Queensland, The Sunshine State, är en av Australiens största turistmagneter med sin fantastiska natur. RES ger sig ut på en en roadtrip genom en australiensisk delstat som trots sin popularitet skymts bakom det stora barriärrevet.
Kustremsan är en gräns mellan ödsligheter. Österut Stilla havets svindlande tomhet ända bort till Chile. Inåt land blir kartans röda vägnät allt grovmaskigare ju längre västerut man far i glesbygden. Queensland är nära fyra gånger så stort som Sverige men har bara fyra miljoner invånare. Bakom oss ligger The Gold Coast med Surfers Paradise, ett Florida down under av shopping- och nöjeskomplex. Bakom oss ligger också Brisbane, delstatens huvudstad med ett överraskande rikt kulturliv för att vara centralort i vad som kallats ”en kulturell ödemark”.
Korruptionsskandalerna som avslöjades på åttiotalet då det djupt konservativa National Partys maktfullkomlige sir Joh Bjelke-Petersen styrde delstaten är ännu inte glömda. Under ytan öppnades en jäsande kloak av korruption, hyckleri och organiserad brottslighet där såväl polisen som den högsta politiska ledningen plaskade. Under nytt styre har den gamla bilden av Queensland som ett reaktionärt redneck-Australien bleknat, även om bulldozern Pauline Hanson gjort sitt bästa för att återskapa den med bland annat aggressiv främlingsfientlighet under partibeteckningar som One Nation och Pauline’s United Australia Party. Vi lämnar Bruce Highway för att färdas ännu närmare kusten. The Sunshine Coast norrut, mot tropikerna, mot Revet.
Noosa Heads
Café le Monde har öppet från sex på morgonen och in på natten och är den livliga och avspända samlingspunkten i mondäna Noosa. Såväl frukosten som kvällens våningsfat med skaldjur är riktigt bra.Tydligen också ostburgarna som de tjocka barnen vid grannbordet glufsar i sig. Rolls och Jaguar rullar förbi juvelerare och fastighetsmäklare på Hastings Street. Folk kommer för stränderna och den lilla nationalparken vid havet. Det som i den första förvåningen såg ut som ett småväxt fyllo högt uppe i eukalyptusträdet vid ingången till parken visade sig vara en koala som med tröga rörelser stoppade i sig av trädets blad. Floran och faunan är full av främmande inslag. Fågeln där låter som en leksakstrumpet, växter har färger och proportioner som fantasifoster. På Noosa Beach stiger vi in i ett liveavsnitt av Baywatch. Ljuset är vitt och egenartat intensivt. Tony Anisimoff och hans grupp av rödgula livräddare är solbrända, luttrade och vaksamma.
– Det blir en hel del axlar ur led här, säger Anisimoff. Nybörjarsurfare förstår inte med vilken kraft vågorna bryter.
Men de håller också ögonen på ensamma män med kamera som visar intresse för barn.
Gräslandet
Bruce Highway löper norrut mellan sockerrörsfälten. De höga, tätt planterade kvastarna bildar enorma, gröna mattor. Under slutet av artonhundratalet var det män från Söderhavsöarna som under slaveriliknande former högg sockerrör bland giftormarna i hettan. Nu tror många att sockerrörets framtid är som biobränsle.Sockerröret är faktiskt ett slags gräs, liksom de tjugo meter höga bambuplantorna som vajar hos Bamboo Land. Slanka stammar klickar diskret ihåligt mot varandra och bildar en skuggig och susande liten sagoskog vid floden Burrum. Här säljs sticklingar av över hundra varianter av bambu, och man kanske inte skulle sätta sina sista dollar på att stället ägs av ett svenskt par, men så är det. Klas Nilsson och Mona Andersson med rötterna i Skåne har varit här sedan 1990. Klas är en skäggig äventyrare som första gången for till Australien redan 1965. Bland annat har han varit opalletare och krokodiljägare.
– Vi hade gevär som var något klenare än älgstudsare, säger han. Trehundratreor.
Bundaberg
Vi når Bundaberg till kvällen. En lång gata kantad av bilhandlare och vitvaruaffärer, ett motell med tjock och sannolikt innehållsrik heltäckningsmatta. Det är inte för charmen som namnet Bundaberg har klang i Australien, utan för rommen. Naturligtvis förkortas den på australiskt manér till ”bundy”, som cabernet sauvignon blir ”cabsav”. Ute på den stora spritfabriken luktar det sött och unket av melass. Vi bevittnar den oaptitliga processen från ax till limpa. Det färdiga sockerrörsbrännvinet är vattenklart, man tillsätter olika nyanser av brunt för att exempelvis signalera högre ålder. Sockerrörsfälten tycks oändliga, men med pauser som Rosedale Royal Hotel. Tv:n står på utan ljud. Rugby och burdusa Aussie Rules kan räknas till traktens religioner. ”Ingen är ful klockan två på morgonen” står det på skylten mellan ölkylen och den moderliga värdinnan. Så länge tänker vi dock inte stanna.
1770
Grannorterna Agnes Water och Town of 1770 är så idylliska som namnen antyder. På kullarna tronar villor med avundsvärd havsutsikt, inåt land växer hela områden av semesterlägenheter. Varningsskyltarna vid stranden gäller vågorna, underströmmarna och inte minst maneterna, som härifrån och norrut är ett gissel mellan oktober och maj. Då badar man helst bakom skyddsnät eller i havsvattenbassäng. De stora kubmaneternas långa tentakler ger mardrömslik smärta och kanske andningsförlamning. Irukandji är en genomskinlig, hallonstor manet, nästan osynlig i vattnet och med ett extremt starkt gift. Att ropa ”sist i är en kruka!” under manetsäsongen kan alltså vara en Queenslandvariant av rysk roulette. ”The brave ones don’t come home”, som det heter. Vi är i sydänden av Great Barrier Reef Marine Park som sträcker sig två hundra mil norrut. Stora barriärrevet är egentligen nära tre tusen separata rev och tre hundra korallöar och täcker en yta större än Italien. Artrikedomen är nästan ofattbar. För att se detta underverk tvingas man dock som utlänning att bidra till de utsläpp som på sikt hotar dess existens. Det är ett svart moment 22. Sådana självanklagelser kan lindras med några glas riesling i skymningen på grovyxade Saltwater Pizza & Café vid havet i 1770. Mannen intill pratar om de eländiga förhållandena i många självstyrande aboriginska bosättningar.
– Det är som i Zimbabwe, säger han, ger man de svarta makten går det bakåt.
Den där vardagsrasismen dyker ofta upp när man pratar med medelålders aussies och samtalet blir en smula förtroligt. Förklaringen till aboriginernas misär är för det mesta att de super och inte vill arbeta. För tjugo år sedan sjöng Peter Garrett i Midnight Oil om de vitas illdåd mot aboriginerna: ”How can we dance when our earth is turning / How do we sleep when our beds are burning”. Nu är Garrett minister i den nya regeringen och har en officiell ursäkt till urbefolkningen på programmet. En efterlängtad gest, men vad kan göras i praktiken? Den förra regeringen försökte med stränga alkoholrestriktioner i reservaten. De flesta av Queenslands aboriginer lever långt i norr. Den gamla kulturen romantiseras, men bakom didjeridoobrummandet finns en verklighet som har liknats vid ett kulturellt självmord. 1770 har sitt namn efter årtalet för James Cooks landstigning. Cook namngav många platser längs östkusten och tog den sedan i besittning för engelska kronan. Då hade landet redan varit bebott i minst fyrtio tusen år.
Capricorn Highway och den stora tomheten
”Rest or R.I.P.”, ”Vila eller vila i frid”, stod det på skylten som vi just susade förbi. Capricorn Highways solstekta, sövande raksträckor ser ut att leda in i evigheten. Landskapet är platt, tomt och torrt. Vägen följer Stenbockens vändkrets och utgör alltså gränsen till tropikerna. Nattetid behärskas den av vägtågen, gigantiska långtradare med dubbla släp som är döden för mängder av känguruer. På ensliga Westwood Hotel är det tidig eftermiddag, men den storväxte skotten i dunklet vid disken är redan ganska slirig.
– G’day, hälsar han men mumlar sedan något nedlåtande om att vi verkar vara släkt med Bambi.
I macholand ska det synas att man jobbar med kroppen. Det är dock knappast läge för en könsrollsdiskussion. Men så hör han att vi är svenskar och förvandlas till en stor, varm björn av välvilja.
– Gud kommer ju från Sverige! utbrister han.
Med Gud menar han Henke Larsson. Han berättar hur han gråtit av glädje inför Henkes insatser, inte minst i Celtic.
Han är kringresande byggnadsarbetare vid olika gruvor. Långa pass och tusen män i baracker med mycket supande och enstaka horor som enda kvinnligt sällskap. Nu är han ledig och höjer ännu en schooner till avsked när vi går. Vi viker av från huvudvägen och väntar medan ett koltåg med över hundra vagnar passerar. Kinesiska smältverk behöver ständigt mer av Australiens kol och järnmalm. Det är nära fyra tomma mil till Ohio Station, den australiska benämningen på farm eller ranch. Somliga är stora som Belgien, annorlunda livsmiljöer med bland annat stendöda mobiltelefoner och miltals till grannen. Mark Howard förvaltar Ohio och driver boskap från häst eller fyrhjuling och med hjälp av små listiga och pilsnabba vallhundar. Han är en solbränd trebarnsfar och säger att det krävdes en del övertalning för att få med sig hustrun hit. Han har tolv timmars arbetsdag, men ett fritt liv utan stress. Boskapen råmar på avstånd, enstaka fåglar kraxar, vinden susar i torrgräset kring det gula huset. Djuren på farmen blir färre för varje år på grund av torkan. Den har varat i åratal i vad som redan är världens torraste land. Den nye premiärministern, laborledaren Kevin Rudd, har signalerat att Australien äntligen ska ta klimathotet på allvar.
– Men torkan har gjort oss till bättre farmare, säger Mark Howard. Vi tar vara på vattnet och är mer omsorgsfulla om djuren.
Han som så många talar med ett stigande, liksom frågande tonfall som ger intryck av trygg lättsamhet. No worries, you’ll be right, mate.
Airlie Beach och Revet
Finch Hatton Gorge åtskilliga mil längre norrut är en extrem kontrast till Capricorn Highway. I den trolska djungeln kring vattendraget i ravinens botten är luften drypande fuktig och doftande. Samtidig tillväxt och förmultning i ett kretslopp av obändig, tropisk växtkraft. Airlie Beach lever på turismen till Whitsundayöarna och Revet. Småbåtshamnen är enorm, och Shute Harbour Road kantas av vandrarhem, hotell, turarrangörer, matställen, pubar och fullsatta internetkaféer. Någonting grundläggande i föreställningen om långresan har förändrats när det är möjligt att hålla ständig kontakt med livet därhemma. På kvällen är det ganska tung och gräskryddad backpackerfylla i Airlies beer gardens.
På morgonen glider katamaranen fram mellan Whitsundayarkipelagens vackra, rundkulliga öar. Passagerare plockas upp från Daydream Island innan vi far mot Knuckle Reef i Stora Barriärrevets yttersta del, nittiofem kilometer från kusten. Där ligger en stor ponton förankrad som för tankarna till de konstgjorda öarna på det översvämmade jordklotet i Kevin Kostners kalkonfilm Waterworld. Våtdräkt rekommenderas även för snorkling, den skyddar både mot solen och irukandji. I det sällsamma fantasilandskapet av korall tycks det stora stimmet av blåskimrande småfisk ha en gemensam hjärna, hur kan det annars byta riktning på ett ögonblick? Papegojfiskar knaprar korall och spottar ut moln av stoft. De stora musslornas läppar lyser i neonfärger.
Fartygets fotograf tar porträttbilder under vattnet. Det blir ett bisarrt galleri av nästan identiska ansikten i cyklop och snorkel. Inför hemfärden räknas passagerarna. Man vill inte göra om misstaget från Port Douglas 1998, då Tom och Eileen Lonergan glömdes kvar vid revet. Kanske trodde de sig vara utsatta för ett idiotiskt practical joke när de kom upp till ytan och båten var borta. Där fanns ingen ponton, bara vatten. Kropparna återfanns aldrig. I filmen Open water är dramat förlagt till Karibien.
Stjärnor och krokodiler
”Bowen by night” står det självironiskt på det helsvarta vykortet, men just nu går jordbrukarstaden på högvarv. Regissören Baz Luhrmann har dragit in med fyra hundra personer, inklusive Nicole Kidman, för att spela in eposet Australia. Delar av Bowen får föreställa Darwin på fyrtiotalet. Queensland lockar utländska filmbolag med exotiska miljöer. Pirates of the caribbean-trilogin skulle ha blivit betydlig billigare att producera här, men det föll på att Johnny Depp vägrade flyga mer än fem timmar i sträck. Vi kommer till Mission Beach sent på kvällen och spanar efter cassowaries, de meterhöga, strutsliknande fåglar som vägskyltarna varnar för.
På morgonen flödar ljuset över den långa räckan av stränder med regnskog i fonden. Det är stilla, varmt och fuktigt. Kakaduor flyger mellan träden.
– I september när krokodilerna parar sig går de mellan flodmynningarna, säger hotellägaren. Då tar man ogärna nattliga promenader på stranden.
Fast den gamle krokodilfarmaren Mick Tabone utanför Innisfail kanske skulle våga. Alligatorer och stora saltvattenkrokodiler ligger uråldriga och orörliga i hans inhägnader. Men när skötaren kommer med mat är de plötsligt kusligt snabba. De mindre får hinkar med kycklinghuvuden, de större får hela höns kastade i gapet. Drygt tusen småkrokodiler växter till sig i de stora skjulen. Slaktåldern är tre år om skinnet är felfritt. Köpare finns över hela världen, och enligt Mick är det bara ”engelska vegetarianflickor” som har något att invända mot uppfödningen.
– Men det är ingen idé att slakta en gammal krokodil, säger han. För mycket ärr och skador, det är som om jag skulle ställa upp i mr Universum.
Vi kommer fram till Gregory. Han är ett monster till saltvattenkrokodil, sextiofem år gammal, fem och en halv meter lång och tolvhundra kilo tung.
– Vill du äta ett par svenskjävlar, Gregory? ropar Mick och öppnar grinden.
I frihet dödade Gregory över femtio kor och har några gamla skottskador. Mick fick uppdraget att göra slut på honom men bad att få försöka fånga honom i stället.
Han bankar vänskapligt Gregory på nosen med en räfsa.
– Öppna munnen Gregory! skriker han. Mera! Mera!
Sjutton års dagligt upprepande av kommandot har gjort susen, Gregorys mycket lilla hjärna till trots. Gregory öppnar sitt groteska gap. Situationen är lätt overklig. Djuret skulle kunna döda Mick på ett ögonblick. Musklerna för att öppna käftarna är svaga, men den biter med ett tryck på två ton per kvadratcentimeter. Mick sätter sig på Gregorys rygg och är då den ende mannen med fem och en halv meter mellan benen, som han säger, det finns det ingen bloody Swede som har, eller hur? Han säger att allt är stort i Australien. Australiska kvinnor gillar storvuxna män. Och hans far fångade fågelspindlar stora som middagstallrikar.
Cairns
Närmare Cairns börjar sockerrören trängas ut av bananodlingar. Staden är den stora porten till Revet och är ett slags Airlie Beach i kvadrat: ett oöverskådligt utbud av butiker, krogar, pubar, karaokebarer, souvenirer, vandrarhem, hotell och utflyktsarrangörer som erbjuder allt mellan dykning från helikopter och aboriginsk kulturshow. I centrum finns The Lagoon, en stor bassäng med konstgjord strand som drar till sig klungor av backpackers. Cairns är en nöjes- och äventyrsstad, det är lättsinnigt och tillbakalutat och ganska själlöst. Många har försökt säga något om den australiska själen, vad det nu kan vara. Ofta blir det stereotyper som Crocodile Dundee och barbeque på stranden. Författaren Richard Flanagan har pekat på en negativism som bland annat yttrar sig i likriktning och en kolonialt präglad vilja att härma i stället för att ta täten. Jag vet inte, men många tror att en ny tid randas för Australien. Vurmen för det brittiska hör till det förgångna, ekonomiskt ligger landet sedan länge närmare Kina, Indien och Indonesien. Det är hur som helst en sällsam förvandling som detta liksom tidlösa land har genomgått på bara drygt två hundra år. Uppe på Cape York, det australiska fastlandets nordspets vid Torres Strait, är vinden het, vattnet turkost och de vidsträckta stränderna fullkomligt öde. Det skulle kunna vara för tusen år sedan, eller tio tusen.