Kenya – i elefanternas fotspår

Norrut i kenyanska Samburuland ges den bästa chansen i världen att skåda vilda elefanter. RES åkte dit och fann även en smula hopp i kampen mot elfenbensjägarna.

Text: Michael Tjelder
Foto: Frank af Petersens och Tim Beddow

Skuggorna ligger långa över Samburuslätten i den sena eftermiddagssolen, vi följer floden Ewaso Ng’iros lopp i ett litet Cessnaplan. Plötsligt dyker piloten Frank Pope och snuddar nästan flodbankens trädtoppar med vingarna.

– Jag ville bara vinka till min fru, säger han och blinkar.

Om hon inte ser honom, så hör hon honom definitivt, därnere på campen Elephant Watch.

Paret Frank Pope och Saba Douglas-Hamilton och deras tre små döttrar blev kända för den brittiska (och svenska) allmänheten när BBC gjorde en dokumentärserie om deras äventyrliga liv på savannen.

Saba är dotter till elefantkännaren Iain Douglas-Hamilton och själv uppvuxen på savannen, med elefanthjordar och rytande lejon runt knuten. Nu för hon arvet vidare till sina egna barn, som får växa upp på en safaricamp med stambefolkningens ungar som lekkamrater och hemskolning av pappa och mamma. Hennes mor Oria startade Elephant Watch 2001 och hade som idé att inredningen till stor del skulle bestå av träd som elefanterna fällt i sin något burdusa framfart i grannskapet. Hela anläggningen är prisad för sin ekologiska dimension, vilken lockat gäster som Natalie Portman, Pierce Brosnan och Bill Clinton.

Frank landar Cessnan i snedblåsten och vi fortsätter med bil på rödockrafärgade vägar till Save the Elephants forskningsstation som ligger ett par kilometer nedströms floden från Elephant Watch. Den ideella organisationen kämpar för att rädda de elefanter som finns kvar, dels genom politisk påverkan internationellt men också genom radiopejling i Samburuland. När Save the Elephants sökte en ny operativ chef bytte Frank sin tillvaro som global oceankorrespondent för The Times till ett liv på land, inriktat på att rädda elefanterna.

När TV-serien Vårt vilda liv gick på SVT minns jag att avsnitten gav en bild av hur svårt det var att planera, att det oväntade var en betydande del av tillvaron.

Den senaste veckan har ett utbrott av malaria rört om i campen. De blonda döttrarna Selkie, Luna och Mayian har skickats till Nairobi under tiden man sanerar alla byggnader. Turistsäsongen är på väg att dra igång och det är bråda dagar innan öppning.

Saba verkar stressad men hinner ändå berätta hur det går att kombinera familjeliv med att driva en safaricamp långt från civilisationen.

– Barnen har fått lära sig att lita till sina sinnen, att se upp för krokodilerna i floden, hur man undviker taggar i fötterna. De tittar alltid på marken och skakar skorna för att inte trampa på skorpioner eller ormar.

Eftersom döttrarna ofta har haft barnvakter och lekkamrater från samburufolket kommunicerar barnen på deras språk och ser de massajbesläktade folket som sin naturliga omgivning.   

– När jag var liten ville jag själv bli en samburukrigare, säger Saba Douglas-Hamilton.

Den forskning som bedrivs av Save the Elephants tar sitt avstamp i hennes fars studier på 1960-talet. Iain Douglas-Hamilton utvecklade radiopejlingen med påhängda sändare runt elefantens hals. På 1960-talet ansågs två positionsangivelser per vecka vara fullt tillfredsställande, med dagens gps-teknik rapporteras djurens framfart varje timme, ibland en gång i kvarten.

Rådatan som kommer ur pejlingen har gjort det möjligt att förstå elefanternas rörelsemönster, vilka som vandrar eller stannar, var de söker föda och sover. Och – inte minst – kunnat förutsäga oro i flocken (genom hastiga förflyttningar) eller i sämsta fall konstatera att signalen stannar på en punkt på grund av en dödlig kula från en tjuvjägare.

Det finns ungefär 400 000 elefanter kvar på afrikanska kontinenten idag. Varje år skjuts över 30 000 individer, vilket ger en tydlig bild av att läget är högst akut. Kenya står dock ut som ett udda exempel på att det går att göra något åt situationen. Genom hård lagstiftning – en tjuvjägare kan få 20 års fängelse för en dödad elefant – och ett tätt samarbete med stammarna har man börjat få bukt med problemet, 2015 dödades 57 elefanter i landet.

Fotografen Frank af Petersens, som tar bilderna till det här reportaget, är också en av Sveriges främsta experter på tjuvjaktsfrågan i Afrika. Han har återvänt till savannen under tio års tid för att dokumentera situationen. Som volontär är han med och bygger olika djur- och naturvårdsorganisationers hemsidor, samtidigt som han sparar de bästa rutorna till sin framgångsrika karriär som konstfotograf. I våras sålde han bilder på megafaunan för 700 000 kronor på ett galleri i Stockholm.

Han vet också vad som krävs för att stoppa storslakten av elefanter på afrikanska kontinenten. Och hur svårt det är.

Det allra viktigaste är att minska efterfrågan rejält i Kina, säger Frank af Petersens. Men det kommer att ta tid, och därför måste man jobba hårt här och nu. Det handlar både om hårdare bevakning mot tjuvjägarna – ”more boots on the ground” – och att öka lokalbefolkningens delaktighet.

Således ska han återigen uppdatera STE:s bildbank genom att cirkulera på savannen i gryning, skymning och ofta även mitt på dagen då elefanterna söker sig till floden för att dricka. Två tredjedelar av organisationens kommande årsredovisning täcks av Franks elefantfotografier, från Ewaso Ng’iros sandbanker över den vidsträckta savannen mot berget Koitogo.

Plötsligt dyker själve 73-årige grundaren Iain Douglas-Hamilton upp med långt bakåtkammat hår i silverton, och en lugn blick bakom glasögonen. Frank berättar som en liten skolpojke att Iains bok Among the Elephants var det som fick honom att drömma om ett liv på denna kontinent. Den skotske forskaren kom till Afrika för ett drygt halvsekel sedan med uppdraget att studera elefantpopulationen vid Lake Manyara och skrev efter ett par års dagligt umgänge med vilda elefantflockar sin klassiker. Ingen hade tidigare lika ingående studerat elefanter och Iain kunde visa på de ovanligt starka familjebanden, elefanternas höga intelligens och minne och att de verkade sörja döda familjemedlemmar under lång tid.

Frank af Petersens behöver ingen pejlutrustning för att hitta elefanterna på savannen. Mitt ute på den dammande sandstigen hörs ett rop: ”Elefanter klockan två!” Jag stannar tvärt och minns de koncisa kommandon från lumpen som anger riktning. Själv står den gamle reservkaptenen i luckan med en nöjd min.

– De är på väg hitåt, bra, det här blir kanon, nu kommer de komma riktigt nära. Det svåra är antecipera vilken väg de kommer att ta, man vill ju inte tränga dem, då kan det bli jobbigt.

Trots att de verkar gå så sakta är elefanterna framme vid bilen omgående, känns det som. Jag fingrar på startnyckeln och ser framför mig den fullständigt demolerade patrullbil som står till beskådan i campens informationshydda. Den var resultatet av en brunstig hannes missriktade aggression, de båda forskarna fick fly genom att kasta sig ut och springa för livet.

– Var beredd med ettan i, och kör in på spåret till vänster med full fart om det behövs.

Det behövs inte, men jag märker att jag har slutat att andas. Så suggestiv är upplevelsen när tretton vilda urtidsdjur vandrar förbi. Så nära att man kunnat röra dem med handen, med uppmärksamma ögon som blinkar i slow motion.

Natten tillbringar vi i tält och trots att mörkrets ljud färdas rakt genom tältduken lyckas vi somna. När vi vaknar berättar Frank att vi haft besök av en elefant under natten. Han vaknade av att den tuggade på några buskar mindre än två meter från hans lilla campingtält. Jag tänker att han har drömt, jag har inte märkt någonting.

– Det här är bästa stället i hela världen att komma riktigt nära vilda elefanter, säger David Daballen, ansvarig för STE:s fältoperationer, när vi på morgonen följer med för att räkna elefanter.

Han har på nära håll sett hur insatserna i området har gjort skillnad. Fridfullheten har återvänt till Samburu, efter katastrofåren mellan 2008 och 2012 då elefantkadaver blev en mycket vanlig syn i reservatet.

– Elefanterna i Samburu är inte rädda för människor, eftersom samburufolket har ett tabu kring de här djuren, sedan urminnes tider tror man att äta en elefant skulle vara som att äta en människa, säger David Daballen.

Han växte själv upp i området Marsabit, en bra bit norrut mot etiopiska gränsen. På vägen till skolan genom bushen minns han att det ofta var elefanter som stod i vägen eller jagade honom. Rädslan övergick så småningom i fascination. Han började läsa allt han kom över om det märkliga djuret och drömde om att få lära sig mer. Nu har han varit på STE i sexton år och har utvecklat en avsevärd kunskap om de närmare niohundra elefanterna som strövar fritt ut och in i reservatet. Femhundra av dem kan han skilja åt med hjälp av märken på öron eller formen på betarna, något slags lokalt rekord.

David Daballens kvalificerade gissning är att det var den stora hannen Malasso som stod och åt strax utanför våra tält klockan fyra på natten och lät snabeln utforska främlingarnas doft. Månen sken starkt och Frank satt förundrad bakom myggnätet. Det var ingen dröm.

För att få ett historiskt perspektiv har vi även stämt träff med Franks vän Ulf Aschan längre söderut. Han är uppvuxen till hälften i Kenya och till hälften i Sverige som son till en storviltjägare. Ulf jagade själv i sin ungdom och är gudson till legendariska Bror Blixen, Karen Blixens omstridde man.

Han var en av de första som gick över till fotosafaris på den afrikanska kontinenten redan på 1970-talet. Ulf Aschans idé var att göra precis samma safaritur som han ofta gjort med sin jagande pappa, men med geväret utbytt mot kamera. Gamla tält i canvas, fotogenlyktor och mörka regissörsstolar runt lägerelden i skymningen. Utvalda ställen som tältlägret flyttade mellan, allt som i gamla tider. God mat och kylt vin efter dagens strapatser. Det blev succé med både kungligheter och Hollywoodskådisar. Men också en ny marknad, där många blev lockade av ett äventyr utan blod och skotthål.

Vi möter honom på reservatet Lewa nedanför de grönskande sluttningarna av Mount Kenya där Ulf och hans fru Marianne har lånat en bungalow. Han står i en glänta under några stora akaciaträd och visar leende var tälten brukade stå, påpekar hur viktigt det var att skapa god stämning när sällskapet skulle vistas ihop under flera veckors tid.

Vi åker vidare till hans lånade lodge och på vägen utbrister den 79-årige gentlemannen plötsligt: ”Stanna, jag måste fota det där trädet till Marianne, hon brukar måla av dem.”

Så lämnar han bilen, stegar rakt ut i det höga lejongräset så att rangern ser vettskrämd ut. Går ned mot trädet, tar tid på sig, lutar sig bakåt i sin gröna keps och hittar en bra vinkel. Inget händer men det behöver ju knappast påpekas att det är strängeligen förbjudet att lämna safaribilen i dessa lejontäta trakter. Ulf bara skrockar att nu kommer Marianne att bli glad.

Med sin långa erfarenhet är det intressant att höra att han just besökt Lewas rangerteam som patrullerar området för att stoppa tjuvjägare. Ur sitt perspektiv hörde han något nytt när han pratade med dem på flytande swahili. 

– Det var fina killar, men jag blev mest förvånad över att de var från sju olika stammar, det kunde jag aldrig tro, de brukar inte dra jämnt men nu var det mycket fin sammanhållning, det betyder mycket för framtiden på flera plan, säger Ulf Aschan. Rangersstyrkorna är fortfarande helt avgörande. Om de inte fanns skulle det inte finnas några stora djur kvar alls.

Det var hemma i Ulf och Mariannes drömlika villa utanför Nairobi som flera av scenerna till Out of Africa spelades in med Robert Redford och Meryl Streep. Några dagar senare sitter vi på samma veranda och bläddrar i gulnade pressklipp.

Läggen speglar en svunnen tid då det kanske fanns över miljonen elefanter kvar på kontinenten, innan den första stora tjuvjaktsvågen inleddes på 1970-talet och 1980-talet. Samma hetsjakt som för några år sedan tog fart igen. Skillnaden är att det nu finns betydligt färre afrikanska elefanter kvar överhuvudtaget. Ulf Aschan är säker på vad han tycker.  

– Det finns ingen anledning att jaga elefanter längre eftersom det finns för få kvar. De som säger något annat vet inte vad de talar om.

 

Guide

Snabbfakta Kenya

Invånare: Drygt 44 miljoner.

Språk: Swahili (kiswahili) och engelska är officiella språk, därut­över talas ett 40-tal lokala språk.

Ta dig dit: KLM, Kenya Airways, Ethiopian Airlines och Air France trafikerar Kenya.

Ta dig runt: Det går utmärkt att hyra bil i Nairobi och man får räkna med 200 US-dollar per dag för en fyrhjulsdriven jeep. Trafiken på de afrikanska landsbygdsvägarna är ofta hetsig och kräver ständig uppmärksamhet. Ett tidsbesparande alternativ är att flyga med ett mindre flygplan till Nanyuki (för Ol Pejeta och Lewa) eller direkt till den lilla landningsbanan i Samburu.

Här hjälper ett besök djuren

Det finns flera anledningar att åka norrut för att uppleva safari i Kenya. På Laikipiaplatån väster om Mount Kenya behöver man inte äta malariatabletter. Det är inte heller lika många besökare vilket innebär att man ofta är nästintill ensam med de stora djuren. Samburufolket längst i norr är besläktade med massajerna och sätter samma suggestiva prägel på upplevelsen som söderut.

Ol Pejeta – Kicheche Camp
Reservatet Ol Pejeta ligger på högplatån Laikipia och har ett behagligt klimat året om, trots att det ligger precis på ekvatorn. Höjden gör att det är helt fritt från malaria. I öster tronar Mount Kenya med sin toppglaciär och om man är ute riktigt tidigt på morgonen kan man se hela berget fritt från molnbankarna som brukar bildas på eftermiddagarna. Ol Pejetas stora dragplåster är de cirka 130 noshörningarna, en av de största populationerna i hela östra Afrika.

Poängen är att hela reservatet är indelat i två områden. Ett som är avsett för alla, där även skolklasser och dagbesökare får åka runt i egna minibussar och se de stora djuren, vilket inte är helt vanligt i afrikanska naturreservat. Därtill finns ytterligare ett område, dit bara de som bor på lodgerna får åka, vilket innebär ett ganska stort område med väldigt få människor. Vi ser andra turister så sällan att vi hälsar på varandra när vi möts. En småskalig upplevelse som står i stark kontrast till de mer välbesökta reservaten som Masai Mara, där det ibland kan bli lite trångt.

Kicheche Camps huvudtält fungerar som matsal, bar och lounge. Hela campen ligger väl dold i en svacka med utsikt över en damm som brukar dra till sig både elefanter, bufflar, zebror och diverse antiloper och gaseller. Ibland kommer även någon av Ol Pejetas lejonflockar dit för att dricka i skymningen. Man bor i safaritält modell extra large, med stora utrymmen för de bekväma sängarna, en sittgrupp, garderob och badrum. Tälten är gjorda av rejäl presenning med tejpade sömmar och helt golv, och med nätklädda öppningar där tältduken kan rullas upp om man vill ha lite fläktande bris och höra nattljuden i bushen.

olpejetaconservancy.org

Lewa
Sedan området utvecklades från boskapsfarm till naturvårdsreservat har Lewa intagit rollen som de sista svarta noshörningarnas säkra hamn. På området kan man bo i Lewa House eller i enskilda lodger.

Några Gaudiinspirerade byggnader finns också på Lewas område. Deras organiska form gör att de smälter bra in i landskapet och dess rundade väggar skapar en mysig atmosfär på insidan. Utomhusbadkar gör att du kan ligga under den afrikanska stjärnhimlen omgiven av varmt vatten.

Nära originalhuset på Lewa finns också ett antal familjestugor. De är byggda enligt den traditionella Lewaarkitekturen med råa stenväggar och vasstak inredda med rustika möbler i mörkt ädelträ.

På Lewa berömmer man sig att ha några av de bästa möjligheterna att se big five i hela Östafrika, dvs elefant, lejon, leopard, buffel och noshörning. 350 fågelarter och 70 däggdjursarter samsas på det rejält tilltagna landutrymmet. Organisationen Northern Rangeland Trust har även sitt huvudkontor här. En av grundarna är Lewas förre ägare Ian Craig som ägnar mycket tid åt att lösa konflikter ute i lokalsamhällena på savannen.  Allt för att ge alternativ till och minska intresset för tjuvjakt.

lewa.org

Elephant Watch – Samburu
Placerat vid floden Ewaso Ng’iro i Samburu National Reserve utgör Elephant Watch en av de bästa platserna i världen där man kan komma riktigt nära vilda elefanter. Startades av Oria Douglas-Hamilton 2001 med en helt ekologisk inriktning, virket i campen kommer från träd som elefanthjordar har fällt i sin framfart. I dag drivs campen av dottern Saba och hennes make Frank Pope som lever där med sina tre små döttrar. Kontakten är påtaglig med det resliga samburufolket som är besläktade med massajerna i söder. De flesta anställda kommer från de omgivande manyattas som ligger i närområdet, en vandring på savannen i skymningen med en lokal guide är en oförglömlig upplevelse.

Familjen var huvudpersoner i BBC-dokumentären This wild life om deras äventyrliga sätt att leva, serien visades även på SVT 2015 och hette då Vårt vilda liv. Utöver kontakten med samburufolket rekommenderas ett besök till det närbelägna forskningscentret vid Save the Elephants basläger, där man kan lära sig det mesta om modern elefantforskning. STE startades av Sabas far elefantkännaren Iain Douglas-Hamilton och drivs nu av svärsonen Frank Pope som gärna berättar om deras lyckade arbete som minskat tjuvjakten rejält de senaste åren. Campen Elephant Watch används ofta som omslagsfotograferingar till tidningar och magasin med samburufolket som deltagare, allt för att sprida information om elefanternas utsatta situation. Senast i maj besökte holländska supermodellen Doutzen Kroes campen, som även gästats av Natalie Portman, Isabella Rossellini och Pierce Brosnan bland andra.

elephantwatchportfolio.com

Relaterade artiklar