Courmayeur – Skidåkning på italienska

Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Mattias Fredriksson

Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
Tänk vad en tunnel kan göra. 

Relaterade artiklar