Van life

Kategoriarkiv: relationer

★NYTT AVSNITT – Livet som digital nomad★

Ett rykande färskt avsnitt av ”Vanlife Sverige”-podden har landat i din poddapp och den här veckan har vi träffat Carolien som är en så kallad ”Digital Nomad”. Ett uttryck som i korthet innebär att du kan ta med dig jobbet var du är befinner dig i världen, så länge du har en dator och internetuppkoppling.

Caroliens arbetar inom finansbranschen och jobbar minst lika bra, om inte bättre från sin van Saga, som från sitt gamla kontor hemma i Amsterdam. Just nu är hon i norra Sverige, men planen är att resa runt i Scandinavien på obestämd tid.

Hittills har Carolien redan hunnit åka snowboard i Norge, fira en riktigt traditionell midsommar i Leksand, bo på Ikeas parkering och bestigit Skuleberget. Visst låter det spännande!? Om du vill höra mer om denna spännande person så lyssna på senaste avsnittet!

Du hittar Vanlife Sverige-podden på Spotify, iTunes och i de flesta poddappar. Vi har lite problem med Acast just nu, men den borde komma upp där under dagen. Det går också bra att lyssna direkt från din dator eller mobil HÄR.

Massa kärlek från Carl & Bella

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Älskade hatade resesällskap

Alla ni som har rest under en längre tid tillsammans med en kompis eller en partner, vet att det är lite som att leva i en bergochdalbana (eller är det bara vi?). Ena stunden är vi euforiska för att klättringen går bra, för att vi får leva vårt drömliv och för att solen skiner. Andra stunder känns allt bara piss. Det är kallt på nätterna, alla människor vi möter är idioter som inte ens hälsar när vi med ett stort leende på läpparna säger ”Bonjour” och dessutom verkar ju Calle/Bella göra allt just nu för att gå mig på nerverna. 

Everybody that has traveled for a longer period of time with a friend or partner, knows that it can be  bit of a rollecoaster ride at times (or is it just us?) Some moments we are extatict about how well the bouldering is going and that we have the oppurtunity to live our dream, and the sun is shining. Two seconds later every thing feels like sh.t. it’s cold during the nights, everybody that we meet are grumpy old farts that doesn’t even say hello even when we try to greet them with a huge smile and a ”bonjour”. And what’s even worse is that everything Carl/Bella does seems be done just to annoy me! Any takers? 

Jag minns en diskussion på en strand i Indonesien för massa år sedan, där de flesta inklusive jag själv var på sina första backpackingresor. Det verkade finnas en aldrig sinande källa med historier om par som hade gjort slut eller vänner som aldrig mer pratade med varandra efter sina långresor. Jag minns att jag då kände mig lättad över att resa själv, det verkade vara ett rent helvete att behöva komma överrens med någon annan. 

I remember a discussion on a beach in Indonesia many years ago, where most of us were out backpacking for the first time. There seemed to be a never ending bank of stories about couples who broke up and friends who never talked to each other again after they had been on long journeys together. I remember feeling lucky to be traveling alone, since it seemed like hell to do it with somebody else.

Men även om vi båda stundom regrigerar till rabiata tonåringar och nästan medvetet missförstår varandra, så lär vi oss faktiskt en hel del om oss själva och varandra på vägen. Vi samlade några av de lärdomarna här för ett tag sen, men den viktigaste nyckeln verkar, hur klyschigt det än må låta – vara att prata med varandra. Och det är just möjligheten att prata och att ta med minnen hem tillsammans, som numera får oss att välja bort soloresorna. Vi har en drös långresor bakom oss och vi hoppas och tror att vi kommer komma hand i hand ut på andra sidan av denna också ?

Vad tycker ni är bäst, soloresor eller med sällskap?

But even if we behave like rabid teenagers from time to time and almost misunderstand each other on purpose, we do learn things about ourselves and each other along the way. Some of the things we’ve learned you find here. But the most important key seems to be, how ever cliché it might sound, to talk to each other. And it’s also the fact that you can talk and bring home memories together, that nowadays makes us skip the solo traveling. We have several long travels behind us and we hope and think that we will survive this one as well ?

What’s your personal favourite, travel alone or with company?

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

En riktig jävla skitdag…

(English version further down)

Ni vet ibland när ingenting verkar vilja gå ens väg? Igår var verkligen en sån dag för oss… I lördags eftermiddag körde vi in i den lilla staden Løkken och blev genast helt förälskade. Solen sken och till vår stora glädje upptäckte vi att det var tillåtet att åka ner med Doris på stranden och parkera där.

Bara 200 meter längre bort fanns ett beach break och Calle fick äntligen hoppa ner i vattnet och fånga några vågor. På kvällen käkade vi god mat, kollade på en sån där perfekt solnedgång och bara hängde – helt magiskt! Eftersom det inte var tillåtet att campa på stranden, flyttade vi Doris sent på natten och när vi väl somnade så var det med ett leende på läpparna.

Men när vi åkte tillbaka till stranden morgonen efter, blev det inte riktigt lika lyckat… Vi vill ju inte peka ut någon, så låt oss bara säga att en av oss (inga namn nämnda) var väldigt taggad på att komma i och surfa. Istället för att parkera på samma ställe som på lördagen, bestämde sig denne någon för att köra längre ner på stranden, närmare själva surfet (trots att den andra personen i bilen tyckte att det var en dum idé eftersom det fanns en risk att vi skulle fastna)…

Vi lyckades köra Doris ungefär halvvägs, när… Japp, hjulen började spinna och vi typ kunde känna hur de grävde sig ner i sanden.

Paniken växte inom oss båda, men precis innan den slog till ordentligt dök det upp en Land Rover bredvid oss. Med en gubbe i, endast iklädd morgonrock (hur konstigt!?). Medan han började fästa en bogserlina mellan våra bilar, vågade vi hoppas på att problemet snart skulle vara löst. Han hoppade in i sin bil och försökte dra loss oss, tillbaka den väg vi kom. Men det gick inte… Hjulen grävde sig bara ännu djupare ner i sanden och paniken gjorde sig påmind igen. Morgonrocksmannen lämnade oss, men sa att det skulle komma en traktor ner på stranden om drygt en timme (fråga oss inte varför..) och att personen som körde den säkert skulle kunna hjälpa oss.

För en sekund kändes det hoppfullt igen, tills vi tittade oss över axeln mot vattnet. Högvattnet var på väg in och nu började vattenlinjen komma läskigt nära Doris. Vi insåg att vi inte kunde vänta en hel timme! Istället började vi springa runt på stranden och leta efter någonting att lägga under hjulen för att få fäste. Det vi hittade var någon form utav bänkgrejer, som är det ni ser på bilden där uppe. Vi började gräva för att försöka få in dem under Doris däck, livrädda för att vi inte skulle hinna innan vattnet hade stigit för högt. Samtidigt såg Bella bilder i huvudet på hur Doris började sjunka ner i den vattenblandade sanden och tillslut välte. Och hur drömresan skulle vara över innan den knappt hade börjat…

Precis när vi äntligen hade fått in plankorna under däcken, kom en äldre man promenerande på stranden och stannade bredvid oss. ”Det där kommer aldrig att gå, inte en chans att ni kommer upp härifrån!”… Det var droppen som gjorde att Bella bara släppte allt, började gråta och gick därifrån (nä kanske inte den bästa lösningen på problemet såhär i efterhand). Carl insåg att han inte skulle kunna lösa situationen på egen hand och sprang upp till nån kille som precis höll på att öppna sin surfskola i närheten. Som tur var visade det sig att han hade en kompis som ägde en gigantisk Land Rover. Han ringde dit kompisen som än en gång tog sig an uppgiften att försöka få upp Doris ur sanden. Bogserlinan sattes på plats och den här gången – lyckades det!

Det tog lite tid, en hel del kaffe och ett långt snack, men nu mår vi bra igen – alla tre! 🙂

(Om vi lärde oss någonting av detta? Ja det var väl det där med att genvägar ofta är senvägar…)

You know when sometimes things really don’t go your way? Yesterday was definitely one if those days… We arrived to Løkken saturday afternoon and totally fell in love with the place. The sun was shining and what a joy, when we realized that you were allowed to drive on to the beach, and park there.

There was a beach break, with surfable waves just 200 meters away and Carl finally got to jump in the water and catch some waves. The evening followed with good food, a beautiful sunset and good vibes – it was just epic. Since you can’t camp at the beach, we moved Doris to another location during the night. We fell asleep with a smile on our faces.

But when we drove back to the beach yesterday morning, things didn’t really end up as awesome as the day before. We wouldn’t want to point any fingers, so let’s just say that one of us (no names mentioned) was very eager to get out in the water, too catch some waves. Instead of parking in the same place, this someone decided to drive further out on the beach, closer to the surf spot (even though someone else thought it was a bad idea cuz we might get stuck)…

We managed to get Doris almost half way, when… Yep, the wheels started spinning and we could almost feel how the wheels were digging down in the sand.

We could both feel the panic growing inside, but just before it hit, this Land Rover with a man in a morning robe (how strange!?) drove up besides us. We hoped that the problem would be solved right away, as he helped us to attach a rope between our cars and tried to pull us out and back the way we came. But it didn’t work… Our wheels just kept digging deeper and deeper and the panicy feeling started to knock on the door again. The morning robe-man left but said that a tractor would come around in an hour or so (don’t ask us why..) and that the driver probably could help us.

For a moment things felt hopeful, but then we turned our heads towards the water. The tide was coming in and now the water was scaringly close to Doris. We realised that we couldn’t wait for an hour! So we ran around scanning the beach for something to put under the wheels and found these bench-things that you see on the picture. Both of us started to dig in the sand to be able to get them under Doris wheels, really scared that we wouldn’t have enough time. Bella could see pictures in her head of Doris sinking into the sand, tipping to the side and how our dream would come to an end before it had hardly started…

Just as we’d gotten the planks in under the wheels, an old man who was out strolling on the beach stopped besides us. ”That aint going to work, you will never get it up!”… At this point Bella lost it, started crying and just walked away (not the best solution when you think about it now). Carl realized that he couldn’t fix this on his own and ran to a guy that was just about to open his surf school. Fortunately he knew a guy with a  huge rover who he called. Once again we tried to pull Doris back to where we came from and this time – it worked!

It took some time, several cups of coffee and a long talk, but now we’re fine again – all three of us! 🙂

(Any lessons learned? It’s always worth walking the extra mile (or meter) to get to the surf)

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)