Något händer på bron över floden Tárcoles. Mitt i klungan av människor står en kraftig man i solglasögon och cowboyhatt och kastar vad som i förstone ser ut som barnhuvuden över räcket. Lastbilar dånar förbi när vi närmar oss och stirrar mot flodstranden. Någon ropar uppmuntrande till mannen som tydligen heter Rick. Ett trettiotal stora krokodiler vältrar sig i gyttjan och glufsar i sig de frysta kycklingar som han slänger till dem. Den största krokodilen ser ut att vara omkring åtta meter lång. Rick har kyckling för femtio dollar, vilket visar sig betyda tjugosex kilo. Ur en låda med krossad is fiskar han och hans vänner upp drypande ölflaskor.
- I går skulle du ha sett, flåsar han och vräker ner några kilo hundmat. Det var säkert hundra gamar som slogs om kycklingarna! Det här är med andra ord något annat än att mata duvor i stadsparken. Kanske är det Ricks variant av ekoturism i det gröna Costa Rica mellan oceanerna. Som satirisk symbolbild för USA:s förhållande till bananrepublikerna på dess bakgård är scenen en aning övertydlig.
- Nu åker vi, Rick, säger en kvinna i gänget. Vi ska väl inte missa cocktailtimmen?

Efter en häftig skur överröstas alla ljud av cikador och fågelflockar i den köttiga grönskan nere vid Playa Hermosa. Vissa fåglar låter som hesa billarm. Sandstranden är kanelfärgad och kantad av svarta klippor. Rakt västerut är Oceano Pacifico praktiskt taget öde ända bort till Filippinerna. 1 600 mil. Tomheten är på samma gång skrämmande och rogivande. Samhället här heter Jacó. Den långa huvudgatan kantas av hotell, souvenirbutiker, biluthyrare och barer. Strax intill ligger andelslägenheter som bebos av bland andra amerikanska pensionärer. Förutom klimatet är det låga skatter och relativ trygghet som har lockat dem till det mest stabila landet i Centralamerika. Här är barnadödligheten lägst i regionen, medellivslängden högst, liksom läskunnigheten. Det betyder inte att slum och hjärtskärande fattigdom saknas, men jämfört med länder som Guatemala och El Salvador är Costa Rica på många sätt en oas. Landet saknar armé, och dåvarande presidenten Oscar Arias fick Nobels fredspris för sina försök att skapa lugn i den här delen av världen. Sedan 70-talet har hundratusentals nicaraguaner sökt sig hit. Terrazas del Pacificos bar balanserar på pålar i strandsanden. Man dricker caipiriña medan bränningarna mullrar och solen går ner bakom Cabo Blanco. När mörkret tätnar tänds strålkastarna för nattsurfarnas skull.
- Egentligen är det bäst på morgonen vid högvatten, säger filmstudenten Kent från Los Angeles. Och de största vågorna får man lite längre neråt Hermosa.
På morgonen ilar kolibrier mellan hibiskustrumpeterna och en mer än halvmeterlång ödla vaggar över terrassen. Fregattfåglar flyter på den ljumma havsvinden. En åldrad hippie går med dröjande steg längs vattenlinjen och upplöses småningom i soldiset. På Playa Hermosa lägger havssköldpaddor ägg mellan juni och december. Stranden ligger mellan nationalparkerna Carara och Manuel Antonio, två av cirka åttio naturskyddade områden. Landet är något större än Jämtlands län, och skogsavverkning har slukat väldiga stycken. Men de dimhöljda skogar som återstår, befolkade av apor, tukaner, sengångare och sällsynta grodor, har genom turismen blivit en av de viktigaste inkomstkällorna. Att fortsätta med storskalig avverkning vore att nästan bokstavligen såga av den gren man sitter på.

Nordost mot andra sidan, från Stilla havet till Atlanten. Det är inte särskilt långt, men det kommer att ta tid. Den överlastade, osande lastbilen framför oss är en av många som segar sig uppför branterna och genom hårnålskurvorna mot högplatån Mesete Central. Det är en nära döden-upplevelse bara att se dem som försöker köra om trots att sikten är skymd. Vattenfall störtar fram ur det gröna, rovfåglar svävar i revorna av blå himmel. Snart är vi i kaffelandet. Vulkanen Poás sluttningar är mörkgröna fällar, men odlingen är en allt sämre affär sedan bland andra vietnameserna börjat exportera i stor skala. De nät som täcker somliga fält döljer nu jordgubbsplantor eller prydnadsormbunkar. Vägnätet är spretigt och skyltarna obefintliga, vi kör fel hela tiden. Männen utanför baren, kvinnan med matkassarna vid San Pedros gröna kyrka, grabben vid busshållplatsen, alla pekar de åt olika håll mot den plantage vi tror oss vara på väg till.

Costaricanerna kallar sig ticos, ett smeknamn som sägs komma av vanan att lägga gullighets- eller förminskningsändelsen -tico till ett ord. Det är diminutiven som gör exempelvis gato, katt, till gatico, kattunge. En annan förklaring är att tico kommer av föreställningen att man löser konflikter a la tica, det vill säga på ett trevligt sätt, en idé som stammar ur det faktum att Costa Rica språkligt och etniskt är det mest homogena landet i Centralamerika. Spanjorerna kom på 1500- talet, efter att Columbus år 1502 hade stigit i land på Atlantsidan och på grund av rykten om guld kallat området "Den rika kusten". Förhoppningarna blev till rök, och indianerna var för få för att man skulle kunna driva plantager i stor skala. Men spanska småbrukare slog rot, och indianerna drevs bort eller dog av européernas sjukdomar. Costa Rica slumrade när Latinamerika exploaterades. En stor majoritet av invånarna har europeiska rötter, men det indianska inslaget i den spansk-amerikanska kulturen är större än vad somliga vill kännas vid.

Förr vilade Costa Rica på kaffet och bananerna, nu är turismen viktigare, och datachipsen som amerikanska Intel tillverkar i ekonomiska frizoner med kärva arbetsvillkor. De stora plantagerna har egna kaféer och butiker utmed vägen. Överallt på affischer och skyltar syns den glade kaffebonden Juan Valdéz med sin hatt, poncho och trogna mulåsna. Juan är en av reklamvärldens äldsta, mest kända och förljugna gestalter. Han föddes 1959 hos annonsbyrån Doyle Dane Bernbach i New York, och har överlevt kritiken mot idylliseringen av det hårda slitet på fackföreningsfientliga plantager. På plantagen Doka odlar man arabicakaffe av hög kvalitet och säljer fem olika rostningar. I säsong kan besökare följa processen från ax till limpa, nu får vi nöja oss med en perfekt espresso vars arom blommar mörk i munnen. Den är väsensskild från mycket av det som serveras på världens klonade lattesyltor.
- Man måste kunna hantera maskinen, säger mannen bakom disken. Ställer man inte trycket och vattenmängden rätt hjälps det inte om själva kaffet är bra.
När det skymmer över kullarna är det som om själva luften blir puderfärgad. I Alajuela är Juan Santamaria stadens son, hjälten som offrade sitt liv för friheten 1856 i kampen mot William Walkers amerikanska invasionsarmé.

Förbi Hotel Buena Vista far lastbilar med flaken fulla av hemvändande lantarbetare. I hotellets muromgärdade trädgård har någon lämnat ett nummer av Psychotherapy Networker. Huvudartikeln handlar om att terapi är ute, nu ska man i stället ha en personlig coach i konsten att leva.
- Tyvärr, säger vakten vid vägen upp till vulkanen Poás krater. På grund av molnen ser man ingenting där uppe.
När vi äntligen når dit är himlen klarblå. Stigen genom grönskan leder till ett fantasilandskap på 2 700 meters höjd där man skulle kunna spela in filmer med namn som Jordens barndom såväl som Efter bomben. Det är dött och kargt och vackert strimmigt i gult och brunt och grått. Kratern är tre hundra meter djup, och sjön i dess botten är mintblå och ogenomskinlig. Ångorna dansar i slingor och slöjor över vattnet. Det är bara knappt femtio år sedan Poás senast exploderade. I geologiska sammanhang är det knappt ett ögonblick. Å andra sidan är också tusen eller tio tusen år småpotatis med sådana mått mätt. Långt i fjärran skymtar Karibien och bananlandet. Vår väg till Chiquitas kust går via San José.

Huvudstaden ligger mitt i landet, ett hjärta i kartans röda ådernät av huvudvägar. Infartens industrier och kåkstäder går över i Avenida Central. Vid Plaza de la Cultura kommer publiken ut från Teatro Nacional i sällskap med frackklädda orkestermedlemmar. Andra köar till raden av telefonkiosker intill fontänen och gamla Gran Hotel Costa Rica. Försäljare bär sina lager av mössor, flöjter, smycken, lotter och Cohibascigarrer. En är klädd i vit rock och erbjuder sig att mäta flanörernas blodtryck. Hotellets lobby är ett dygnetruntöppet kasino med rasslande banditer. Också klockan sju en söndagsmorgon finner man enstaka spelare vid borden. Bara ett matt återsken återstår av elegansen från den tid när bland andra president Kennedy räknades till hotellets gäster. Men i arkaden kan man sitta vid en Imperial eller en cacíque, se på folk, bläddra i sin Tico Times och känna sig som åtminstone en bifigur i någon Graham Greene-roman.

Somliga säger att San José är mindre latinamerikansk än andra latinamerikanska städer, men frågan är hur denna skavda och hårdtrafikerade metropol i så fall ska karakteriseras. Som spansk-nordamerikansk? Umberto Alfaro tycker inte att det spelar någon roll. Han är 79 år och en av stamgästerna på Chelles, San Josés hundraåriga kaféklassiker som håller öppet till fem på morgnarna.
- Jag har gått hit ett par gånger om dagen i tjugofem år, säger han. På morgonen dricker jag kaffe och läser Diario Extra.
Generaliseringar är riskabla, men Umbertos milda vänlighet är något man ofta stöter på i San José. Exempelvis händer det flera gånger att folk vi frågar om vägen erbjuder sig att följa med för att visa. San José beskrivs också som en fridsam stad med centralamerikanska mått mätt. Men sedan mörkret fallit går man inte i områden som till exempel kvarteren kring Mercado Central. Där det om dagen är fullt av folk bland butiker och stånd med det mesta mellan svärdfisk och gräsklippare, är det om natten en laddad ödslighet där människor blir skuggor mellan glesa lyktor.

På Calle de la Amargura i stadsdelen San Pedro finns en rad mer eller mindre hippa barer, men en stor del av nattlivet är utlokaliserat till El Pueblo, en inhägnad butiks- och diskolabyrint. Barer och diskon vägg i vägg, biffiga vakter, merengue på tinnitusvolym. Riktig fart blir det först efter klockan ett på natten då gogotjejerna nästan lättar från golvet. Men att nattlivet har samlats så här ger alltsammans en känsla av nöjesfält eller fyllefärja. Sent på Avenida Central är det öde. I en ännu öppen bar halvsjunger en grånad amerikan gamla Sinatralåtar medan flickan som skulle kunna vara hans barnbarn håller handen på hans lår. Fyrtiofem minuter från Avenida Central kan man sväva fram över regnskogens gröna tak i en öppen linbanegondol. Orkidéer växer här uppe, papegojor kraxar, kolibrierna rör sig obegripligt kvickt, och någonstans sitter en näktergal och övar skalor. Det är lätt att förstå att denna så kallade aerial tram lockar många besökare till Bosque Lluvioso. Skogen ligger vid Sarapiquífloden, granne med nationalparken Braulio Corillo. Här kan det komma sju meter regn på ett år, men costaricanerna har hårdhänt fått vänja sig vid extrema väderförhållanden. Orkanerna Mitch och César i slutet av 90-talet var nationella katastrofer.

Nere på skogens varmfuktiga golv blir det Mitt i naturen på riktigt när guiden visar sovande giftormar och de fiffiga fladdermössens palmbladstält. Karavanen av myror som kånkar på lövbitar kommer uppifrån skogens tak. De omvandlar tonvis med blad till ett slags gröt i vilken de så att säga odlar den svamp som de lever av. Är det sant? Regnskogens livsformer är så många och märkliga att guiden skulle kunna påstå vad som helst och ändå bli trodd. Jakarandaträden blommar när vi lämnar San José med sikte på Cordillera Centrals gröna, branta berg. När vi stannar på andra sidan är luften som i ett överhettat växthus. Vägkrogens takfläktar rör om i hetluften. Här gäller costaricansk husmanskost: en bit fisk, kyckling eller kött serverat med ris, svarta bönor, grönsaker och stekt banan. Vid den glödgade vägkanten står Denis Pizaro Pigiballe med sin son och säljer frukt. Medan vi väljer bland hans gyllene ananaser stiger en man med myndig uppsyn ur sin bil och klämmer på en frukt, rynkar på näsan, släpper den på marken och kör i väg utan ett ord. Denis tycks inte ens bli förvånad. Han suckar och hoppas på nästa bil.

I våtvarmt mörker kommer vi fram till Limón. Ett så vackert namn, men i ljuset av flämtande neonskyltar och flackande billyktor ger stan ett nästan hotfullt intryck. Det är som ett annat land jämfört med San José. Det här är Karibien, med en annan musik, en annan atmosfär, och en stor del av befolkningen är svart. En vakt med en grov påk erbjuder sig att hålla ett öga på vår bil medan vi söker nattlogi. De flesta av de fåtaliga hotellen är av en sort där man kan tro att folk bara söker en slaf att slockna eller ta livet av sig i, eller att dela med en prostituerad. Ändå är de fullbokade. Mannen i orange undertröja bakom luckan på mörka hotell Wilson visar det enda rum han inte har lyckats hyra ut, en fönsterlös skrubb med en naken glödlampa. Det är hotellrummet som Gud glömde, men kanske handlar det bara om välfärdsvanans krock mot en annan verklighet. Det visar sig dock att Gud hör bön: ett återbud på prydliga hotell Park nere vid vattnet. Senare är det fullt på alla krogar i de mörka hamnkvarteren. Alajuela möter Heredia och på La Fuente är allas blickar riktade mot storbildsskärmarna. Fläktarna snurrar, ölen serveras med is. Alla vrålar när Heredia gör mål.
- För oss är det som Real Madrid mot Barcelona! ropar mannen intill.
Här i Costa Rica är det fotboll som gäller, i Nicaragua baseboll, i Panama basket. Tidigt på morgonen kan man äntligen se Atlanten. På kajen nedanför balkongen landar en gam bredvid en sovande uteliggare. Först när mannen rör på armen inser fågeln att den får söka frukost på annat håll.

I morgonljuset ter sig staden annorlunda. Den är sliten, husen är lappade med plåtsjok och brädbitar, omgivna av stolpar med omöjliga sladdhärvor, men i allt detta finns också liv och kommers bland pastellfärger och palmer. Svarta kvinnor med mjukt glidande gång och vackra klänningar passerar den magnifika, blå kolonialbyggnad som rymmer postkontoret. Kanske inte ens en personlig coach skulle kunna förklara denna överraskande hemkänsla i omgivningar som till en början tyckts kaotiska. Långt borta i en av de kvava gångarna i den oändliga skogen av bananplantor svingar Luis Lopez sin machete med sådan kraft och precision att han sannolikt skulle kunna skiva hela mig som en limpa. Bananstockarna dras på ett slags linbana till Finca Rio Estrellas stora vägglösa plåtskjul. Där skärs de ner i klasar och läggs i en bassäng för tvätt och sortering medan de långsamt flyter fram mot packavdelningen. Trettiofem kilo i varje låda.
- Plantagen har 184 000 plantor, säger andrechefen Rafael Zolano Camancho. Och vi skördar året runt. Det är alltså bland annat här som bananerna hemma i snabbköpet har sitt ursprung. Det är mest kvinnor som arbetar i sorteringen, några av dem som för hand sätter etiketter på bananerna är minst lika vackra som Miss Chiquita i bolagets reklam. Juan Valdéz och Miss Chiquita - det paret skulle kunna vara utgångspunkt för en avhandling om metoderna som används för att sminka över verkligheten bakom hur många av våra vardagsprodukter kommer till.

Alltsammans ägs av giganten Chiquita Brands International i Cincinnati, Ohio. Men det började med att en Minor C. Keith på 1870-talet planterade bananer för att få last till den järnväg han ville anlägga i Costa Rica. När Keiths järnvägsbolag så småningom slogs ihop med The Boston Fruit Company skapades United Fruit, det bolag som kom att bli själva symbolen för det slags ekonomiska kolonialism som födde begreppet "bananrepublik".

Långtradare från Del Monte och Dole behärskar vägen utmed kusten åt Panama till. Surfare skymtar mellan kokospalmerna. Utanför Cahuita finns kustens finaste korallrev i en marin nationalpark, och strandkrogens grillade bläckfisk kan mycket väl vara landets bästa. Vi svänger av vid en skylt med texten "last chance". Vägens sista mack består av ett par bensinfat ur vilka en vänlig kvinna tappar upp i Coca-Colaflaskor så att vi kan tanka. Sonen och barnbarnet tittar på. Främlingen blir lätt förvirrad av att Puerto Viejo de Limón också kallas Puerto Viejo de Talamanca, men invånarna rycker på axlarna. Den afro-karibiska och spansk-amerikansk-indianska orten är en räcka av krogar, barer, souvenirbutiker och ekoturismarrangörer. På Almendros y Corales söderut i Manzanillo bor gästerna djupt i djungeln bland lianer och palmer och trumpetträd i ett slags rymliga hyddor med väggar av myggnät. Skogens alla ljud, dofter och ljusskiftningar kommer tätt inpå, och när det mörknar tilltar kakofonin. Det väser och knäpper och piper, det råmar och kväker, djupt ur det gröna stiger ett sorgset skratt. Det är Tarzanliv, men med hotellstandard. Vid frukosten i den vägglösa matsalen kikar plötsligt ett litet tapirlinande djur fram ur buskarna.
- En dasyprocta punctata, säger en kakiklädd djungelmulle vid buffén.

I Puerto Viejo blandas rastakillar med turisttjejer och bofasta gringos och européer. En av dem är Margit Persson, en svensk kvinna som länge bott och arbetat i Nicaragua. Hon talar med resignation om revolutionen och äktenskapet med rastamannen som bägge runnit ut i sanden.
- Jag har dansat salsa och gjort allt det där, säger hon. Men jag tycker om den här platsen.
Nu hjälper hon kanadensaren David som driver hotellet Sloth Club. Han köpte strandtomten billigt redan på 70-talet när detta var väglöst land. Han har varit bland annat krögare och reseskribent för Lonely Planet, och sex gånger har han kört de tolvhundra milen hit från Toronto.
- Ibland skräddarsyr jag resor åt förmögna amerikaner, säger han över ölen på verandan. Om någon till exempel vill paddla nerför Gabonfloden så ordnar jag det.
Detta är praktiskt taget vägs ände på Costa Ricas karibiska kust, och det är inte särskilt svårt att förstå att många inte har sett någon anledning att vända om.

På söndagen blir livet än långsammare. Havet blänker som plåt, i strandbarens tv matar en amerikansk väckelsepredikant från Church of New Beginnings sin publik med feta förkunnelser. Omvärldens aggressioner mot USA, mässar han, beror på avundsjuka för att vi är ett välsignat folk. Han uppmanar publiken att be Herren om förlåtelse för aborter och homosexualitet. "Do I get an 'amen'?!" ropar han. Och det får han. Av någon anledning leds tankarna tillbaka till Rick med sina kycklingar där på bron över floden Tárcoles.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar