Botswana har genom målmedveten strategi placerat sig i yttersta framkant när det gäller ekologisk lyxsafari och hållbar turism. Följ med till Okavangodeltat, en av Afrikas mest fängslande platser.

Det står en flodhäst utanför tältet. Ljudet låter som en blandning av en gris, en frustande häst och en överviktig man som ännu inte har fått syrgashjälp mot sitt snarkande. Den letar uppenbarligen efter något. Prassel, prassel – brak! Mer grymtande. Mer prassel. Knak! Brööl. Fler grenar som förvandlas till flisor. Klockan är tre på morgonen och fotografen Johan Lindskog som ligger på andra sidan dubbelsängen under det fluffiga duntäcket är provocerande upprymd.

– Lyssna! Hör du? Flodhästar låter så sjukt roligt, flinar han och spetsar öronen ännu lite mer.

Det är sjunde gången Johan är på safari. Han är typen som glömmer sina malariapiller oftare än han tar dem, han har slalompaddlat mellan flodhästar och krokodiler i kanot på mytomspunna Zambezifloden i Zambia och han har stått öga mot öga med en elefant från en meters håll i Zimbabwe.

Själv har jag befunnit mig i Afrika i exakt tolv timmar av mitt liv och kan inte finna en enda logisk förklaring till hur den millimetertunna tältduken ska skydda mot vildbesten som just nu förvandlar savannen till ett kalhygge tre meter ifrån mig.

Flodhästar kan beskrivas som savannens sura gubbar. De väger två ton men har, ironiskt nog, tunn hud. Det är därför de äter gräs på land om nätterna, men ligger i vattnet hela dagarna när solen steker som värst. Flodhästar är lättretade, extremt revirtänkande och vill alltid ha en flyktväg öppen. Trots att de inte är rovdjur står de för flest dödande attacker på människor i Afrika. Fler än krokodilerna. Fler än de stora katterna. Det är det där omtalade humöret och de fyra hörntänderna som spelar ut sin rätt om man kommer för nära, eller, Gud förbjude, råkar korsa deras tilltänkta flyktväg.

 

 

Botswananatten är skräckfylld, men samtidigt den mäktigaste jag upplevt. Stel som en pinne lyssnar jag på vår vän ute i bushen när han bökar vidare i jakt på saftiga grästuvor. Johan somnar obehindrat om.

Flodhästen ackompanjeras av skalbaggarna, cikadorna och grodorna, som klickar och klockar som en hel mellanstadieklass utrustade med klaves. En serenad som färdas snabbt över vattnet på natten och växer sig till ett enormt och intensivt ljud.

Doften från myggmedlet sticker i näsborrarna. Det stod ”Super! Killing! Action!” på burken så det borde ju vara något afrikanskt supermedel som dödat alla potentiella malariabärare, tänker jag, men vågar ändå inte riktigt sticka ut armar eller ben från täcket – trots att det börjar klia av hettan. Två timmar senare kommer guiden för att väcka oss. Jag är fortfarande vaken. Det är dags att kliva upp.

Vi befinner oss i det legendariska Okavangodeltat i Botswana – det största floddeltat jorden frambringat och slutmålet för Okavangofloden som har sin källa uppe i Angola hundra mil härifrån. Via Namibia rinner vattnet hela vägen in i Botswana och ner till den enorma och pannkaksplatta ytan i Kalahariöknen som bildar deltat och som är lika stort som Värmland. Enda sättet att ta sig in och runt i Okavangodeltat är med cessnaplan och scenerierna från ovan vid inflygningen är en översvallande naturupplevelse.

Kanaler, träskmark, laguner, papyrusplantor, öar, betande elefanter, kristallklart vatten, baobabträd, springande antiloper, mer vatten, marulaträd … Okavangodeltat från luften är ett grönblågult glittrande pussel som aldrig tar slut – ett magnum opus för naturälskare och safarifantaster.

Efter en timme i den lilla cessnan når vi slutligen vår första lodge, Duba Plains. Det här är en av deltats mest avlägsna platser, en liten, liten ö, men troligtvis den bästa platsen i världen för att uppleva lejon och bufflar. För tre år sedan förevigades Duba Plains i National Geographic-filmen Relentless enemies som skildrar den dramatiska och konstant pågående dödskampen mellan den lilla lejonflocken och den stora buffelhorden. Det känns som att beträda helig mark när vi slår oss ner i varsin soffa med en iskall fruktjuice och blickar ut över den stillsamma flodslätten som omger Duba Plains.

– Först lite formalia säger Tebby, med ett leende.

Hon är en av lodgens föreståndare och tar fram ett formulär. Hon ber oss om varsin underskrift. Kort sammanfattat: genom kulspetskråkan medger vi att vi utsätter oss för livsfara under den kommande veckan och att vi inte kan hålla någon annan än oss själva ansvariga om vi till exempel skulle börja brottas med en krokodil. Formuläret är standard på i stort sett all riktig safari där man bor i det vilda och har djur omkring sig, men innebörden av papperet blir ändå obehagligt verklig när det väl ligger där.

 

 

Tebby förklarar också att till skillnad från många andra lodger – som ofta är uppbyggda på pålar eller inhägnade – så är Duba Plains en ”öppen” lodge. Det vill säga, det kan dyka upp ett lejon eller en hyena var som helst. När som helst.

– Jag vet inte hur många gånger jag nästan har gått rakt in i en elefant utan att ha sett den, skrattar hon. Jag blir alltid lika förvånad över hur tysta de kan vara.

Tebby fortsätter med en detaljerad genomgång av säkerhetsrutinerna: Gå inte fram och tillbaka till tältet utan en guide. Titta er omkring i buskarna, lyssna efter grenar som knäcks, mystiskt prassel i träden och saker som kryper på marken. Använd ficklampan ni får låna på kvällarna, dingla inte med den som en handväska. Check. Check.

– Varje morgon väcks ni av er guide klockan 5.00. En halvtimme senare kommer han tillbaka och eskorterar er till frukosten. Och vänta på guiden – även om ni känner er modiga. Ni bor i ett tält på pinnar och man vet aldrig vad som finns under tältet.

Botswana är till ytan lika stort som Frankrike. Utan kust, beläget direkt norr om Sydafrika och med Namibia och Zimbabwe som grannar i väster och öster och en landyta som till tre fjärdedelar består av den gigantiska Kalahariöknen.

Trots att landet kämpar med enorma problem som att 24 procent av befolkningen på 1,9 miljoner invånare lever med hiv eller aids och att 30 procent beräknas leva under fattigdomsgränsen, så betraktas Botswana i många avseenden som en förebild i det hårt konfliktdrabbade Afrika. Sedan självständigheten från Storbritannien 1966 har man varit en stabil demokrati och i oktober 2009 hölls det tionde valet. Vann gjorde samma parti som har haft makten sedan självständigheten, Botswana democratic party (BDP), med sittande presidenten Ian Khama.

Vid självständighetsförklaringen 1966 var Botswana ett av världens fattigaste länder, men ödets ironi tog ut sin rätt när man redan året efter snubblade över enorma diamanttillgångar och ett ekonomiskt utvecklingsrally, som ännu pågår, fick sin start. Trots att resurserna är ojämnt fördelade betraktas Botswana i dag som ett medelinkomstland av FN.

På sjuttiotalet var en stor del av safarin i Botswana inriktad på jakt, men sedan dess har attityden vad gäller hållbarhet, ekologi och miljö ändrats till den motsatta. I dag är Botswana ett av de länder i världen som ligger allra längst fram när det gäller ekoturism. Man har valt en strategi som kallas för ”low-volume high-end tourism”. Den innebär att det kan kosta upp till tio gånger mer att åka på lyxsafari till Botswana än att ta en paketresa till något grannland som är mer inriktat på massturism. I gengäld får du som besökare uppleva total avskildhet och ensamhet i naturen. En helt orörd vildmark som du – genom de höga priserna – dessutom bidrar till att utveckla och bevara i stället för att slita ner. Stora summor återinvesteras av safariföretagen i olika projekt för att skydda vildmarken samt hjälpa djuren och lokalbefolkningen. Och man har lyckats med strategin: vid sidan av diamantindustrin är turismen landets näst största inkomstkälla.

På Duba Plains är ensamheten och närheten till naturen nästan parodisk. Jag tycker mig hela tiden höra sirener och ringande mobiltelefoner, bara för att sekunden senare påminna mig själv om att det är min tinnitus som spökar. Vi rullar ut med vår tolvsitsiga Range Rover med guiden Moronga bakom ratten på något som ska föreställa en väg, i själva verket är det två sandspår.

På de flesta safariresor i Afrika måste guiderna hålla sig till dessa vägar och i vissa fall finns det till och med asfalterade framfarter. Att inte få köra var man vill är något som begränsar friheten i utflykterna oerhört – så är inte fallet i Botswana. Det tar inte mer än tio minuter innan Moronga får syn på två elefanthannar som är på väg att utmana varandra ett par hundra meter bort. Han vrider snabbt om ratten och Rovern skumpar över det buckliga landskapet rakt mot de väldiga hannarna.

I princip är det riskfritt att åka öppen jeep bland vilda djur. De betraktar ett rullande fordon som ofarligt eller ”dött” och är allmänt ointresserade. Värre blir det om man kliver ur. Ett lejon är programmerat att reagera på allt som går, så i samma sekund du tar ett steg har du förvandlat dig själv till byte eller fiende i dess ögon.

Enda undantaget när man åker bil är just elefanter. De vill dig sällan något ont, men de sex tusen kilona en elefant bär runt på blir lätt ett problem. En elefant kan välta en bil om den blir skrämd, uppretad eller helt enkelt har bestämt sig för att den ska fram precis där du står. Och då är det bara att flytta på sig.

Vi rullar upp max tjugo meter från dem. Gråsvarta moln som snart ska bryta ut i ett piskande hällregn samlar sig runt de väldiga djuren som ramen på en tavla. Till och med Johan skruvar lite på sig.

– Det är ingen fara, viskar Moronga. Bilen är snabbare än dem, men det kommer inte att behövas. De är fullt upptagna av varandra.

De dinglar med sina snablar och fäller upp öronen mot varandra. En av dem trumpetar – det är så kallad ”mock charge”, en skrämselmanöver. De vajar och svajar framåt – avvaktande som två revolvermän på en bygata i Deadwood. Ingen vill riktigt ge sig, men till slut viker den ena av dem bort under ett akacieträd och lommar i väg.

Duba Plains är ett område omgärdat av vatten och därför extremt problematiskt att ta sig till och från för djuren. Lejonflocken består av tolv katter, hopplöst färre än de tusen djur som utgör buffelhorden. Dessa två grupper lever sida vid sida i oundviklig symbios. Bufflarna – större, starkare, fler men med instinkten att fly. Lejonen – i toppen av näringskedjan, savannens härskare som kan attackera allt och alla men som också har våldsamt många fiender och svårt att få flocken att öka i antal.

Vanligtvis föredrar lejon att äta vårtsvin, antiloper eller gnuer till middag – fighten är lättare än den mot en sju hundra kilo tung buffeltjur – men på Duba Plains är utbudet av småvilt så begränsat att lejonen tvingats specialisera sig på bufflar. Nackarna är tjockare och simförmågan bättre på dessa katter, men ärren också fler. Som på Silvereyes, honan som har blivit av med halva synförmågan i fight med bufflarna. Där ett av ögonen tidigare satt är det nu bara vitt som en porslinskula.

Vi lämnar elefanthannarna och snart uppenbarar sig ett svart streck vid horisonten. Ju närmare vi kommer desto mer rör sig strecket. Det är den väldiga buffelhorden som kvällsbetar innan det är dags att slå sig till ro i den trygga natten då det vet att de inte är under attack.

En drink i solnedgången är ett obligatoriskt inslag på en safari, en så kallad ”sundowner”. Och som ett gudomligt ingripande uppenbarar sig den perfekta platsen för att korka upp den sydafrikanska chardonnayen som ligger i Morongas kylväska: nära två lejonhonor som fridfullt ligger och sover med sina ungar.

 

 

Plötsligt tittar en rufsigt litet kattansikte upp i högen av päls. Samtliga tre i vår bil är småbarnsföräldrar och synen av lejonfamiljerna i den tysta vildmarken är ett ögonblick i nästan overklig harmoni.

På väg tillbaka tittar Johan på mig och skrattar.

– Det är så sjukt, för nu tror du att det är så här det är att vara på safari. Eller hur? Du tror att man åker ut i en bil helt själv och får se elefanthannar som utmanar varandra, tusen bufflar och lejonhonor som gosar med sina ungar. I vanliga fall får man åka bil i typ två timmar innan man får se en betande zebra!

Efter sammanlagt två nätter, tre dagar och tjugofem timmar i jeepen börjar jag känna mig som en expeditionsmedlem. Vi får se elefanthorden som gyttjebadar i eufori, antiloper med mäktiga horn formade i alla tänkbara former och vinklar, örnar och gamar, kutryggiga schakaler, livsfarliga skorpioner och dansande babianer. Men framför allt bufflar och lejon. Sovande lejon, solande lejon, vakande lejon, lejon som vässar klorna, lejon som lurpassar på vårtsvin.

Det kanske mest dramatiska inträffar när två av honorna och en ung hanne attackerar en buffeltjur. Själva dödsögonblicket äger rum ungefär en timme innan vi rullar fram till kadavret, men åsynen av den redan fällda buffeln är tillräckligt brutal. Stanken från den uppslitna magen är påträngande och lejonhonorna stirrar mot oss med mordiskt blodröda nosar. Bredvid ligger den proppmätta lejonhannen med uppsvälld buk och svansen som trött försöker vifta bort hundratals flugor som surrar runt.

Dagen efter kommer vi tillbaka till platsen. Nya lejon har anlänt. Likaså gamarna. Det är i princip bara skinn och ben kvar av den sju hundra kilo tunga buffeln.

På pålar ett par meter upp i luften ligger Kwetsani Lodge inbyggd i bushen. Bortsett från de allmänna utrymmena består Kwetsani av fem trähus med en maxkapacitet på cirka tio gäster. Det drivs, liksom Duba Plains, av Wilderness Safaris, ett företag som har sitt hjärta i Botswana men är verksamma i hela den sydafrikanska regionen.

Kontrollen kring vem eller vilka som får driva safarilodger i Botswana är oerhört hård och reglerad av staten. Alla kontrakt på lodgerna i nationalparkerna utvärderas vart femte till femtonde år – beroende på område och förutsättningar. Då granskas företaget för att se om det lever upp till de förpliktelser som finns inom begreppet ”low-volume high-end”-turism. Man får exempelvis inte ta emot fler gäster än vad kontraktet tillåter, djuren i området ska ha det bra, verksamheten ska vara vinstdrivande, den ekologiska standarden måste upprätthållas och kanske viktigaste av allt – lokalbefolkningen ska vara engagerad i verksamheten. Det sistnämnda är en av stöttepelarna inom ekoturismen och bekämpningen av tjuvjakt. På många platser i Botswana leasar företagen lodgerna av lokalområdet. En avgift betalas årligen till communityn och merparten av personalen på lodgen måste då enligt lag anställas från området.

När det gäller tjuvskyttet är Botswana det land i Afrika där man har tagit till mest drastiska metoder: stängsel vid vissa gränsområden, beväpnade vakter och en straffskala som visar tio års fängelse för värsta tänkbara brottet – att skjuta en noshörning. Det allra mest effektiva sättet att bekämpa problemet, har det visat sig, är dock att engagera lokalbefolkningen i verksamheten. En stor del av tjuvjakten utförs nämligen av bushmen och lokalbor som i alla tider har jagat för överlevnad. Strategin innebär att botswanierna själva har mer att vinna på att låta djuren och naturen leva än att på att förbruka den.

Baksidan av low-volume high-end som ofta framhävs är dels att vildmarken förvandlas till en ultimat lyx som bara kan avnjutas av ett fåtal. Men också att stora landområden och viktiga naturresurser spärras av för exempelvis bushmännen som lever kvar.

Alex jobbar som föreståndare på lodgen Kings Pool Camp för Wilderness Safaris, han har en pragmatisk syn på sitt hemlands attityd till naturresurserna när vi pratar om konsekvenserna:

– Ja, man stänger vissa områden och alla har inte möjlighet att få uppleva vildmarken här. Men det är klart bättre att företagen kan erbjuda jobb till trettio, fyrtio personer i en region i stället för att man ska hålla ett visst vattendrag öppet för fiske åt en familj på fyra, fem personer.

Våra värdar på Kwetsani är det sydafrikanska paret Mike och Anne. De är i femtioårsåldern och valde att flytta från Johannesburg tillbaka till den vildmark de alltid älskat efter att deras båda döttrar vuxit upp. Vi sitter och småpratar över varsin namibisk Windhoek Lager en eftermiddag.

– Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att leva det här livet om man vill bilda familj, säger Anne. Man kan helt enkelt inte ha med sig småbarn ut i vildmarken, så vi insåg att vi var tvungna att flytta in till stan om vi ville ha barn. Men vi drömde alltid om att återvända.

Boendemässigt är Kwetsani en magnifik upplevelse. Vi bjuds på enorm utsikt över vildmarken från terrassen som även har stjärnkikare och hängmatta, likaså en pool, ett litet soldäck samt en luftig loungeavdelning med pampiga skinnfåtöljer och gedigna träbord. Personalen är – som på alla lodger – gästvänlig och trevlig. Alla är stolta över sitt land, sin natur och sina arbeten. En atmosfär som genomsyrar hela turismen i Botswana på ett inspirerande sätt.

Det är dock uppenbart att Kwetsani lider tydligt av lågsäsongen. Det är december månad, torrperiod i Okavangodeltat och Kwetsani som vanligtvis erbjuder båtturer och stora mängder djur är i slutet av året en betydligt lugnare plats än Duba Plains. Våra mest dramatiska upplevelser blir en orm i uteduschen och ett äkta afrikanskt åskväder som blåser så hårt att huset svajar och regnet piskar in horisontellt genom myggnäten.

Slutet på vår resa tar oss norrut mot Kings Pool Camp, en av hela Afrikas lyxigaste lodger, belägen vid Linyantifloden intill nationalparken Chobe. Det är regnsäsong och grönskan är enorm och livfull, om edens lustgård har ett utseende så är det området kring Kings Pool Camp i december, tänker jag när vi far fram mellan grenarna i vår Rover. Naturen är en helt annan jämfört med våtmarkerna i Okavangodeltat.

– Branches! gastar vår guide Moz i ett och det är bara att ducka för att klara skalpen.

Området är berömt för sin enorma elefantpopulation, och lodgen mest känd för att vår egen Karl XVI Gustaf campade i området under sjuttiotalet när det var jaktmarker (därav namnet). Huruvida kungen jagade eller inte är det dock ingen på Kings Pool Camp som vet.

Och nog är det här en plats byggd för kungligheter och celebriteter. Tältvillorna är hundratjugo kvadratmeter stora med egen minipool, loungegrupp, flera duschar, rymliga garderober, skrivbord, fläktar och minibar. Antalet anställda är fler än gästerna och så fort vi kommer fram erbjuds vi en privat tur med båten ”Queen Sylvia” längs Linyantifloden. Tillsammans med vår guide Moz och Kings Pools manager Alex, njuter vi av mousserande vin från Sydafrika och en frikostig buffétallrik med charkuterier på övre däck samtidigt som vi i maklig takt kryssar fram mellan flodhästarna som håller show i vattnet. Det är där och då som den sista biten i safaripusslet lägger sig själv.

För hur lyxigt och fantastiskt det än är på Kings Pool, så är det ändå alltid ensamheten och den unika närheten till djuren och naturen som kommer att vara den stora upplevelsen i Botswana.

Eller som Mike på Kwetsani sammanfattade det ett par dagar tidigare.

– Det är de små sakerna som gör det. Att sitta på terrassen och äta sin frukost, blicka ut över vildmarken och se hundra antiloper gå och beta. Det är inte många platser på jorden som erbjuder den typen av äkta vildmark.

 

FAKTA BOTSWANA

Det här såg vi:

På en vecka såg vi – bortsett från alla fåglar och insekter – tjugofem stycken olika djurarter.

Vi såg fyra av ”the big five” (lejon, elefant, leopard och buffel). Noshörningen är sedan länge utrotad i Botswana men har, tack vare safariföretagen, med framgång återplanterats på vissa ställen i landet. Vi spenderade mest tid med lejon och det enda djur vi såg varje dag var babianer.

Tilläggas ska att det verkliga livet i bushen inte riktigt är som i National Geographic eller Youtubefenomenet ”Battle at Kruger”. Fantastiska naturfilmer med actionbilder på exempelvis lejon som jagar stora flockar med zebror och antiloper har ofta tagit filmarna flera år att fånga.

Djur vi såg, dag för dag:

Dag 1: kudu, lechwevattenbock, sidstrimmig schakal, lejon, buffel, öronhund, elefant, skorpion, babian

Dag 2: lejon, rörbock, vårtsvin, tsessebe, lechwevattenbock, varan, örn, gnu, elefant, mungo, öronhund, sidstrimmig schakal, babian

Dag 3: lejon, vårtsvin, kudu, rörbock, tsessebe, lechwevattenbock, gam, elefant, babian, leopard

Dag 4: impala, buffel, babian, örn, tsessebe, lechwevattenbock, zebra, rörbock, gam, steenbuck, leopard, vårtsvin, flodhäst, lejon, dvärggalago

Dag 5: tsessebe, lechwevattenbock, buffel, steenbuck, vårtsvin, varan, gnu, elefant, flodhäst, pytonorm, babian

Dag 6: lechwevattenbock, impala, steenbuck, flodhäst, krokodil, giraff, vårtsvin, babian

Dag 7: impala, giraff, vårtsvin, babian, leopardsköldpadda, kudu

 

Så här bodde vi

Duba Plains, Okavangodeltat

Kanske världens främsta plats för att uppleva lejon och bufflar. Lodgen erbjuder förhållandevis enkel boendeform i sex olika tält på pålar. Tälten är cirka tjugofem kvadratmeter stora, har högt i tak, trädörr, vattentoalett, handfat, utedusch och dubbelsäng med duntäcke. Alla safariturer görs med bil.

Pris: i högsäsong cirka 6 400 kronor per person och natt, i lågsäsong cirka 4 300 kronor

Kwetsani, Okavangodeltat

Luftig, mysig och oerhört vacker lodge – uppbyggd på höga pålar och med träramper som samanlänkar alla husen med varandra. De fem trähusen på Kwetsani är cirka tjugofem kvadratmeter stora, har högt i tak, dörr, vattentoalett, handfat, inne- och utedusch och dubbelsäng med duntäcke. Safariturerna kan göras med bil, mekoro (traditionell kanot), båt (beroende på vattennivå) samt till fots.

Pris: i högsäsong cirka 5 500 kronor per person och natt, i lågsäsong cirka 3 300 kronor

King’s Pool Camp, Linyantifloden

En av Botswanas, och Afrikas, lyxigaste lodger med enorma mängder elefanter under högsäsong. Namnet syftar på den svenske kungen som gjorde ett besök på sjuttiotalet. Tälten är mer som villor – hundra till hundratjugo kvadratmeter stora med soffgrupp, privat minipool och inne- och utedusch. Safariturerna kan göras med bil, båt (beroende på vattennivå) samt till fots.

Pris: i högsäsong cirka 8 600 kronor per person och natt, i lågsäsong cirka 4 600 kronor

 

Om priser och dricks

Priserna ovan är all inclusive-priser, det vill säga safari, guidning, mat, dryck och tvätt ingår på samtliga lodger. Dricks till din personliga guide lämnas personligen över i ett kuvert. Rekommenderad summa att lämna är 10 amerikanska dollar per person och dag. Dricks till personalen på lodgen lämnas oftast i ett kuvert i en låda vid baren eller liknande. Rekommenderad summa att lämna är 5 amerikanska dollar per person och dag.

En dag på safari

5.00–6.00: Väckning, uppstigning och kontinental frukost bestående av bröd, mjölk, flingor, frukt, juice, kaffe.

6.30–10.30: Förmiddagssafari.

11.00: Brunch – ofta bestående av ägg, bacon, korv, kyckling, bönor.

11.30–15.30: Fria aktiviteter.

15.30–16.00: Eftermiddagste och fika med bakelser och små tilltugg.

16.00–19.30: Eftermiddagssafari.

20.00: Fördrink.

20.30: Middag, trerätters. Bra mat och råvaror, inte sensationell matlagning.

 

När är det bäst att åka?

Högsäsongen i Botswana inträffar under torrperioden från juni till oktober, det räknas som den afrikanska vintern. Lågsäsong är regnperioden från december till april, det räknas som den afrikanska sommaren. November och maj är mellanmånader.

Det är i princip omöjligt att ge konkreta råd gällande exakt vilken tid på året du bör besöka Botswana eftersom förutsättningarna är helt olika beroende på område och lodge. På vissa ställen skiftar vegetationen från utbränd öken till grönskande paradis, på andra är förutsättningarna för att se djur helt olika och på ett tredje ställe kanske bara safari i bil erbjuds under lågsäsong medan båt och mokoro är spännande alternativ under högsäsongen.

Priset är alltid mer fördelaktigt under lågsäsong, men å andra sidan är det varmare temperatur, och ska något sägas om malaria så är det under dessa månader myggorna lägger sina ägg.

Det bästa tipset är därför: bestäm exakt vad du vill ha ut av din resa, vad du vill se, hur du vill bo, vad du har för budget och så vidare. Och titta sedan på varje lodge hur förutsättningarna förändras med årstiden. Så att du inte råkar komma till en plats som exempelvis är världsberömd för sina elefanter under just den månaden de är på väg till grannreservatet för att vattenmängden är större där.

Så reste vi

Vår resa arrangerades av företaget Wilderness Safaris, www.wilderness-safaris.com, som i Sverige representeras av Trackers, www.trackers.se. Vi flög med SAS till Frankfurt, vidare med Southafrican Airways till Johannesburg. Från Johannesburg till Maun med Air Botswana och därifrån med cessnaflyg in i Okavangodeltat. Vi spenderade sammanlagt sju nätter på tre olika lodger i Botswana. Vi reste i månadsskiftet november-december.

Vad ska man ta med sig?

På en vecka klarar du dig med en rejäl weekendväska. Men tänk på att inte ta en för hård väska eftersom de ofta ska klämmas in i små bagageutrymmen i cessnaplan (en kabinväska funkar, men inte en resväska i hårdplast i full storlek). Du använder cirka två, tre klädombyten som du går runt på och alla lodger erbjuder tvättmöjligheter.

Men kom ihåg att det du packar ner är det du har med dig. När du väl är i bushen kan du inte köpa någonting. Det är kutym på safari att färgskalan går i khaki eller mörkgrönt. Kamouflage är inte passande.

 

Så här kan en packningslista se ut

I medicinskåpet: myggmedel, malariaprofylax, värktabletter, förstoppande tabletter, vätskeersättning, solskyddsfaktor

Kläder och skor: rejäla kängor samt sneakers, byxor (gärna med fickor utanpå), fleecetröja, vind/regnjacka, flipflopsandaler (för att ha inomhus), strumpor (gärna rejäla så att det går att stoppa in byxorna för skydd mot mygg), shorts, underkläder, t-shirtar, tröjor/skjortor, badkläder, keps/hatt, halsduk/sjal.

Glöm inte: rikligt med batteritid till kamera och filmkamera, kikare, solglasögon, extra väska att ha med ut på safari (gärna vattenresistent)