Eddie Gustin har varit i alla världens 193 länder. Här får vi ett utdrag från hans dagbok som han skrev när han besökte sitt sista land.

6 maj 2016

03.40! Okristlig tid. Trots att väckarklockan skulle ha ringt då så vaknade jag 10 minuter före. Pirrig! Jag ska åka på charter! För första gången i hela mitt liv. Jag ler för mig själv.

Förväntansfulla men sömndruckna plockar vi (jag, min sambo Sanne och mina två barn Viking och My) ner det sista i packningen och så är vi på väg ut ur lägenheten när taxin ringer. Jag ser att han knappar in 70 kr i förseningsavgift. Jag tittar på klockan, 04.36. Taxin var beställd till 04.30. Vi har lastat in väskorna och fått på barnen bilbältena på barnstolen som är lite knixigt så vi kan som max varit en – två minuter försenade.

– Jag har rätt att ta ut förseningsavgift säger chauffören surt.

Han lyckades verkligen förstöra den magiska stämningen jag hade inför min resa till mitt sista land.

Jag förtränger händelsen och kliver in på ett myllrande Arlanda. Jag har varit på Arlanda många, många gånger (ja, jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har varit där) men jag har aldrig sett så mycket folk vid incheckningsdiskarna tidigare.

Vi hittar vår incheckningsdisk och kommer fram på en gång. Incheckade och klara ska jag köpa en flaska skumpa i tax freen (man vill ju ändå ha något att fira med när man kommer fram) men väl framme i kassan får jag veta att den får jag inte köpa om min slutdestination är inom EU. Nåväl, skumpa lär finnas även på Cypern, någon slags skumpa i alla fall!

– Behöver någon kissa innan vi går till gaten?

– Jag behöver, svarar sonen Viking, så jag ställer mig i kön till toaletten. Det tar tid att komma fram, kön är lång (känns oändlig). När vi äntligen är klara, kommer vi ut från toaletten, och då – då står dottern My där.

– Jag behöver också kissa!

Suck. Det är bara att göra om samma procedur igen. Kö, kö, kö och så klara!

Vi hinner inte mer än sätta oss vid gaten när de ropar ut att det är dags att gå ombord på planet.

Många har gjort det här förr, det syns på deras självsäkerhet. Ändå är det något i vissas blick – en oro – ja, nästan en skräck. Barnen är förväntansfulla och stojar runt – men vissa föräldrar ser skräckslagna ut, kanske för att de försöker hålla ordning på sina barn men halvt som halvt misslyckas?

Väl ombord slår vi oss ner i mittenraden med fyra säten, med barnen i mitt emellan oss. Nu väntar bara fyra timmars flygning.

Väl uppe i luften, efter att både vi och barnen har fått i sig mat, slumrar jag till en stund. När jag vaknar upp är planet på väg ner för att landa. Det applåderas när hjulen slår i marken och planet rullar in mot terminalen, precis som i sällskapsresan med Lasse Åberg tänker jag och ler.

Det är först nu jag börjar reflektera över att jag faktiskt besöker mitt sista land, land 193. Det är svårt att förstå.

Vi möts av vad som ser ut som miljoner personer som står i kö till passkontrollen. Otåliga barn börjar springa omkring runt pelare och jagar varandra, de blir vänner på en gång. Vi vuxna står lydigt och stilla kvar i kön.

Så är det äntligen vår tur. Passet scannas in och jag är officiellt i Cypern! Sanne kramar om mig och gratulerar till sista landet. Det känns overkligt.

Det är oordning vid bagageutlämningen. Det står helt fel avreseorter på skärmarna över bagagebanden vilket skapar oro, folk springer runt och letar sitt bagage på olika band. Vi får vänta länge på våra väskor. När vi väl fått dem så går vi ut genom ”nothing to declare” och möts omedelbart av representanter från olika resebyråer. Tyska, ryska och skandinaviska.

Vi hittar snabbt vår representant, får en hotellnyckel och blir hänvisade till buss 15. Det är skönt att slippa påflugna taxichaufförer som drar och sliter i en. Fast, i en taxi brukar man få ha snacks. Det får man inte i den här bussen. Sanne hade köpt en chipspåse till barnen, det är ändå ca 45 min till hotellet. Men chauffören vägrar släppa på henne med påsen i handen. Den måste ut i bagageutrymmet!

– Det här är ingen restaurang säger han spydigt.

Vi är sist på bussen så det finns bara spridda platser kvar. Jag sitter med båda barnen i famnen. My sitter på golvet i stället. Vi kör in i värsta regnskuren. Det muttras i bussen. Här åker vi från sol till regn. Men det är väl ingen som egentligen tror att det ska regna när vi kommer fram. Väl på resorten är det alltid sol och varmt. Eller?

När jag kliver av bussen möts jag av en kvinna från Ving.

– Är det du som är Eddie?

Vibeke, som Vingrepresentanten heter, visar oss till rummet. Väl där möts vi av en stor överraskning.

En stor flaska mousserande vin, en flaska rött vin, godispåsar utspridda i rummet. Lollo och Bernie-gosedjur och ett stort fint blomsterarrangemang. Grädden på moset är en hälsning från hotellchefen med ett meddelade om att de bjuder på en trerätters middag i restaurangen.

– Det är inte alla dagar vi har en så berest resenär hos oss, säger Vibeke.

Fast riktigt ännu kan jag inte säga att jag har besökt mitt sista land ännu – jag måste ha övernattat i landet och varit här i 24 timmar för att få kryssa av landet från min lista.

7 maj 2016

– Ja må han leva, ja må han leva!

Det är vad jag vaknar till!

Sanne, Viking och My kommer insjungandes med en blomsterkrans och en guldmedalj som det står Worlds number one och hänger runt min hals. I dag har jag varit i alla världens länder! Jag lyckades! Lilla jag. Nu kan jag luta mig tillbaka och bara drömma mig tillbaka till alla mina reseminnen: från när jag kört omkring med buss i Afrika – till när jag åkt motorcykel i Östeuropa, till pingviner på Antarktis till elefanter i Botswana.

Jag kramar om min familj. Dagen kunde inte ha börjat bättre.

Mitt mål inför dagen är att dyka. Men dykinstruktören förklarar att vädret har varit för dåligt den senaste veckan, så min tanke att dyka på vraket Zenobia spricker. ”Vi hoppas på att det ska stabilisera sig” säger min dykinstruktör men det låter inte hoppfullt. Jag går till poolen istället där det bjuds på dans med Lollo & Bernie. Och frisbee. Och minigolf. Det var nog en av mina längre rundor som jag spelat faktiskt, Vikings idé om att inte gå vidare från en bana till nästa förrän någon av oss slagit en hole in one, ja, det tar tid kan jag konstatera.

På kvällen passar vi på att äta vår tre-rätters middag för att fira min “bedrift”. Barnen springer mellan restaurangen och underhållningslokalen. Egentligen är det ju som upplagt för en romantisk middag men, det är så kallt att jag mest sitter och fryser. Fast det är fortfarande mysigt. Och jag har fortfarande svårt att ta in att jag nu faktiskt varit i alla länder.

När jag går och lägger mig går jag och lägger mig med ett leende på läpparna. Ja, faktiskt somnar jag i ett lyckorus. Jag lyckades! tänker jag igen. Hade någon sagt första gången jag gav mig iväg, som 17-åring – att jag en dag skulle ha besökt all världens länder – då hade jag tänk, ja varför inte?

Läs mer: “Han har varit i alla länder – utom ett”.

Vill ni ha mer av Eddie? Gilla då hans facebooksida ”Eddie Gustin i alla världens länder”.