invandrare- letar efter mina drömmar- hah. Från Sverige? Varför är du här?

Men det är jag. Jag har valt detta. Här kan jag cykla på trottoaren med min hund och ingen hötter med näven eller ringer polisen. Grannarna vill helst inte veta vad jag gör, så länge jag helst inte vet vad de gör. Vi vet precis allt om varandra, då väggarna är gjorda av papper- men vi mindar vår egen bizniz. Frihet!

Jag ger det ett år.

Jag har varit här i 8 månader. Jag har haft många jobbiga dagar.

Att sluta ett skitjobb känns inte som något större trauma längre.

Barcelona tuffar till mig.

Jag har fått många dörrar smällda i ansiktet i denna staden. Men även många som öppnat sig för mig.

En bar i Gótico. Mysigt, fyllt av ljus, konst. En flaska cava. Två män som håller hand. Frihet. Öppna dörrar.

En gata i Gótico. En sovande kille. Fängelse. Stängda dörrar. Mitt under bar himmel.

Jag drack en lemon daquiri på en Vietnamesisk restaurang för att fira dörren jag hade valt att stänga. Den heter Bun Bo och ligger i Gótico och jag rekommenderar den varmt!

Jag älskar dessa lampor, som fyller taket på denna restaurangen.

MMMM. Sedan beställde jag vårrullar, för att fira mellanrummet jag befinner mig i just nu.

Sitt ner och vänta ett slag. Betrakta rummet mellan dörrar. Mellanrummet.

Sedan tog jag en cocktail till, en delikat Mai Tai, för att fira alla de dörrar som är öppna.

När vi vandrade genom de svagt upplysta trånga gatorna i Barcelona’s pissluktande gamla stad, stannade jag vid fönstrena och tittade in. Detta är en affär. Totalt kaos. Men med vackra detaljer. Det ligger i detaljerna. Det vackra.

Innanför dörrar, värme, detaljer, ljus och lampor. Mysiga vinter- Barcelona.

Allting hänger ute, inget gömt. Man ser och man hör, men man kommenterar inte, man dömer inte. Jag vet att du har rosa slitna trosor och att du och din man hade sex igår natt, men det är din bizniz. Frihet, Barcelona, frihet.

Friheten är en känsla, och det är den känslan jag sökte och fann i Barcelona och på Ibiza. Friheten som inte kan mätas med pengar eller fast inkomst, utan en frihet i rörelse. Barcelona är rörelse. Liv, Frukt, Fläng och Färg. Ljus och pisslukt och cykla på trottoaren.

Och så då alla de där dörrarna som jag kan välja att öppna, stänga, öppna.

 

 

 


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)