På drift i Sydoastasien

Bangkok tur och retur - Thailand, Kambodja och Vietnam - är en klassisk rutt i Sydostasien. RES Anders Mathlein har skippat den förutsägbara paketresan och gjort det själv. Följ med honom på äventyr med nya vänner, poetiska ögonblick och en hel massa oväntat.
 

Bangkok

För en alkoholromantiker skulle det kunna vara en förgård till himlen. Och man är en bit på väg, Sirocco ligger på sextiofjärde våningen, på taket till State Tower Bangkok vid Silom Road. En bar under Vintergatan och med staden som ännu en gnistrande galax kring Chao Praya-flodens mörka båge.

Nattvinden är ljum och drajan iskall, och utsikten är mäktig och overklig. Är detta verkligen den svettiga, hetsiga och oöverskådliga labyrint som kallas Bangkok?

För en nyanländ farang tycks samhället förvirrande med dess dysfunktionella regering, militärkupper och den gulklädda rörelse som falskeligen kallar sig ”Folkets allians för demokrati” – parallellt med den mildhet som möter överallt och som inte bara är en turistkliché.

Tillbaka på jorden rusar mc-taxin med den möjligen påtände föraren genom ett våtvarmt kalejdoskop av bilkaos, grälla ljus och människovimmel. Det är aktivitet överallt, alla dessa mikroföretagare, alla dessa människor som kånkar på absurda bördor eller livsfarligt klänger på bambuställningar eller lagar mat några decimeter från den rytande trafiken. Den synliga kommersen omfattar såväl lådan på gatan som megalomaniska köptempel som Emporium.

 

 

Skytrain och tunnelbana har lättat det groteska trafiktrycket, de osande tuk-tukerna är praktiskt taget borta, men ändå är trängseln sådan att utryckningsfordon är oanvändbara.

Först nere vid floden finns en smula svängrum och svalka. Från båthållplatsen Tha Ratchawong kan man ta sig mot klassiska sevärdheter som Grand Palace och Den gyllene buddhans tempel, men som upplevelse slår de knappast blomster- och grönsaksmarknaden nära Memorial Bridge. På kvällen och natten kommer leveranser per båt och lastbil, det är omtumlande att vara i denna färgrika, doftande vitalitet som väl kommer ur obändigheten hos miljoner människor som ständigt är i farten för att försörja sig.

Utmed gatan sitter flickor vid drivor av gula blommor som arrangeras för att bli tempeloffer, på trottoaren serveras utsökt yam talay, en sallad på bland annat bläckfisk, lax, räkor, citrongräs och chili.

Att ha luffat i den här delen av världen hör till det sociala kapital som västerländsk medelklassungdom bör samla på sig. Men tanken att man som prutande och tatuerad backpacker på Khaosan Road också deltar i en massrörelse, precis som de vulgärturister man föraktar, passar inte i självbilden.

På Big Dogs Beer Bar sitter man vid ringside. Flickor går i väg med svettiga män som skulle kunna vara deras fäder eller farfäder. En elefant skrider förbi. Stämningen är surrealistisk.

Battambang

Bussen mot Aranya Prathet och kambodjanska gränsen. Soldater kollar passen ombord, därpå tuk-tuk till konsulatet för visering. Sedan är jag en hare på en motorväg, ett potentiellt lätt offer för de fixare som kan ordna allt för några få dollar mer.

Många fortsätter till Siem Reap och Angkor Wat, tempelområdet som Tomb Raider-spelare känner igen sig i. Två miljoner turister per år. En annan gång. Jag tar sikte på Phnom Penh via Battambang.

Bortom gränszonens kasinon tar fattigdomen vid med lera och gropiga gator. Medan taxichauffören raggar fler passagerare leker tuffa grabbar med bajonetter bredvid bilen.

Under vår medeltid omfattade Angkorimperiet en stor del av Sydostasien. 1887 blev det en del av Franska Indokina, självständigt 1953, fruktansvärt bombat av USA under Vietnamkriget, och med början 1975 mördade röda khmererna omkring en fjärdedel av sina landsmän för att skapa ett jordbruksutopia. Därpå vietnamesisk invasion och en fasansfull massvält. Det Kambodjas folk har utstått kan jag inte begripa vidden av, men det präglar hela samhället.

En munk och ett par med en flicka sitter i baksätet. Med vansinnesomkörningar och ständigt tutande passerar vi överlastade cyklar, mopeder, skotrar, lastbilar och bufflar som drar fram mellan risfälten.

Skymningen skimrar över Battambangs tempel, kolonialhus, ruckel och halvfärdiga nybyggen. Hotell Chhayas registreringskort har en rad för ”vapen”, men här menar man andra doningar än en fällkniv med korkskruv.

Det regnar ursinnigt utanför White Rose Restaurant. Över bläckfisken med ingefära och ångat ris berättar en man vi kan kalla Sampot lågmält hur livet här kan te sig. Korruptionen genomsyrar allt och gör ”det gåtfulla leendets land” till ett hånflin för den fattige. Sampot kan inte ens söka jobb utan att muta sig fram. Läkaren måste mutas för att vårda hans barn. Hur stor del av allt bistånd hamnar i rätt händer? Kambodjas höga tillväxt säger ingenting om fördelningen.

Liksom de flesta andra går Sampot till astrologen inför större beslut. Han kallar sig också buddist, men mest för att göra det som förväntas av honom.

– Nästan alla är fattiga, säger han. De är okunniga, de bryr sig inte, de fiskar och odlar ris och får gåvor av Cambodia’s Peoples Party inför de så kallade valen.

På kolmörka gator i ösregn återvänder jag till hotellet, men bara några timmar senare är scenen förvandlad. I rosa morgonljus sågar kvinnan i butiken mitt emot isblock i mindre stycken för försäljning. Från kafébordet syns ett par som friger en burfågel i hopp om att den tar med sig deras bekymmer i flykten.

Phnom Penh

Jag är bussens ende barang och den ende som oroas av hur utmattad chauffören är. Han trycker gasen och tutan i botten medan ögonlocken ideligen faller ihop. Jag sitter på helspänn, alla andra tittar på Rambo dubbad till khmer.

Begära att få stiga av? Här? I hettan, utan vatten, där ingen förstår mig?

Trots allt når vi det kaotiska Phnom Penh, och tuk-tuk-förarna slåss om passagerarna. Om kvällen sitter jag på luftiga Foreign Correspondents Club i ett franskbyggt hus vid Sisovath Quay. Det är fläktar och Angkoröl och utsikt över floden Sap. Ställets namn antyder krigsanor, men det öppnade först 1993.

Hotell Le Phnom från 1929 är klassikern. Det och hela staden tömdes av röda khmererna 1975. När de sista utlänningarna hade evakuerats från franska ambassaden stängdes landet. Nu heter etablissemanget Raffles Hotel Le Royal och är en lyxig likvaka där en Angkor kostar fem gånger mer än på stan.

För att komma över gatan måste man liksom oseende gå rakt ut i strömmen av skotrar, tuk-tukar och bilar och hoppas att de väjer. Som västerlänning tvingas man förhärda sig, göra sig döv för de oupphörliga tilltalen från tiggare, tuk-tuk-förare och langare.

Några kvarter in från strandpromenaden är gränderna mörka, nattmarknaden myllrar av folk som lagar mat, rensar fisk eller riggar stånd. På andra håll växer byggboomens skyskrapor mot himlen. De har inget gemensamt med det som skapades under ”New Khmer Architecture”-eran, då arkitekten Vann Molyvann ritade originella, klimatanpassade byggnader som också speglade det kambodjanska arvet.

Till middag blir det amok, nationalrätten som består av fiskbitar i kokosmjölk och currypastan kroueng ångade i bananblad. Köket doftar av arvet från hinduismen och Indien, med färska örter, grön mango, tamarind och fiskpastan prahoc.

Street 178 nära det pagodliknande nationalmuseet kantas av stenhuggare och gallerier. Det är en hel del hötorgskonst där solnedgångens älg är utbytt mot Vishnu, Buddha eller Angkor Wat. Men i museet med dess ljuvliga innergård kan man via skulpturer och tempeldetaljer följa historien från åttahundratalet och framåt.

Nationalmuseet, och till exempel kungliga palatset och Silverpagoden, hör till de skimrande bland sevärdheterna. Men mörkret är så närvarande i Phnom Penh. Kranierna på Dödens fält, Choueng Ek, är en turistattraktion, liksom Tuol Sleng, den skola som under röda khmererna blev tortyrcentrum och fängelse och nu är folkmordsmuseum. I stillheten kan man inbilla sig förnimma något av den smärta och ångest som fyllt dessa rum.

Chef i detta helvete var den före detta matteläraren Kang Kek Ieu, kallad Dutch, som lät döda minst 12 380 påstådda statsfiender. Han är en av de endast fem höga röda khmerer som först nu ställs inför rätta. De flesta bödlarna lever vidare bland sina offers anhöriga.

Flera jag talar med säger att kriget och det obearbetade folkmordet lett till en moralisk kollaps som kan förklara korruptionen och sexhandeln. Somaly Mam var själv sexslav som tioåring, nu är hon internationellt hyllad för sitt arbete med att rädda småflickor från bordellerna. Hon är lugn, vänlig och vacker, men demonerna lämnar henne aldrig.

– Vi måste förändra mentaliteten, säger hon där vi sitter i hettan på hennes åter strömlösa kontor. Folk här vet inte vad kärlek är. De tycker inte synd om andra. Hur kan mödrar sälja sina egna döttrar?

Men det mesta beror ju på vad man vill se. Om kvällen i Phnom Penh lyser det varmt från krogar och barer, och visst finns den där mjukheten här, och leendena. Men det förvånar inte att en av de populäraste nattklubbarna heter Heart of Darkness.

 

Mekong

Om jag hade väntat mig någonting i stil med en romantisk djonk i Neak Luong för färden mot Chau Doc i Vietnam så får jag tänka om.

I vad som ser ut som en utrangerad delfinbåt far vi ut på den breda, lattefärgade Mekongfloden. Sandpråmarna tycks orörliga. Betande kor, bananplantager och klungor av gråbruna brädhus ur Apocalypse now. Mobilmaster sticker upp ur den täta grönskan. De har medfört enorma förbättringar för invånarna, men föder ett styng av egoistisk besvikelse över att tekniken krymper världen. Vid gränskontrollen byter vi båt. Hettan under palmerna är som i en ångbastu.

I Mekongdeltat kan man färdas mellan öarnas pinniga bryggor i småbåtar eller per kanot. Folk i byarna lever på bland annat fiske och frukt- och biodling, och på turister, förstås. Smala stigar löper genom grönt, fuktigt dunkel. Jag stänger av mobilen och låtsas vara mycket långt hemifrån.

 

Ho Chi Minh City

På något sätt lyckas chauffören lirka den fullsatta minibussen också förbi de värsta groparna i vägen. Ännu är det långt till Saigon. Det gamla namnet gäller än, HCMC brukas mest i formella sammanhang.

Ngui och hennes mamma är på hemväg från ett tempel bland bergen där hon har bett om framgång i arbetet. Hon vill gärna öva sin engelska. På kryssningsfartygen där hon jobbar kallar hon sig Christine för enkelhetens skull.

Räknar man Graham Greene till de stora författarna tar man gärna in på gamla Hotel Continental bredvid operan vid Dong Khoi Street, Rue Catinat på den franska tiden. Här bodde han som korrespondent i rum 214 några vintrar i början av femtiotalet, och här utspelas centrala scener i Den stillsamme amerikanen, en roman som förutspår USA:s ödesdigra krig. Continental var Saigons sociala nav. ”Man säger att vad det än var du letade efter”, skriver Greene om Vietnam, ”så kommer du att finna det här.”

 

 

Redan fem på morgonen syns joggarna vid floden. Stimmen av skotrar sväller snabbt på Dong Khoi. De står i flerdubbla led vid rödljusen och signalerna är som läten från ett egendomligt fågelberg: ”Bi-bi-bi! Möö-möö! Tiii! Be-be-be-be! Bäpp-bäpp-bäpp!”

Gatan löper från Saigonfloden till katedralen Notre-Dame, granne med det pampiga postkontoret med porträttet av landsfadern ”Uncle Ho” i fonden. I de här kvarteren är det gott om espressobarer och designade krogar, prestigehotell och lyxbutiker – glöm inte att man räcker över kreditkortet med båda händerna.

Socialistiska republiken Vietnam har öppnat sig mot omvärlden, blivit ekonomiskt friare och säger sig bekämpa korruptionen. Bakom kulisserna är respekten för pressfriheten dålig och korruptionen förfärande. Och som västerlänning utan sällskap får jag ständigt erbjudanden av taxichaufförer om en ”Miss Saigon” för bara tio dollar.

Korsningen Tran Hung Dao Avenue och Nguyen Thai Hoc Street är en utmaning för gående bland hundratals skotrar som far åt alla håll. Strax intill ligger Saigons backpackergetto Pham Ngu Lao. På Lac Viet Bar Restaurant sitter två brittiska hippies som tycks ha skjutit upp hemfärden många gånger. De är i sjuttioårsåldern och bär tomteskägg, hårpiskor och tatueringar.

Hettan bedövar. Den extrema luftfuktigheten hindrar svetten från att dunsta, och spegeln i den svala elektronikbutik där jag söker lindring tycks visa en chanslös kandidat i en wet shirt contest. Jag tar en skotertaxi för fartvindens skull.

Av diplomatiska skäl har man döpt om Museet över amerikanska krigsförbrytelser till Krigsminnesmuseet. Det är en osentimental uppvisning av krigets lämningar, grymheter och konsekvenser. Vietnameser gör v-tecken framför de amerikanska stridsvagnarna. Landet var ett experimentfält för nya vapen, tre miljoner vietnameser och femtioåtta tusen amerikaner dödades. I fotogalleriet finns naturligtvis Nick Úts bild av lilla Phan Thi Kim Phúc som bränd av napalm springer mot betraktaren. Det är ett av historiens mest slagkraftiga fotografier.

På kvällen flanerar jag med Ngui och hennes väninna nerför breda, hårdtrafikerade Le Loi till Ben Thanh-marknaden. Dagtid en trång, het basar med miljoner varor, när jalusierna dras ner växer stora restauranger upp på gatan. Saigon vimlar av bra krogar, men ingenstans äter jag godare, till lägre pris och med bättre stämning än här.

Över en bánh xeo – rispannkaka fylld med räkor och groddar som rullas kring salladsblad och färska örter och doppas i en fisksås med chili – talar de om sin ”femårsplan”: att träffa en man. Det är bråttom, båda är över tjugofem. Förr var det mannen som styrde, men maktbalansen ändras nu när också kvinnorna jobbar.

Och så om igen den där överraskande känslan man kan få på ställen där den inte borde dyka upp. Miljön är ju väsensskild från det man är van vid, människorna har helt andra referensramar, och ändå kan det kännas som om man på något sätt har hittat hem.

 

FAKTA
SÅ GÖR DU RESAN:

Bangkok – Battambang – Phnom Penh

Skytrain eller taxi till Mo Chit och Northern Terminal. Buss Bangkok – Aranya Prathet och Poipet (Kambodja), cirka 4,5 timmar. Det går flera avgångar per dag och kostar cirka 40 kronor (200 bath). Lämplig övergång även för Siem Reap/Angkor Wat. Alternativ är tåg Bangkok – Aranya Prathet, (endast tredje klass) som tar 6 timmar och kostar 10 kronor (50 bath). Två avgångar per dag, klockan 05.55 och 13.05 (den senare kräver övernattning då gränsövergången är stängd vid ankomst).

Visum på kambodjanska konsulatet, 200 kronor (1000 bath), tag med passfoto. Vägra ytterligare avgifter vid gränskontrollen med gott humör. Sen kommer ännu en kontroll med fler stämplar. Betala fortfarande inga fler avgifter. Valutan i Kambodja är riel, men ofta anges priser i amerikanska dollar.
Buss till Battambang kostar 55 kronor (8 dollar). Plats i taxi kostar cirka 200 kronor (30 dollar) och tar 3 tim.

Battambang – Phnom Penh

Buss kostar 40 kronor (6 dollar) och tar 6 timmar. Vill man resa riktigt folkligt är det vaggande tåget ett alternativ, det kostar 15 kronor (2 dollar) och tar 30 timmar. Första klass har träbänkar, tredje klass är en öppen godsvagn.

Phnom Penh – Mekongfloden – Chau Doc – Saigon

Här finns flera alternativ. Bäst är att köpa hos resbyrå i Phnom Penh, de ordnar transfer till båten. Kostar cirka 120 kronor (17 dollar). Svenskar behöver inte visum till Vietnam, men observera att tillståndet måste förnyas efter två veckor.
Minibuss Chau Doc – Saigon, flera bolag anordnar och ett som är bra är Mailinh Group. Kostar cirka 70 kronor (10 dollar) och tar 6 timmar.

Dagstur i Mekongdeltat från Saigon med besök i byar, kanotfärd och lunch med mera kostar cirka 320 kronor (45 dollar).

Saigon – Bangkok

Flyg med till exempel Air France för cirka 1200 kronor (175 dollar).

OBS: Flygbolaget Siem Reap Airways har verksamhetsförbud i EU på grund av att bolaget inte uppfyller EU:s säkerhetsnormer.

 

KLIMAT

Regnsäsongen i regionen infaller ungefär juni–september. Oftast inte ihållande regn, utan ett skyfall per eftermiddag, så många reser också under juli–augusti.

LITTERATUR

Den stillsamme amerikanen av Graham Greene

All the wrong places av James Fenton, en erfaren reporter som bland annat var med när Saigon evakuerades

Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling

De oskyldigas tystnad av Somaly Mam

GUIDER

Lonely Planets Vietnam, Cambodia, Laos & The Greater Mekong rymmer en del konstigheter och faktafel. Alternativ är bland annat Footprints Southeast Asia Handbook 2009 och The rough guide to Southeast Asia on a budget.

WEBB
visit-mekong.com

tourismthailand.org

www.vietnamtourism.com

www.tourismcambodia.com

www.kambodjasajten.se

RES City