Medan historien skrivs i Egypten

Egypten skriver ett nytt kapitel i sin långa historia. RES ständigt nyfikne reporter Zac O’Yeah färdas tvärs genom landet i jakten på dess nya berättelser.

Livet går vidare i Alexandria. Receptionisten har strupcancer och måste pressa fingertoppen mot en ventil i bröstkorgen för att säga ”Välkommen till ...” men så slinter fingret och det hörs ett ljud liksom från en trasig pruttkudde i stället för ”… Alexandria”.

Typiskt för budgethotell här i staden har mitt rum så kallad ”sned havsutsikt”, vilket innebär att jag skymtar Medelhavet om jag sträcker mig från balkongen tills jag nästan slår pannan i bakväggen på det väldigt lyxiga 1920-talshotellet Cecil, där W Somerset Maugham, en av mina litterära favoriter, bodde.

I skallen kokar diverse förutfattade meningar om den anrika staden. Monty Python-medlemmen Michael Palin sa att det var en finnigare version av Cannes. E M Forster som skrev den klassiska resehandboken Alexandria: A history and a guide, upplyser redan i förordet att ”Alexandrias ’sevärdheter’ är i sig själva ointressanta, men blir fascinerande om man närmar sig dem från det förflutna”. Faktum är att de bästa omdömena präntades ner under antiken, när Strabon skildrade en magnifik miljonstad vars prakt var jämförbar med Roms.

Varje skribent motiveras av sin tid. Strabon var i Romarrikets sold och flyttade hit ett par år efter Kleopatras självmord, när Egypten var färskerövrat. Han beskrev därför också hur sunkigt det avsatta ptolemeiska kungahuset varit och beklagade sig över att de heliga ibisfåglarna rände runt och skräpade på Alexandrias gator.

Även den brittiska vitterheten, personifierad av E M Forster och Lawrence Durrell, hade sin agenda – Suezkanalen var ett viktigt strategiskt intresse, och i kolonialisternas ögon var Egypten så förfallet att landet praktiskt taget tiggde om att ockuperas. Under första världskriget skrev Forster att ”jag konstruerar en enorm spökstad utifrån arkeologiska och andra skrifter”. För honom var Alexandria en stad av fantasier, historiska drömmar, extas.

Durrell var brittisk pressattaché under andra världskriget och skildrade stadens hedonistiska sidor. Hans fyra romaner som utgör Alexandriakvartetten verkar inte vara särskilt populära, ingen bokhandel tycks sälja dem. ”En fruktbar öken av mänskliga känslor, beströdd med sina landsflyktigas vitnande ben”, skrev han. Då, när han bodde här, var detta hemvist åt hundratusentalet sydeuropéer. Än i dag ser man butiksskyltar på franska. Edith Piaf kom 1949 för att underhålla sina utvandrade landsmän, och hängde på art deco-baren Elite, där hennes skimmer tycks sitta i väggarna.

Revolutionen 1952 förändrade allt. Suezkanalen nationaliserades vilket ledde till Suezkrisen och en sammandrabbning mellan Storbritannien, Frankrike, Israel och Egypten, som i sin tur resulterade i att nästan alla utlänningar tvingades lämna landet, och det kosmopolitiska Alexandria omvandlades till något som främst existerar i minnet.

Det hjälper förstås inte att det alexandrinska biblioteket är borta sedan länge, uppbrunnet i bokbål efter bokbål. Det var en sorts antik offlineversion av Google Books och alla som landsteg tvingades lämna ifrån sig sin reselitteratur för handkopiering. Oftast fick de inte igen originalen. Det moderna ersättningsbiblioteket är lyxigt med ett sevärt museum undangömt i källaren. Fast man undrar hur framtiden ser ut – egentligen. Skrytbygget förefaller resursfattigt om man ser till dess bokbestånd som knappast kan mäta sig med originalversionen, fast torget utanför verkar vara en populär samlingsplats för massmöten. När jag passerar förbi är det koptiska kristna som visar sin ilska (dock i en ytterst fredlig protest) över attentat som riktats mot kyrkor i landet.

Den antika fyren var på sin tid världens högsta byggnad och listades som ett av sju klassiska underverk. Den långa piren som förband fyren med fastlandet slammade över och växte till en halvö, där Al-Anfoushykvarteren har de bästa fiskrestaurangerna och bästa solnedgången i staden.

De välpådunkade spårvagnarna hör till Afrikas äldsta, hästdroskor är fortfarande ett normalt inslag i gatubilden, art deco är senaste modet, folk röker som borstbindare, och på den koloniala järnvägsstationen har alla klockor stannat vid olika klockslag som för att markera att här tog tiden slut. Alexandria är den ultimata staden för nostalgiker.

Till och med luften är säregen – kanske på grund av havet. Allt blir självlysande, i extra klara kulörer, dubbelt så skarpt utan att man tweakar kamerainställningarna. Och överallt upprepas samma ord som jag hörde första stunden som jag klev in på hotellet: ”Välkommen.”

Folk slänger det ur sig på gatan. I förbifarten när man passerar ett kafé tittar någon gubbe upp och säger ”Välkommen”. Ett rätt skönt ljud om man är främling i en stad.

Kaos i Kairo

Kairo ligger två timmar söderut med tåget, men är en helt annan värld – en miljonstad där det är extra livat nu när invånarna precis har gått i spetsen för en framgångsrik revolution. Varje dag demonstreras det på Tahrirtorget, nerför gatan från mitt hotell. Gatuförsäljarna erbjuder 25 januari-souvenirer: klistermärken föreställande Hosni Mubarak med snara om halsen och kaffemuggar med ”Tahrir Square, I was there”-tryck.

Många kulturevenemang som listas i Daily News har med januarirevolutionen att göra: fotoutställningar, installationskonst och baletter. Jag får höra att den första lördagen varje månad samlas kulturarbetarna framför kulturministeriet och arrangerar en inofficiell gratisfestival som varar halva natten, och beger mig dit. Det är ett uppsluppet och populärt evenemang, som skulle ha varit otänkbart för ett år sedan. Samma natt när jag strövar tillbaka till hotellet från ölhallen El-Horryia (vars namn betyder ”frihet” och där gästerna verkar helt lycksaliga) känns det som om luften kokar av upphetsning och killar dansar på biltaken mitt i trafiken medan bilisterna tutar i takt. Det är en berusande tid.

Och Kairo är händelsernas centrum. Som turist gör man bäst i att vara ständigt vaksam – för genom den internationella nyhetsrapporteringen ges en bild av hur fredliga demonstrationer plötsligt övergår i upplopp, och man kan lätt få för sig att den egyptiska revolutionen då och då urartar i ett inbördeskrig. Fast det är helt uppenbart att egyptierna själva har tröttnat på oroligheterna, alla jag möter är hyggliga och hövliga, och det enda halvtaskiga reseminne jag bär med mig från Kairo är av pyramiderna.

För ute i Giza överanstränger sig turistindustrin för att krama turister på vartenda öre. Min taxi attackeras av svettiga guider vid en rödljuskorsning flera kilometer innan vi nått fram. Medan kameluthyrarna jagar mig med sina djurflockar och jag desperat joggar mot pyramiderna, tänker jag att det måste vara så här helvetet ser ut för skribenter som inte klimatkompenserar för sina resor.

Som för att understryka det hopplösa stänger entrén en minut innan jag hinner fram till luckan. Resehandböckernas påståenden om att det är öppet till 17.00 eller 18.00 betyder inte att biljettförsäljningen pågår så sent. Lyckligtvis är pyramidpersonalen
inte helt omutlig.

Från ingenstans dyker turistguiden Abdul upp, som lovar att guida mig till fots för en hundring – vilket låter som ett rimligt pris, tills jag inser att det inte
inkluderar mutor till alla walkietalkieutrustade vakter, som dock nöjer sig med en varsin tjuga.

Fast när jag står mellan pyramiderna, tvättäkta underverk, kan jag inte rå för att jag blir lite imponerad. Dessutom är jag helt ensam bortsett från Abdul och en japansk turistgrupp som hyrt kameler och också mutat sig på området. Det är den där eftermiddagstimmen då pyramiderna ser ut som gigantiska guldtackor. Abdul frågar:

– Nöjd nu?

Jag är torr i halsen men väser:

– Mycket nöjd.

Lyxgravar i Luxor

Luxors flygplats, typ midnatt, och inte en skymt av den utlovade hotelltaxin. Inga turister, inget nattöppet växlingskontor, ingen organiserad verksamhet av det slag man förväntar sig på en av världens främsta turistdestinationer, bara kompakt egyptiskt mörker. Vad hade jag inbillat mig? Ett pinfärskrevolutionerat Egypten har viktigare saker för sig.

Det är bara Hany, den glade taxichaffisen, som vill bli min bästis och ta mig till något hotell som pröjsar kommission. Till slut ber jag Hany slappna av medan jag ringer och frågar vad som hänt med min taxi, och en sömnig tant svarar bluddrigt:

– Jag glömde. Ta vilken taxi som helst. Betala inte mer än 100.

Vilken som helst? Kruxet är att Hany är den enda taxichauffören som har nattjour i Luxor och han har därmed fri lejd att skörta upp mig så mycket han vill. Det hjälper ju inte att jag knappt vet var jag befinner mig i förhållande till faraonernas gravar.

Taxin bränner i väg och det visar sig när vi korsat bron över Nilen att Hany inte har den blekaste aning om västbankens geografi – på västbanken ligger bara ett par enstaka härbärgen, väl utspridda, för de flesta turister bor i hotellklungan på östbanken. Vi irrar runt, väcker beduiner och gör intensiv midnattssightseeing. Efter att Hany försökt dumpa mig i diverse vaga oaser, hittar vi Sheikh Aly’s House.

Pensionatet är en diskret byggnad med lerväggar. En enögd farbror i turban och kaftan låser upp. Jag skriver ner Hanys mobilnummer om jag skulle behöva en taxi för att komma härifrån igen.

Jag hade läst att shejkens hus är ett1920-talspensionat där arkeologerna inhystes medan de påtade, och att det har bevarat sin rustika charm. ”Charm” är ett mångtydigt ord tänker jag när jag hör möblerna knastra på grund av att termiter tuggar i sig dem, ett stolsben i sänder. Man vaggas till sömns av gnagandet.

På morgonen pratar jag med tanten i receptionen. Inget att oroa sig över menar hon: termiterna äter inte hotellgästernas bagage, för hon ser till att de har tillräckligt mycket möbler att tugga på. Tanten är en guldgruva av lokal information – familjen som äger pensionatet sägs ha varit Egyptens ledande gravplundrarklan och det ligger ytterst lägligt vid vägskälet med Drottningarnas dal till vänster och Konungarnas till höger. När Aly, nuvarande ägarens far, anklagades för att ha rånat mumier sadlade han om till pensionatsföreståndare. Arkeologer var glada åt hans expertis, eftersom han visste vilka gravar som förblivit oplundrade. Huset blev med tiden också populärt bland konstnärer som kom för att inspireras av de tidlösa monumenten.

Inom promenadavstånd ligger Howard Carters hem – egyptologen som upptäckte Tutankhamuns grav 1922 och vars kollegor föll offer för mumiens förbannelse. I dag är Carters terrass perfekt för en kopp te eller en öl på vägen till eller från Konungarnas dal, då vätskebalansen behöver återställas.

Fast Konungarnas dal är något överskattad. Av drygt 60 gravar tillåts man bara se en handfull. Betydligt intressantare är personalgravarna, nära Drottningarnas dal, de är mindre, men har illustrationer av vardagslivet. En måste ha varit utrikesminister för på bilderna tar han emot delegationer från olika länder, någon annan var faraos kökschef för gravväggarna är rena rama kokboken med färgglada avbildningar av hur man grillar ankor, bakar bröd och trampar vin.

En annan dag promenerar jag ner till Nilen och tar färjan över till Luxor. Där upptäcker jag att jag inte är den enda turisten: genom Karnaktemplet marscherar en busslast tyska charterturister. Från templet sträckte sig förr en tre kilometer lång ceremoniell allé kantad av sfinxer, på sina ställen är de fortfarande på plats och glor gåtfullt på mig.

Luxor är cirka 99 procent lugnare än Kairo och bortsett från enstaka graffiti här och var märker man knappt av revolutionen. Annat än kanske på att butiksföreståndarna prutar ner priser åt en så innan jag vet ordet av är presentshoppingen avklarad och resväskan fylld med alabasterskarabéer. Folk är glada åt att äntligen se lite turister igen.

Nästa dag klämmer jag Hatschepsuts pampiga dödstempel, tillägnat den första kvinnliga faraon. Där täcks mellanvåningens ena vägg av världens första illustrerade resereportage (att se den i verkligheten är min egentliga orsak för att resa till Egypten). Väggmålningen beskriver hennes shoppingtur år 1493 före Kristus till Punt, som låg över havet öster om Egypten och varifrån drottningen skaffade rökelse, smink, kryddor och exotiska babianer. Hieroglyferna förtäljer äventyret i detalj – till exempel hur puntarna bjuder resenärerna på öl frukt och bröd.

Bilderna visar oss hamnen på Röda havets kust där flottan utrustas med 150 roddare (resandets klimatpåverkan var inte så illa på den tiden). Det finns också vågskålar som utgör en sorts faktarutor om bytesbalansen – världens första valutaväxlingstabell?

Rally till Röda havet

Från Nilen färdades man först genom öknen – den kortaste vägen gick till Al-Quseir, fem nätter med åsnekaravan. Själva namnet på den uråldriga hamnen betyder just ”kortaste vägen”. Samma väg var i bruk under romartiden då det byggdes vakttorn som reläade information mellan kusten och floden – en sorts lågteknologisk version av e-post.

Rutten är frestande, men det är ett litet problem. Vägen är förbjuden. Av säkerhetsskäl vill polisen att utländska turister reser via en nordligare rutt mot badorten Hurghada. Men taxichaffisen Hany har en plan. Inte för inte anser han sig vara Egyptens svar på Vin Diesel.

Han lånar en privatbil så att vi kan bluffa oss förbi poliskontrollerna – de stoppar mest taxibilar, nämligen. Vi klarar oss genom vägspärrarna i Qift där några polismän halvsover i hettan och Hany trampar gasen i botten. Hastighetsmätaren skjuter upp till 200 kilometer i timmen och vi korsar hela öknen på 50 minuter. Fotona jag knäpper av romerska vakttorn blir ett impressionistiskt kludd.

Lyckligtvis är det tunt med trafik. Al-Laqeita, den enda staden på kartan, är en klunga hus utan folk. När Hany saktar ner till 140 kilometer i timmen i en av vägens få kurvor, fartdårens version av krypkörning, säger han i förbigående:

– Sorry, jag borde ha frågat tidigare: du är väl inte rädd?

Jag klamrar mig fast vid dörrhandtaget. Liksom många ynglingar från beduinklaner har Hany bokstavligen sadlat om, medan pappa och farfar var kamelförare föredrar han ett snabbare tempo.

– Oroa dig inte. Enda problemet är om snuten tar oss. Man får inte köra snabbare än 60, skrattar han när vi passerar en skylt som varnar för trafikkameror.

– Har du förresten sett senaste Vin Diesel-filmen? Vet du om man kan köpa den där bilen han kör?

Turen tar slut precis innan vi når kusten. Just när Hany drar en Mubarakvits om valfusk fastnar vi i en massiv poliskontroll. De släpar in Hany på stationen och jag får stå i öknen och vänta medan bilen plockas isär på jakt efter kontraband. Lyckligtvis kan poliserna ingen engelska, men däremot skriker och gormar alla på Hany. Efter en timmes trakasserier löser sig situationen lika snabbt som den uppstod: en femtiolapp i mutor är allt som krävs. Efteråt säger Hany cyniskt att revolutionen inte har förbättrat något.

I Al-Quseirs hamnbassäng ligger båtarna kapsejsade i leran. Strandpromenaden kantas av öde kaféer. På nästa gata ligger slumrande souvenirbutiker kring stadens enda officiella sevärdhet, ett 1500-talscitadell med ett fint museum.

De första handelsflottorna seglade härifrån cirka 2200 före Kristus, men det var under romartiden som hamnen nådde sin storhet med 120 skepp per år som exporterade grekiska viner och importerade indisk peppar (en romersk favoritkrydda) i sådana mängder att krönikören Plinius klagade på hur guld slösades på illasmakande kryddor. Under en lång tid var det också en viktig hamn för pilgrimsfärder till Mecka, men efter att Suezkanalen öppnades 1869 blev Al-Quseir umbärligt.

På plagen norrut står tre badhotell glest utplacerade. Flamenco erbjuder rum med havsutsikt, inklusive överdådiga buffémåltider, för 400 kronor. En timme senare guppar jag på det kristallklara vattnet över korallrevet och tittar på fiskar i fantastiska färgskalor.

Min egyptiska upptäcktsfärd når sitt slut på eftermiddagen, för då promenerar jag bort till Wadi Quseir al-Qadim, som en gång var en hamn i Romarrikets ytterkanter – men som gått rakt motsatt öde till mötes jämfört med Alexandria. Medan somliga städer lever för evigt, försvinner andra nästan utan ett spår. Nu är lagunen en uttorkad dal och det enda som påminner en om att man är vid havet är hur saltskorpan krasar under fötterna likt skare. Arkeologerna blev extatiska när de hittade en 2 000- årig soptipp här. På sluttningarna ligger drivor med krossade amforor. Om 120 skepp lastades med viner av exportkvalitet varje år, får man räkna med lite spill.

Den som är riktigt observant kan fortfarande skymta kajkanter, grunden till en villa som måste ha varit hamnmästarens residens, en ruin med en kvarn och en eldstad kan ha varit bageriet – som försörjde garnisonen bemannad av ett 50-tal romerska legionärer – och så fanns det en taverna där man tullade på exportvinerna.

Det finns inga skyltar, inget museum ... men, tänker jag när solen börjar gå ner över öknen, är det där en aftonbris från havet eller historiens vingslag som flappar över Egypten?

 

Relaterade artiklar