2010-04-23
Skrivet av Marcus Joons
Foto: Arnthor Birkisson
Island Aldrig förut har Island varit i hetluften som nu. Sommaren 2009 gjorde RES medarbetare Marcus Joons en resa till Island för att ta reda på hur landet utvecklats efter den ekonomiska krisen. Följ med honom till det arktiska öriket som gått tillbaka till sina rötter och nu tar sikte mot att bli ett miljömässigt paradis.
Mitt ute i Faxaflói, den iskalla bukten alldeles utanför Reykjaviks kustband, dyker de upp som från ingenstans. Vitnosdelfiner. De simmar med båten, är lekfulla som femåriga småbarn och har snart en liten show framför fören där de hoppar lika högt som jag bara trodde var förunnat dresserade delfiner som Flipper. Det är smått surrealistiskt och lite som det måste vara att få åka med på David Attenboroughs Den blå planeten-exkursioner, tänker jag. Tills jag inser att inte alla ombord delar min fascination för de högt hoppande delfinerna och att de här grå djuren, trots den bitande novemberkylan, fortfarande befinner sig här utanför den isländska huvudstadskusten och inte har simmat ner till Karibiens varmare vatten.
Delfiner i all ära. Men de flesta kikarsiktena hos dem som är med på den här båttrippen är sedan länge ändå inställda på annat håll, mot betydligt större havsdjur. Alla är vi här för att först och främst få skåda val. Faxaflóibukten, tillsammans med havet utanför norra Islands Húsavik, är nämligen ett av de speciella vatten utanför Island som har gett den arktiska ön ett rykte som världens främsta land för valsafari.
Inne i båtens salong hänger en vädernött affisch över vilka valar som finns utanför den isländska kusten. Här syns monster såsom vikvalen, knölvalen, späckhuggaren och den val som förblir en dröm för de allra flesta valskådare. Den sällsynta blåvalen. Den som förundrat människan i alla tider. Valsafarin är en del av det nya Island som har tittat fram efter att den isländska ekonomin hösten 2008 föll samman som ett korthus. Det nya Island som mer än någonsin hänger sig åt, och som ser sin framtid i, sin magiska omgivning.
Det är lätt att så här i efterhand till och med se det som om moder natur själv ställde till med finanskraschen för att väcka de isländska superkapitalisterna från sina sinnessjuka drömmar om Reykjavik som ”ett framtida arktiskt Manhattan”.
Med superkapitalister menas de isländska businessuppkomlingar som innan finansbubblan till sist sprack snabbt hade lyckats låna till sig sanslösa förmögenheter för att köpa upp europeiska flygbolag, prestigevaruhus, investmentbanker, livsmedelsjättar och anrika brittiska Premier Leauge-lag. De kallade sig själva för det nya millenniets vikingar och levde ett sällan skådat jetsetliv med lyxhus stora som slott och fritidsbåtar stora som lyxkryssare. På fredagen bjöds Gordon Ramsay över på fiskeresa till Island, på lördagen var det F1-party på Monacos Grand Prix och på söndagen trädgårdsmingel hos någon brittisk miljardär. Det mesta var, som sagt, belånat. Innerst inne hade de knappt råd med rosorna till sina älskarinnor. Men de belånade utsvävningarna hade redan hunnit smitta av sig på hela den isländska nationen, som nu shoppade handväskor, semesterresor och Range Rover-cityjeepar på krita. Ett arktiskt Manhattan.
Det blir tydligt att det här var superkapitalisternas slutmål för den isländska huvudstaden när jag träffar renässansmannen Andri Snær Magnason på det nya i dag öde boutiquehotellet 101 Hotel nere i city. Lobbyn är full med soffbordsböcker som ser ut som om ingen någonsin har bläddrat i dem, baren och restaurangen gapar tom på gäster. Ödsligheten är lite märklig med tanke på hur dramatiskt priset på lyx i Reykjavik har fallit sedan den där ödesdigra oktoberveckan 2008. En finare sushilunch på någon av stadens finaste restauranger – eller varför inte en drink här i 101 Hotels bar – kostar lika mycket, för att inte säga lika lite, som slafsig snabbmat och stöl på stadens sunkställen. I dag är den isländska kronan nämligen så svag att du som svensk till och med kan känna dig lite rik när du strosar mellan butikerna på den forna så svindyra shoppinggatan Laugavegur.
Andri Snær Magnason beställer en kopp te. Renässansmannen är mest känd som författaren till den djupt miljömedvetna bästsäljaren Draumalandið, i engelsk översättning Dreamland: A self-help manual for a frightened nation, och som regissör till en dokumentärfilm med samma titel. Båda handlar de, skulle man kunna säga, om Islands framtid. När jag frågar honom om de belånade isländska mångmiljonärernas hybrisartade framtidsplaner för att förvandla Reykjavik till en internationell bank- och börsstad, berättar han snart snett leendes om en arkitekttävling, utlyst av de senare kollapsade bankerna Glitnir och Landsbankinn i mitten av nollnolltalet när den isländska ekonomin fortfarande stod i fullaste blom.
Uppgiften bestod i att rita de två bankernas framtida lokaler. När den isländska kronan växte sig superstark, Reykjavikbörsen niodubblade sitt värde på fyra år och allt fler islänningar sökte sig till bankerna och börsspekulerandet, dög det inte längre att, likt den tredje senare kollapsade banken Kaupthing, ha sina kontor i helt vanliga funkishus ovanför snabbmatställen.
Andri Snær Magnason visade sig vinna båda de utlysta arkitekttävlingarna – med ritningar där han nere vid Reykjaviks hamnpromenad målat upp helt nya flådiga finanskvarter tillhörande de två bankerna. Hans förslag, som skulle få Reykjavik att se ut som en mix av norska Bergens Unescomärkta träkaj och nedre Manhattans stadssiluett, var dock ritade med tungan i kinden.
Magnason är nämligen lite av en isländsk Al Gore. I så väl sin bok som i sin En obekväm sanning-blinkande dokumentärfilm är han öppen med hur han tycker att hemlandet, i stället för att satsa på snabba klipp på börsen, ska satsa långsiktigt och förfina sina unika naturresurser. Men de höga bankcheferna älskade hans ritningar. De älskade tanken på hur den isländska huvudstadens vindpinade hamnpromenad Sæbraut nu skulle bli dess Wall Street och hur stora delar av innerstadsstadsdelen 101 Reykjavik nu skulle förvandlas till ett nordatlantiskt Financial District. Det var blott ett par månader ifrån att de storslagna ritningarna blev förverkligade när kraschen kom.
Andri Snær Magnason vill med sina två verk om Drömlandet främst visa att Island i stället för ett undergångsland kan vara ett framtidsland. För här, i den bok som Magnason skrev och gav ut så tidigt som våren 2006, finns ett tydligt alternativ till den nyliberalistiska privatiseringsiver som Island misslyckades med mer än kanske något annat land.
Nu när bankerna åter är i statens händer och den norsk-franska juristen och EU-parlamentarikern Eva Joly har inlett en stor ekonomisk utredning mot de ansvariga isländska politikerna och superkapitalisterna, menar Magnason att tiden är inne för att landet ska gå vidare.
Det har, säger han, blivit dags att omfamna och vända sig till den gudomliga naturen. Den som har inspirerat och satt landets musiker och designer som Björk, Sigur Rós och Steinunn Sigurðardóttir på den kulturella världskartan. Det är lätt att hålla med honom när han predikar om hur Island ska marknadsföra sig som en svanmärkt ö. Landet använder redan i dag mest alternativ energi och släpper ut minst koldioxid i hela världen. Fiskeflottan hör till en av världens främsta, naturturismen ökar successivt och det högt siktande inhemska företaget New Beginning satsar på att alla öns stadsjeepar år 2012 ska ha bytts ut mot elbilar.
I takt med att det har blivit allt dyrare att importera saker har Island startat ett par av Europas största musselodlingar, Reykjavik har med sin färska ishavsfisk på senare år fått fram ett par av Nordens främsta sushirestauranger och när McDonald’s nyligen var tvungna att lägga ner på ön på grund av de höga importpriserna tog en lokal hamburgerkedja över lokalerna med närproducerade råvaror.
– Island håller på att bubbla över av nya spännande idéer som utgår från vår omgivning, från vår natur, hävdar Magnason och smuttar på sitt te.
Själv har han funderat på hur Island skulle kunna bli sushins andra hemland efter Japan.
– Om vi bara tar bort det här med att det ska ta ett år att lära sig att verkligen koka sushiris och ytterligare flera år att lära sig skära fisken så borde sushi höra till världens billigaste mat. Du betalar mest bara för dekorationen. Jag tänker inte att Island ska hålla sig strikt till det japanska utan att vi ska skapa en egen sushitradition. Jag tänker att man i en snar framtid, av all den fisk vi har här ute, skulle kunna byta ut varmkorvsvagnarna mot sushivagnar där du skulle kunna få allt ifrån vanliga nigirirullar till mer exotiska saker som valsashimi.
Jäpp, du läste rätt. Det står valsashimi, som i rå val. Sedan den envise valjägaren Kristjan Loftsson efter över tjugo år av lobbying i fjol lyckades häva förbudet mot valjakt återfinns nu det stora havsdjuret på menyn på flertalet restauranger i Reykjavik. Loftsson har nu rätt att döda 150 valar per år.
Beslutet har retat upp så väl miljöorganisationer som de lokala valsafariföretagen, de senare menar att Loftsson och hans valjaktsföretag Hvalur utmanar naturen och försämrar chanserna att få skåda val på deras turer.
Kristjan Loftsson är först misstänksam när han hämtar upp mig i sin cityjeep i centrala Reykjavik. Han är minst sagt less på alla som kritiserar honom för det han har jobbat med hela sitt liv.
När han inser att jag främst bara är nyfiken på varför man som han just vill viga hela sitt liv åt att döda, slakta och sälja val skiner han dock upp och säger sig vilja köra ner mig till hans fyra fartyg i hamnen.
Jag hoppar in i framsätet och den påslagna bilradion nämner snart tre isländska namn som är förenade med krisen. Jag förstår att de talar om Islands första miljardär Björgólfur Thor Björgólfsson, om uppkomlingen Jón Ásgeir Jóhannesson som köpte upp prestigevaruhuset Magasin Nord i Köpenhamn samt om den förre premiärministern och riksbankchefen Davíð Oddsson som med sin privatiseringsiver av främst bankerna och fisket ska ha rullat i gång snöbollen till det som blev den isländska kraschen.
– Har de inget annat att tala om, väser Loftsson hest på sin märkliga blandning av norska och engelska med isländsk accent. Det är bara krisen, krisen, krisen.
Den isländske valjägaren, för kvällen prydligt klädd i ledig kavaj och skjorta med ett ansat fiskarskägg därtill, ska dock vara glad över den isländska kraschen. Somliga menar nämligen att hävningen av valjaktsförbudet var en direkt följd av den rådande svaga ekonomin.
Loftssons valjaktsföretag gav ett hundratal människor jobb under sommarhalvåret när solen aldrig går ner över Island och ett par 100 ton exporterat valkött till Japan skulle dra in lite sköna slantar till staten. Det har varit två fina säsonger, berättar Loftsson, valbeståndet är bra utanför den isländska kusten.
Så vad är det då, frågar jag, som har fått honom till att ägna hela sitt liv åt att jaga val? Fångades han tidigt av historier som Moby Dick eller är han en nationalist som vill bevara en anrik tradition?
– Nej, nej, säger Loftsson när vi kommit ner till hamnen, hoppat ur bilen och går ombord på ett av hans valjaktsfartyg.
Svaret ska i stället visa sig gå helt i linje med Andri Snær Magnasons ord om att Island ska ta vara på sina naturresurser.
– När man som vi bor här ser jag ingen anledning till att inte fånga fisk och val. Jag skiljer förresten inte på de två. Det är samma sak. Bara det sker på rätt sätt. Vi är noga med att bara vara ute om somrarna när det är ljust ute så att vi kan se om det är en fridlyst val i vattnet, om det är en hona med sin unge och så vidare. Vi är försiktiga. Det måste vi vara. Så att beståndet består. Men valstammen är god, det finns över 40 000 valar här utanför landets kuster. Så jag kan inte riktigt förstå varför valsafariföretagen har skrikit som fan över att jag tar deras valar.
En knölvals stjärtfena. Det är allt jag får se under den iskalla fyra timmar långa valsafaritripp där vi har varit tvungna att klä oss i overaller som skulle vi till Nordpolen. Blåvalen får vänta.
Valsafariföretaget Elding, som alldeles nyss öppnade upp för turer som den här under vinterhalvåret, visar sig ändå hålla sitt löfte om att man får se val på 99 procent av deras safariturer.
Här lyser krisen med sin frånvaro. Valsafarin, likt den mesta naturturismen på ön, har tvärtom lyckats öka sin omsättning i takt med att turisttillströmningen till landet aldrig har varit så stor som under 2009.
– Men det här är det ingen som skriver om, säger Andri Snær Magnason bitskt. Utländska journalister kommer bara hit när våra glaciärer smälter.
Det är lätt att hålla med honom. När det i oktober 2008 stod klart att isländska staten tog kontroll över landets de tre största banker, och som över en natt skaffat sig en statsskuld på över 800 miljarder kronor, tävlade snart utländska journalister skadeglatt med varandra om vem som hade den deppigaste storyn från ön.
The Guardian skrev poetiskt att ”snön har kommit till Reykjavik efter en ovanligt lång och varm sommar”. Sunday Times alltid lika underhållande som elake A. A. Gill drog klarröda trådar mellan landet och öststater som Albanien och Moldavien. Vanity Fairs Michael Lewis tog i från tårna och skyllde allt på att Island var en männens ö – som om inte Lehman Brothers, Wall Street och hela finansvärlden alltid har varit en männens ö.
Alla ville de hur som helst ändå försöka förstå hur en liten torskekonomi vid polcirkeln så snabbt som på fem år hade lyckats lura en hel omvärld om att de hade blivit en businessnation.
Nu tycks Island lika snabbt som de vilset anammade börsspekulerandet ha gått vidare mot naturen. Äntligen hemma.
FAKTA REYKJAVIK
RESA DIT
Icelandair flyger från Stockholm till Reykjavik från 2 500 kronor tur och retur. Iceland Express flyger under sommarmånaderna från Göteborg till Reykjavik för samma pris.
HOTELL
101 Hotel
”Ett bankrutt och öde Holiday Inn är lite deprimerande, men ett bankrutt och öde Ian Schrager-ritat hotell är djupt tragiskt”, skrev Vanity Fair om det här flotta boutiquehotellet när man besökte staden alldeles efter krisen. Det här är, trots ödsligheten, ett hotell där du i samma sekund som du äntrar hotellobbyn förflyttas från mitten av Nordatlanten till mitten av Manhattan.
Adress: Hverfisgata 10www.101hotel.isPris: dubbelrum från cirka 2 200 kronor
Hotel Borg
Elegant art deco-hotell från mellankrigstiden när Island var en dansk koloni. De stora vita rummen är som ljusterapi för själen, det finns en tvåvåningssvit i hotellets torn för den som vill och har råd och servicen inkluderar allt som du som såväl businessman som simpel weekendbesökare kan önska.
Adress: Posthusstræti 11www.hotelborg.isPris: dubbelrum från cirka 1 400 kronor
RESTAURANGER
Fish Market
En märklig sak med dagens Reykjavik är att det är lika billigt att äta lyxlunch som att, säg, köpa två pizzabitar på vilket snabbmatshak som helst. Fish Markets japanska lunch – som fjortonbitarsmixen av nigiri, maki och sashimi för blott 80 kronor – är därför svårslagen. Och om du som jag hade oturen att inte få se så mycket val under din valsafari, så kan du här under kvällstid ta en närmare titt då grillad vikval står överst på menyn.
Adress: Aðalstræti 12
www.fiskmarkadurinn.is
Sjávarkjallarinn
Den må ha en av världens tristaste ingångar där den ligger inne i en minigalleria mitt emellan Reykjaviks turistinformation och den lika turistigt stöliga Geysir Bar. Men så snart du har tagit trapporna ner till restaurangen öppnar sig en magisk värld. Här ses det som självklart att, som i min beställning, servera lätt grillade tonfiskmedaljonger med friterade atlanträkor, marshmallows, tandoorikryddat nanbröd, björnbär och hallonglass.
Adress: Aðalstræti 2
www.sjavarkjallarinn.is
BAR
Kaffibarinn
Är dels känd för att den brittiska popgruppen Blurs sångare och frontfigur Damon Albarn en gång i tiden var delägare, dels för att stället var själva huvudkulissen i Baltasar Kormákurs filmatisering av Hallgrímur Helgasons moderna slackerskildring 101 Reykjavik och dels för att ställets dj:er med sina glimrande musikval får dig att glömma att du ändå befinner dig i en förvuxen fiskeby i Ishavet.
Adress: Bergstaðastræti 1www.kaffibarinn.is
Boston
En smula flashigare än Kaffibarinn. Testa den lokala ölen Skjálfti, ett järn av det isländska brännvinet med det självklara namnet Brennivín och hoppas på att Björk, vilket tydligen ska hända lite då och då, tittar förbi och helt oannonserat spinner skivor i baren. Öppen, likt Kaffibarinn och de allra flesta barer i Reykjavik, till fem på morgonen.
Adress: Laugavegur 28B
ATT SE
Elding Hvalaskoður
Själv får jag under den fyra timmar långa trippen dessvärre inte se mer än en knölvals stjärtfena på 50 meters avstånd. Men turen är ändå värd alla slantar i världen för de delfiner som först dyker upp, simmar med under färden och som till sist visar upp sin blinda livslust när de utför sina hoppkonster framför båten.
Adress: Ægisgarður 7, Reykjaviks hamnwww.elding.isPris: cirka 450 kronor
Kraschsightseeing
Det måste bara vara en tidsfråga innan det anordnas sightseeingturer där man får se de isländska kapitalisternas monsterdrömmar runt om i Reykjavik. Som de halvklara villakvarteren en bit utanför Reykjaviks citykärna. Som den två fotbollsplaner stora Bauhausbutik som skulle öppna dagarna efter kraschen. Eller som det storslagna opera- och konserthuset med namnet Harpa som står halvklart nere i hamnen. Allt är nämligen lika fascinerande öde som någonsin Tjernobyl direkt efter kärnkraftskatastrofen.
Naturen
Så snart du kommer ut från Keflaviks internationella flygplats syns det säregna isländska landskap som minner så mycket om månens att Nasa lät sina astronauter vara här och träna inför dess månfärder. Hyr en bil och slås av islandshästarna, gejsrarna och vattenfallet Gullfoss. Slås av naturen med stort N och den storslagenhet och den totala tystnad som råder här i vildmarken blott 45 minuter öster om den isländska huvudstaden. Om du blir hungrig så stanna till vid den södra kustorten Stokkseyri och dess strålande havskräftsrestaurang Við Fjöruborðið.
Hur påverkas Island av de senaste veckornas utbrott från vulkanen Eyjafjallajökull? RES har pratat med Anders Svensson från Islandsbloggen. Se hans svar här»
Visa/dölj kommentarer
