RES:s chefredaktör Viggo Cavling är på resande fot igen. Här skriver han dagligen om vad som händer på vägen. Häng med!
Dag 8 och 9 - Gatorland och hemresa
Klarar ni av fler alligatorer i denna resedagobok? Självfallet. Då ska jag berätta om mitt besök på Gatorland.
Orlandos första temapark som öppnade några år innan Walt Disney kom hit och förändrade turistindustrin för all evig framtid. Gatorland är ett slags High Chaparral för alligatorer. Komplett med en smalspårig järnväg och en zipline som åker över alla alligatorer som simmar i bassängerna.
Jag har tyvärr glömt mina gymnastikskor på hotellrummet så det är bara min fru som får åka i en lina över parken. Vi får vara med och mata alligatorerna med kycklingklubbor och ja, det visar sig att alligatorer är lika människor när det kommer till lättja.
Om man inte behöver anstränga sig för att få mat så tar alligatorerna gärna det lugnt. De kan klara sig utan föda i ungefär tre månader. Men i Gatorpark får de mat varje dag. Att mata dem ingår nämligen i utbudet parken säljer till turisterna.
En alligator växer hela livet och kan alltså bli flera meter lång med tiden. De kan leva i minst 50 år och den äldsta alligatorn i parken är över 80 år.
Men det finns självfallet en gigantisk sköldpadda i parken som är 114 år. Han har en tjej runt 80 år, men hon är av en annan art så de kan inte få barn. Men det hindrar inte honom från att sätta på henne bakifrån så ofta att hennes skal blivit skadat och nu skyddas med en salva.
”Det bästa med att vara turist i USA är att möta alla som brinner för service”
Det finns även vita alligatorer och vilda svarta gamar i parken. De senare äter det som de bortskämda alligatorerna ratar.
Att hänga en dag i Gatorpark kostar en fjärdedel jämfört med de stora temaparkerna, enligt vår värd Brandon Fisher.
Precis som på High Chaparral är det familjen som startade verksamheten som fortfarande håller i rodret, nu i tredje generationen. Vi köper med oss ett litet torkat alligatorhuvud hem till Sverige så att vi aldrig glömmer denna resa.
Orlando är temaparkernas globala huvudstad.
Efter en sista lunch i USA på Celebration Town Tavern mitt emot vårt hotell är det dags att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen och ta Brightline tillbaka till Miami. Där hittar vi en shuttlebus som tar oss till flygplatsen. Tyvärr måste jag säga att säkerhetskontrollen på Miami International Airport är en av de mer sunkiga jag passerat.
Vi hamnar på samma SAS-kärra från 2015 som tog oss hit: Tore Viking. Tyvärr får jag en sämre stol som glider runt i, i nedfält läge. Även frukosten är en besvikelse. Det enda som fungerar som föda är kaffet.
Skriver dessa rader på planet från Kastrup upp till Stockholm.
Tid för en liten summering av resan.
Det bästa med att vara turist i USA är att möta alla som brinner för service. De vet att ett leende och några varma ord gör en enorm skillnad. Självfallet är det faktum att de är fyra-fem gånger fler än hemma avgörande när man ska checka in eller beställa en måltid. Det är lite mer byråkrati, men mycket mindre stress.
Det deppiga är att kostnaden att vara i Florida är närmast absurd när man kommer från Svedala med en usel valuta. En ordinär lunch på ett enkelt hak i Kissimmee kostar nästan dubbelt upp jämfört med en lyxlunch för två vid Stureplan. Som tur är bidrog Exprience Kissimmee och Celebrity Cruises till denna pressresa, annars hade vi aldrig haft råd att åka i väg. Men trots detta blir det ändå ett distinkt hål i plånboken.
Florida har haft en enorm ekonomisk utveckling efter pandemin. Både Universal och Disney håller på att bygga ut sina temaparker och ska inom några år vara dubbelt så stora.
Orlando och Kissimmee befäster därmed sin roll som det ledande navet för fritidsresande i världen. Alla som är intresserade av turismutveckling för “de många människorna”* bör alltså åka hit bums för att lära sig mer.
*Citat är Ingvar Kamprads motto för IKEA.
Dag 7 - Hela Flordia är egentligen ett enda stort träsk...
Det bästa med att resa är att man blir av med sina fördomar. Eller så får man dem bekräftade. Innan min resa till Florida var jag livrädd för alla alligatorer och krokodiler. Nu vet jag att denna känsla var helt korrekt.
Det finns 1,5 miljoner alligatorer i Florida. Människor som bor nära vattnet har stora staket runt sina pooler för att hålla dem borta, annars flyttar alligatorerna in. På gatorna ner till vattnet sitter det skyltar som säger att man ska se upp för alligatorer och att det är absolut förbjudet att mata dem.
Hela Florida är egentligen ett enda stort träsk. Landskapet är platt som en pannkaka, mitt älskade Skåne framstår som Klippiga bergen i jämförelse.
Vi inleder denna dag med att paddla i ett träsk med Tam. Hon har ring i näsan och små tatueringar över hela kroppen. Hon är uppvuxen på en segelbåt och lärde sig simma i en sjö som förstås också innehöll alligatorer.
En äkta tuffing med andra ord.
Vi paddlar iväg på ett litet vattendrag genom en sagolikt vacker skog och ja, det dröjer inte länge innan vi ser den lokala alligator-mamman Edith. Hon ligger och solar och hade Tam inte pekat ut Edith hade jag trott att det var en svart trädstam. Hennes man heter George och lär finnas i närheten. Tillsammans har de enligt Tam producerat ett antal ägg som blivit alligatorer som bor längre söderut i det stora träsket.
Alligatorhonor bryr sig lite om sina ägg till skillnad från de flesta reptiler fullständigt struntar i det som kommer ut. Sex har dessa kräldjur sällan eftersom det kan leda till att honan drunknar. George ligger nämligen över Edith ute i vattnet när de älskar. Han riskerar alltså att trycka ner henne under på botten där hon inte kan andas.
Enligt Tam är alligatorerna lika rädda för oss som vi är för dem. Sämsta tillfället att testa detta är när Edith precis har kläckt ägg. Likt många mammor gör hon allt för att skydda sin avkomma.
Vi paddlar vidare och ser magiskt vackra fåglar och träd och buskar som hör hemma i en naturfilm om Florida.
Tam är en guide som troligen älskar naturen mer än oss turister, men hon förstår att betalande besökare är en förutsättning för att hon ska kunna leva nära naturen. Att få lära sig om djur och växter av personer som Tam är ett sant privilegium.
”Enligt Tam är alligatorerna lika rädda för oss som vi är för dem. Sämsta tillfället att testa detta är när Edith precis har kläckt ägg. Likt många mammor gör hon allt för att skydda sin avkomma”
Vi fortsätter till Boggy Creek. Den ligger vid Lake Tohopekaligas södra spets. På officiella skyltar står det fortfarande “Indian”, men pratar du med människor i Tams ålder så säger de “Native Americans”. I Boggy Creek finns det en “äkta” Native American som visar och berättar om sina förfäder.
Men den stora grejen här är att man får åka ut på sjön med en svävare och titta på ännu fler alligatorer. Nu ser vi ännu fler och ännu större reptiler och ännu vackrare fåglar. Svävaren brummar lika högt som ett jetplan, men tycks inte påverka djurlivet nämnvärt. De har kanske vant sig vid oväsendet.
På 30 år har verksamheten gått från en båt till tolv. Verksamheter som denna hittar gäster på de dagar i Orlando som kan rubriceras som budget. Trots detta kostar en ganska medioker lunch för två personer drygt 700 kronor med dricks och skatter.
Överallt utmed de fyra- till åttafiliga gatorna ser man antingen affärsrörelser, restauranger eller byggnationer. Det sägs att 1 000 människor flyttar till Florida varje dag.
Uppgiften kommer från Kelly Trace som visar oss Kissimmee Downtown. Vi är lite tidiga så hon ber oss vänta på Big Johns restaurang. Ägaren är förstås på plats och slår sig ner vid vårt bord och berättar om sitt liv. Han har fem barn och två stora hobbies: fiske och wrestling (Big John är inte helt olik Hulk Hogan).
Efter en öl dyker Kelly upp, hon har med sig sin pappa som fyller 77 år idag. Och så är vi plötsligt en del av det samhälle vi besöker.
Kellys pappa har ett förflutet som chef för brandkåren i Kissimmee. När vi passerar en av stadens två begravningsentreprenörer berättar han att de brukar skicka blommor till brandkåren inför jul och att de förväntar sig “dead bodies back”.
Kelly och hennes pappa känner ungefär hälften av dem vi möter på vår tur genom stadens hjärta. Vi avslutade med en tidig middag på 1881, en nyöppnad restaurang som förr innehöll Kissimmees hardware store.
Somnar om möjligt ännu mer utmattad än förra natten.
Dag 6 - Mot Kissimmee söder om Orlando
Precis som Eva och Adam blev vi på söndagsmorgonen utkastade ur paradiset. Det var nästan lika brutalt som i bibeln. Alltså, vi blev tvingade att lämna vår älskade hytt på Celebrity Ascent. Killen som bad oss lämna var lika vänlig som när han bäddade vår säng och ställde in vin i kylen. Men han lät oss ändå förstå att om vi bet oss fast på våning 9 skulle han kanske bli irriterad.
Och kalla på en vakt.
Det var bara att lämna skeppet.
Vi tog en Uber från terminalen till Brightlines nya tågstation i Fort Lauderdale.
”Själva tåget var lika ljust och fräscht som Mickan och Fredriks villa i Solsidan. Mackorna som serverades underbara och ja, en kall öl tackar man väl aldrig nej till i Floridas värme”
Den nya tåglinjen mellan Miami och Orlando har bara rullat i några månader, men är redan en succé om ni frågar mig. Här har SJ, MTR, Arlanda Express och Snälltåget mycket att lära.
Loungen för oss i Premium höll Pontus Frithiof-klass.
Själva tåget var lika ljust och fräscht som Mickan och Fredriks villa i Solsidan. Mackorna som serverades underbara och ja, en kall öl tackar man väl aldrig nej till i Floridas värme, även om AC:n ombord var perfekt. Alltså inte iskall så att man blir förkyld.
I Orlando kvitterade vi ut vår hyrbil (en nattsvart Chevrolet) och körde mot vårt hotell Celebration i Kissimmee.
Orlando är alltså temaparkernas huvudstad med ungefär 60 miljoner besökare varje år. Disney var först här redan på femtiotalet, men nu har Universal och Seaworld följt efter med megaparker. Tänk Liseberg på steroider gånger tio. Har man inte sett det själv är det omöjligt att beskriva. Men detta har jag redan upplevt en gång, så nu styr vi mot Kissimmee som ligger söder om Orlando.
Här bor man billigt i ett Airbnb-hus i en vecka istället för ett dyrt hotell i Orlando. Kissimmee har också aktiviteter för dem som inte ha råd att köpa entrébiljett till en dyr temapark i sju dagar. Exempelvis det lilla tivolit Old Town med en räcka butiker som säljer tatueringar, krimskrams och popcorn. Old Town började byggas 1986 och ja, påminner om något man ser i filmer som utspelar sig på femtiotalet. Det finns ett gulligt Pariserhjul som vi åker runt i.
Innan vi tar bilen till Ette hotell och äter vår middag på The Salt and Cellar by Akira Back. Maten är äkta kockmat, alltså konstiga färger, skum som ser ut som diskmedel, våghalsiga texturer och alkoholfria drinkar som hämtade ur Sagan om ringen. Priserna på en varmrätt ligger runt 50 dollar, men kocken Akira Back har en rätt för 2 200 dollar. Trots att det är Experience Kissimmee som bjuder så tar vi inte det dyraste.
Det sägs att Guide Michelin har varit här och delat ut stjärnor.
Vi somnar som stenar på botten av en sjö på vårt hotell. Utanför vårt rum finns förstås också en gullig liten sjö. Hotellet är mysigt och som välkomstpresent får jag en svart resefilt.
Dag 5 - Detta är Celebrity Ascent 
Nu vet jag mer om båten Celebrity Ascent som vi bor på. Detta är det fjärde skeppet i serien Edge och en av 16 farkoster i Celebrity Cruises flotta.
Varumärket finns under Royal Caribbean Group som totalt har 65 skepp. Bolaget är noterat på New York Stock Exchange och ett av världens största inom fritidsresande. I koncernen ingår också Silver Sea som är ett ultralyxmärke inom kryssning. Celebrity Cruises är premium, alltså konkurrerar man med femstjärniga hotell av typen Four Season i Dubai och Las Vegas och förstås med kryssningsbolaget Norwegian Cruise Line.
Celebrity Ascent ska alltså uppfattas mer som en destination och resort än en båt. Celebrity Ascent beräknas ha en livslängd på ungefär 30 år, men ska renoveras kontinuerligt och aldrig upplevas som gammal eller sliten. När båtarna blir gamla säljs de vidare till TUI som har en annan målgrupp.
Sen tidigare vet jag att prislappen på ett skepp som Celebrity Ascent börjar på runt en miljard euro.
Fick möjlighet att intervjua Giles Hawke och Gerard Nolan, de är högsta ansvariga för Europa och Norden. De tillstår att mer än 80 procent av gästerna ombord kommer från USA och Kanada, men tror ändå på den svenska marknaden och har precis dubblat försäljningsstyrkan i Norden som utgår från Oslo. Minst hälften av försäljningen sker via resebyråer och agenter, resten via den egna hemsidan. Oavsett var köpet görs ska prislappen vara densamma.
Sen tidigare vet jag att ungefär 50 000 svenskar åker på kryssning årligen. Det är alltså ytterst få om man jämför med länder som Tyskland och Storbritannien. De senare är mogna marknader. Skandinaverna har många omogna kryssningsresenärer, men vi anses ha stor potential.
Royal Caribbean Cruises är varumärket för familjer. På deras båtar finns färgglada vattenrutschbanor och stora lekland på soldäck. På Celebrity Ascent finns inget sådant. Jag uppfattar att barn inte är välkomna eftersom jag inte ser några. Men mina värdar hävdar motsatsen. Det finns ett lekland på våning 2. Oklart om detta är under vattenlinjen. Där kan man i alla fall lämna sina barn om man vill ha lugn och ro vid poolen eller inte bli störd i gymmet.
Celebrity Cruises är ett ganska lökigt namn om man översätter det till svenska. "Kändiskryssningar" låter ungefär som ett aprilskämt från Viking Line. Namnet uppfanns av en grekisk redarfamilj 1989 och åtta år senare gick man upp i Royal Carribean. Bolaget har ett X i sin logo, men varför vet inte mina intervjuoffer. Enligt Wikipedia kommer X:et från båtserien Xpedition som är mindre båtar med plats för knapp 100 personer.
– Men namnet funkar, säger Gerard Nolan.
Följaktligen finns det ingen anledning att ändra på det.
Från början var idén att det skulle vara så lyxigt ombord att passagerarna fick känslan av att vara kändisar.
Personligen tycker jag att en av de roligaste sakerna med att vara på en kryssning är att det blir en lyxig känsla när alla klär upp sig till middagen med snygga kostymer och glittrande klänningar. Gärna i starka färger.
Höll på att glömma bort att skriva något om personalen. Ungefär 1 600 personer arbetar ombord. Alla är ytterst vänliga och kommer från hela världen. Exakt var står på deras namnbricka och man anses inte vara rasist om man tar upp detta med dem. Personalen har en egen pub och ett eget utomhusdäck, de verkar må bra.
Ett problem för arbetsgivaren på kryssningsbåtar är att personalen ofta vill arbeta alla dagar i veckan eftersom de vill tjäna ihop så mycket pengar som möjligt innan de åker hem och bygger ett hus eller skickar sina barn på en fin utbildning. Turismen är deras hävstång till ett bättre liv och att få jobb på ett kryssningsfartyg kan vara det bästa som finns om man lever i ett fattigt land.
”Ledningen tackar personalen och varandra för en heroisk insats och alla är så rörda att de knappt kan hålla tårarna borta. Amerikanskt och patetiskt javisst, men samtidigt härligt med människor som tar sin uppgift på allvar”
Dag 4 - Konsten att boarda ett kryssningsfartyg
Nu är vi ombord på Celebrity Cruises Ascent. Skeppet ligger i hamnen i Fort Lauderdale strax norr om Miami.
Att gå ombord på ett kryssningsskepp är en speciell procedur. Det är QR-koder, fotografering, registrering av pass och ESTA. Någon tar din väska och registrerar den för att bära den till din hytt. När du väl är ombord ska du genast uppsöka en station för att ta del av säkerhetsgenomgången.
När väl detta är avklarat börjar festen för de 3 260 personer som får plats. Eller av lugnet. Jag menar förstås semestern.
Allt ombord finns här för att du som gäst ska njuta. Casino, soldäck, gym, spa, konstgalleri med extremt ful konst och förstås en massa shopping. Det finns 32 restauranger, barer och kaféer att välja bland. Samt förstås stora och små pooler utspridda på soldäck på våning 14, 15 och 16.
Celebrity Cruises är Royal Caribbeans premiumvarumärke. Följaktligen kan du köpa en dyr väska och förstås en ännu dyrare klocka, men inte lådvin och godis.
Vi får en visning av den stora spa-avdelningen i fören av Kelly från Thailand. Hon har aldrig sett snö, men kan allt om bambumassage. Tyvärr ingår inte detta i all inclusive utan kostar extra, 199 dollar för 60 minuter.
Du kan förstås också träffa en läkare i spat och en sjuksköterska som ger dig dropp med saltlösning för att du ska må bra.
Efter visningen landar vi på soldäck i aktern några timmar innan det stora dopet av båten.
Dopet är en amerikansk händelse med allsång av nationalsången när alla står upp och häller en knytnäve över hjärtat (hälften av världens kryssningsgäster är amerikaner.) Ledningen tackar personalen och varandra för en heroisk insats och alla är så rörda att de knappt kan hålla tårarna borta. Amerikanskt och patetiskt javisst, men samtidigt härligt med människor som tar sin uppgift på allvar.
Semestern är några av de viktigaste dagarna i människans långa liv. Förstås avslutas ceremonin med att en nebuchadnezzarflaska champagne krossas mot däcket. Den är så stor att den kan servera över 100 personer enligt vår moderator.
Dagen avslutas med middag på Cosmopolitan restaurang och sen en show. Jag överdriver inte när jag säger att ljus och rök på scen är i samma division som Abbas i London. Vi snackar absolut högsta världsklass.
Foto: Denys Kostyuchenko.
Dag 3 - Framme i Miami
Väl framme i Miami flyter det smidigt genom alla kontroller och vid bagagebandet fram till… taxikön som är längre än den kinesiska muren. Försöker beställa via Uber, men inte heller detta funkar. Enligt appen tar det 8 minuter att köra 990 meter. Och när väl bilen är framme enligt Uber är den försvunnen IRL.
Till slut får vi en gul bil som tar oss till rum 909 på Hyatt Centric, ett charmigt mellanklasshotell i Downtown.
I morgon ska vi ut på havet med Celebrity Cruises.
Foto: Nicolas Nezzo.
I luften över Atlanten
Jag älskar att flyga. Så är det bara. Det finns något mysigt med att man trycks in i ett metallrör och sedan färdas över en ocean i 900 kilometers hastighet en mil upp i luften. Vi är knappt 400 personer som gör detta tillsammans.
Så jävla häftigt.
Självfallet vill jag helst sitta i business class och sippa gratis champagne, men tyvärr är jag inte miljonär, så det blev den billigaste tänkbara biljetten med SAS till Miami. På rad 35 är jag omringad av barnfamiljer med ungar som skriker och bajsar på sig. Men ändå är det härligt, för jag minns när mina två söner gjorde samma sak på väg till Thailand, det var som igår.
Nu är det ett annat liv.
Jag kan beställa in hur mycket öl och whisky som helst utan att Florida-pensionärerna på raden framför rynkar på näsan. Jag är snart fullvärdig medlem i deras stam: livsnjutarna.
Bredvid mig på andra sidan gången sitter en ung kille som ska till Florida för att tävla i frisbeegolf. De är ett helt gäng på planet som spelar discgolf (officiella namnet). Killen som arbetar som programmerare är sjukt trevlig och lyssnar glatt när jag berättar om SAS. Jag försöker rekrytera honom till Travel News, men han känner tyvärr inte till vårt publiceringssystem WordPress.
Pursern, alltså kabinchefen, kommer fram och hälsar mig välkommen. Många i personalen verkar läsa Travel News och är oroliga att jag ska skriva något elakt.
Det skulle jag aaaldrig göra…
Sant är att servicen fungerar utmärkt ombord, liksom maten. Jag uppskattar mycket att det serveras en rejält rökig High Coast-whisky. SAS vet att svenska män älskar rökig gul sprit.
Är lite besviken över att Anko van der Werff inte har köpt in den nya Oppenheimer-filmen. Ser istället den senaste Indian Jones-rullen. Betyg 2 av 5. Läser Michael Connellys Ökenstjärna, 4 av 5.
Dag 2 - Från Köpenhamn mot Miami via Arlanda
Scandic Spectrum är inte att hotell för romantiska nätter, men som affärshotell funkar det fint.
Jag gillar att det är tydliga texter med STORA BOKSTÄVER som visar var tvål och schampo finns i duschen. Det är sällan smart att ha läsglasögonen på näsan när man översköljs med varmt vatten. Det saknas balsam i badrummet vilket irriterat min före detta kollega Kajsa Beausang enormt, men jag bryr mig inte (min älskade Anna hade med sig eget balsam).
Frukosten på hotellet är blek och jag blir irriterad när de gömt kaffemaskinen långt in i lokalen.
När vi checkar ut har Amadeus ringt receptionen så att mina pengar är på väg tillbaka. Det kan ta allt från en minut till fem dagar.
Kastrup är alla dagar i veckan en bättre flygplats än Arlanda. Säkerhetskontrollen i Danmark är tyvärr det enda minuset.
Det skulle finnas fler laddstationer i fiken och restaurangerna, men jag landar i en Joe and the Juice-hörna och får 220 volt till både dator och telefon. Plus en ljuvlig juice vid namn Iron Man.
Vi återvänder till Stockholm och kan konstatera att det tar 20 minuter att gå från pir E till F69. Då hinner man bara med tre ta-med ostburgare från Max.
Nu sitter vi på rad 35 i en A330 och snart ska vi upp i den iskalla luften och forsa fram över Atlanten mot soliga Florida.
Härligt!
Dag 1 - Köpenhamn
Stockholmstrafiken är lika känslig som en människas blodomlopp. Det räcker att en enda lastbil sladdar till på väg in i Karlbergstunneln för att hela staden ska drabbas av en allvarlig infarkt.
En taxiresa från orten till TC med en resväska på 25 kilo tar 65 minuter istället för beräknade 20.
Trots att jag springer som en galning genom stationen väntar Snälltåget inte på mig. Det är bara att köpa två nya biljetter mot södern i SJ:s app för 1730 kronor.
Tyvärr hamnar vi inte i en av SJ:s nyrenoverade X2000-vagnar; de har bättre komfort än Snälltåget, men tyvärr sämre bistro. Snälltågets restaurangvagn är beroendeframkallande trevlig. Att personalen ofta känner igen mig gör förstås inte saken sämre.
Det sista har inget med mitt yrke som chefredaktör på Nordens största affärstidning om resor att göra. De hälsade redan när jag drömde om att bli IT-miljardär för sju år sedan.
Foto: Karl Hörnfeldt.
Även över Öresundsbron var det förseningar i tågtrafiken, men inget som jag uppfattar som allvarligt eller något utöver det vanliga.
Vi checkar in på nya Scandic Spectrum som är ett av många nya jättehotell i Köpenhamn, fem minuters promenad från Hufvudbangården.
Närmaste granne är ett lika stort Marriott-hotell. Vi snackar typ 500 rum. Plus en massa konferensutrymme.
Foto: Scandic
”Här präglas stadsutvecklingen av mod på ett sätt som politiker och fastighetsägare i Stockholm inte vågar drömma om”
Amadeus hade lovat att mitt hotellrum skulle vara betalt, men de levde inte upp till sitt löfte. 1 500 danska kronor innebär att 2 490 svenska kronor dras från mitt konto.
Scandic Spectrum kommer jag att besöka igen när Travel News Market går av stapeln i Danmark för första gången den 9 januari 2024.
Hotellet är nybyggt och fräscht. I receptionen är det högt i tak och även i vårt rum på våning 5. Gillar att gångarna har ljusa väggar och mattor. Det är pampig utsikt i rum 5216 ut mot hamnen och Christianshavn på andra sidan. På sommaren kan man bada i havet från en stor träanläggning med bryggor rakt framför hotellet.
Bredvid oss finns också Kreditbankens nya glaspalats och bakom denna byggnad biblioteket Den sorte diamant. Det var denna ikoniska byggnad som sparkade igång den senaste arkitektoniska revolutionen i Danmarks huvudstad. Här präglas stadsutvecklingen av mod på ett sätt som politiker och fastighetsägare i Stockholm inte vågar drömma om.
Som återkommande besökare i denna dejlige by slås jag av att det hela tiden händer saker och att man bygger nytt.
Detta ser jag en hel dag av i taxin ut till teknikbolaget Amadeus kontor på Amager, några kilometer från Kastrup. Vad som sades i det lilla konfernsrummet kan du som har Travel News Premium läsa här.
Sejouren på Amadeus avslutas med en mycket dansk middag på Ravelin, en 150 år gammal krog. Här serveras den tjockaste winersnitzeln jag ätit i hela mitt liv. Till efterrätt får jag managrynsgröt med inlagda körsbär. Ljuvligt gott.
Hinner med att prata i 90 sekunder i Ulrika Bergquists Ekonominyheter i Fyran innan det är tid att släcka lampan i rum 5216.
Foto: Scandic.