Vindpinad Atlantkust på ena sidan. På den andra grönskande skog och en stilla lagun. En knapp timmes bilresa från Bordeaux ligger halvön Cap Ferret – en fransk motsvarighet tll Fårö. Hit kommer politiker och kulturelit för att slippa offentligheten, fly stressen på de vidsträckta stränderna och njuta av de dödligt goda ostronen.
Man får överväga ostronen en extra gång. Visserligen är de en starkt bidragande orsak till att turistströmmen som väller av båtarna här nedanför Pinasse Café är så stor, men så sent som häromåret ansågs de populära ostronen från Bassin d’Arcachon vara dödliga – sommaren 2006 avled två turister efter att ha ätit dem (även om orsaken till deras frånfälle debatterades länge och antagligen fortfarande inte går att beteckna som avgjord). Det är en risk att beakta, vilket inte hindrar mig – eller någon av alla andra besökarna – från att beställa in skaldjursberg efter skaldjursberg från restaurangerna som ligger utmed vattnet mot den stora naturliga bassängen.
Iförda olika varianter av blå- och vitrandiga sjömanströjor sörplar vi ur skalen, fortsätter vi med att knäcka upp kräftor, krossar krabbor och försöker känna om miniräkorna överhuvudtaget smakar något innan de råkar sväljas. Restaurangkunderna är som sagt en synnerligen homogent klädd grupp, och det går förstås att le lite åt att även fransoser då och då verkar klä ut sig till franska turister. Som om vi alla haft samma idébild av hur vi borde vara klädda just här. En tanke som blir både svindlande och lite otäck när en servitör anmärker på att samma sak gäller våra beställningar. För alla väljer identiska skaldjurspyramider. Och alla vill ha ostron, trots de senaste årens skriverier – eller kanske just därför. Ute i vattnet står odlingarna på rad och efter ett par glas vitt vin struntar man i de fortfarande högst eventuella riskerna. En skvätt citron visar att de fortfarande har hälsan.
Betänketiden är alltså över, beslutet är taget, och är detta smaken av död så smakar döden fantastiskt. Rysk roulett brukar sällan spelas under så angenäma omständigheter och sällan med så extremt höga odds. Jag tänker på vad chefen på turistmyndigheten i Arcachon sa för att släta över tragiken efter ett av de två dödsfallen 2006, då en gammal kvinna hade avlidit.
”Jag känner hennes familj. Hon var mycket gammal och den enda glädje i livet hon hade kvar var att äta ostron.”
Pinasse Café ligger en kort båtresa från kuststaden Arcachon. Alldeles tvärsöver vattnet vid den naturliga bassäng, Bassin d’Arcachon, som skapats vid floden Girondes utlopp, på den halvö som heter Cap Ferret, men som inte ska blandas ihop med sin nästan namne på Rivieran (Cap Ferrat). På ena sidan halvön ligger Atlanten och erbjuder fantastiska surfvågor, milsvida stränder, stora sanddyner och tallskog. På andra sidan, mot bassängen där restaurangen ligger, är det betydligt fler lövträd och betydligt lugnare vatten. Vatten som uppenbarligen är perfekt för ostron.
Här ligger ostronbyarna på rad. Under en bilresa hinner man inte passera ut ur den ena förrän man befinner sig i nästa. Och så vidare och så vidare, i kanske en halvtimme. Sedan befinner man sig i huvudorten Cap Ferret. Här fiskas det också ostron, men det verkar mest vara en imagesak. Man verkar betydligt mer koncentrerad på att servera dem till hungriga turister. Striden om ostronens eventuella giftighet har pågått länge, och gett upphov till några mer eller mindre trovärdiga konspirationsteorier varav den som verkar vara allra mest populär handlar om de små fiskebyarnas läge och utbredning. Kortfattat går den ut på att marken där ostronfiskarna har sina pittoreska små trähus skulle gå att sälja för större summor till alla de franska politiker och intellektuella som ser den franska kuststaden Arcachon med omnejd som någon sorts motsvarighet till Sveriges Fårö. Här brukar Nicholas Sarkozy semestra på somrarna och någonstans utmed vattnet har designern Philippe Starck sin enorma villa.
Läget är förstås tilltalande även om bortser från landskapet. Det tar cirka fyrtiofem minuter med bil till Bordeaux flygplats och en utflykt till berömda vindistrikt som Saint Emilion behöver inte direkt ta hela dagen i anspråk. Kort sagt: tillräckligt med nöjen för att den stressade nutidsmänniskan inte ska behöva känna tiden förflyta under långsamma strandpromenader där finfördelat vatten från Atlanten nästan omärkligt väter ner ens kläder. Även om det förstås också går utmärkt.
Just den här perioden, strax före den riktigt stora turistinvasionen, vilar det en behaglig tristess över hela halvön. På hotellet med det nästan komiska namnet Le Sporting Club utmanar några ointresserade människor varandra på ett ointressant parti tennis. De har lagt ner mer energi på sin klädsel än på sitt spel.
Det ligger lite regn i luften, vilket tömt hela den annars så helgvänliga halvön på folk. Jag tar ett löppass från Le Sporting Club, eftersom bara namnet ger mig dåligt samvete, och springer i väg och rundar den stora fyren som står alldeles söder om själva orten Cap Ferrets centrum.
Under tiden möter jag knappt en bil och knappt en enda person, förutom de frågande, skeptiska blickarna från några förmiddagsölande gäster på en uteservering. De verkar inte kunna hitta på något annat att göra än att dricka, och någonstans förstår jag dem. Alkohol har en förmåga att bädda in isolering i en sorts bomull.
Utanför surfbutiken mittemot står ägaren och kollar över de brädor som ingen hyr.
Någon timme efteråt gör jag det på ren chansning. Sedan ligger jag i sanden på stranden och försöker med tankekraft att få vågorna att bli farbara. De vägrar att ge med sig och jag får åka hem i ogjort ärende. Tennisspelarna har flyttat över till den fullständigt iskalla poolen. Även där utstrålar de samma tomhet och brist på engagemang. De lider av den depression som brukar kallas semester. Kanske hade de trivts bättre på Rivieran, förutom en fascinerande malplacerad strippklubb inne i stan finns det knappt några nattklubbar på hela halvön. Här semestrar man med en god bok för att komma undan vardagen. Här tar man långa promenader i sanden eller genom barrskogarna.
Resten av dagen ägnar vi åt att fördriva tiden. På kvällen blir det en promenad till Atlantstranden. Här slutar den minijärnväg som löper genom Cap Ferret och vid den sista stationen kommer två medelålders par gående. Kvinnorna har klänningar, männen upprullade chinos. De bär på vinflaskor och använda vinglas. Solen är på väg ner och ute i havet syns nu två surfare. The boys of summer. Årets första. De två paren slår sig ner längs ena väggen av en vackert nerklottrad bunker.
På väg tillbaka in i samhället slås man av den kompakta tystnaden. Ljudet av ett par barn som kastar en boll mot en vägg blir högt som om det var ekon från smällare. Det är egentligen inte många hundra meter som skiljer husen på Atlantsidan från de andra, men jag tycker mig faktiskt urskilja en viss skillnad i arkitektur. På Atlantsidan ser husen ut som små alphus, alla med tomma terrasser som väcker fantasier om tidigare somras eldiga högkulturella och rödvinsindränkta middagar. På den andra stranden är husen små och pittoreska och uppförda i trä. En fyrtio kvadratmeter stor stuga här i trakten går på nära tre miljoner svenska kronor. Det är något att tänka på när man ser de närmast utstuderat alldagligt klädda sommargästerna som åkt hit från Paris över helgen.
Nästa morgon är det dags för en större rundtur. Det börjar med en sväng förbi den lilla byn Grand Piquey, förr plats för det mytomspunna Chantecler, i dag är det före detta hotellet mer eller mindre privatägt. Egentligen är det bara namnet och tomten som finns kvar. Det fina med byarna längs Cap Ferret är att de inte är nerlusade med kiosker, affärer och restauranger. Just i Grand Piquey finns ingenting förutom stranden och en av alla dessa bryggor för turistbåtarna från Arcachon. Någon har uppenbarligen mycket starka känslor för denna strand och denna båtbrygga och vill bevara dem från obehöriga. Tillbaka vid bilen har denne någon strött en halvmåne sand över vår motorhuv. Vi står en stund och beundrar den estetiske marodören för det är gjort med konstnärlig känsla, det syns. Först senare, när vi är ute på landsbygden och halvvägs runt Bassin d’Arachon, inser vi att den estetiske marodören dessutom punkterat ett av våra hjul.
Vi får hjälp av en bonde, Bruno Lafont, som först visar oss sitt oerhört praktiska blåställ, och sedan när bilen är lagad tar oss med in i en lada en bit bort från vägen. Där blir vi kvar en timme, beundrandes Brunos stora samling amerikanska jeepar från andra världskriget.
Dagens huvudmål. Det tar en stund att bestiga Europas största sanddyn, Le dune de Pyla, som ligger strax söder om Arcachon. Man går upp längs en trätrappa i vad som känns som en halvtimme och ansträngningen motsvarar ett högeffektivt pass på en steppmaskin i ditt gym. Hela tiden möts man av de som varit på toppen och snabbt gett upp tanken på att även ta trappan ner. Nu pulsar de ner mot trädtopparna i den branta sandbacken. Man ser dem från knäna och uppåt. Smalben och fötter är helt begravda i sand. Väl uppe är utsikten fantastisk. Norrut anar man staden. Åt nordväst brer hela Cap Ferret ut sig och rakt västerut ligger en stor sandbank – Le Banc d’Arguin – där en motorbåt står i lågor. På väg tillbaka stannar vi till vid en charkuteributik i en av ostronbyarna. Bakom disken jobbar en man som uppenbarligen är amerikan, men bara så länge jag frågar om vägen till närmsta bensinmack. När jag i stället undrar hur länge han har bott här förstår han inte längre engelska och bortförklarar sig på franska med grov brytning.
Cap Ferret är ett ställe dit man åker för att få vara i fred. Och det var just vad som först attraherade de inhemska turisterna. Alldeles efter första världskriget upptäckte poeten, konstnären, författaren och sedermera filmaren Jean Cocteau trakten. Han brukade ta långa sejourer då han hyrde in sig med vänner som Valentine och Jean Hugo på Hotel Chantecler i Grand Piquey. I de fotoböcker som säljs i Cap Ferrets bokhandlar kan man se bilder på en mycket smal Cocteau som får sin fot omvårdad av någon hjälpsam lokal förmåga efter att den unge poeten råkar ha trampat på ett snäckskal. Här finns även bilder från det som skulle bli den sista semestern på många år, sommaren 1923, då ett stort gäng av Cocteaus vänner tillbringade en sommar här som slutade med att Valentine Hugo och det bara tjugoåriga litterära stjärnskottet Raymond Radiguet insjuknade i tyfus. Den förstnämnda klarade sig. Det gjorde inte den senare, som trots sin låga ålder redan var ganska alkoholiserad och fysiskt slutkörd. Cocteau klagade i brev över att han ibland fick låsa in Radiguet (som också var hans älskare) så att denne skulle skriva klart sina romaner i stället för att dricka. Men två romaner hann det bli.
En av parets första arbetssemestrar hit resulterade i skandalklassikern Djävulen i kroppen, en till stora delar självbiografisk roman om en tonårspojkes affär med en gift kvinna vars man är ute i kriget. Och 1923 skrev han klart den roman som skulle komma att få utges postumt, Greve d’Orgels bal. På bilderna ser man ett sällskap som ser ganska tärt och dekadent ut. En bild är dock väldigt rolig. Kompositören George Auric lät frakta hit ett piano för att kunna skriva musik. På fotot ser man ett gäng fiskare bära upp instrumentet från båten som varit tvungen att stanna en bra bit ut i vattnet. Allt på bilderna känns väldigt avlägset från den värld som möter mig när jag slår igen boken. Men vissa saker är förstås konstanta: man tror Radiguet blev sjuk och dog på grund av att han ätit dåliga ostron.
Endast tråkiga människor lär sig av sina misstag så sista morgonen återvänder vi till Grand Piquey för frukost, trots punkteringen ett par dagar tidigare. Strax ovanför båtbryggan finns det några bänkar under en stor tall. Där verkar två äldre män göra allt som står i deras makt för att undvika att prata med varandra. Vi gör dem sällskap med våra mackor och där under tallen får jag ett sms. En kompis som hälsade på från Bordeaux, har blivit magsjuk efter skaldjurslunchen på Pinasse. Han skriver: ”Jag kände mig som ett djur när jag åt de små ostronen. Vild och levande. Nu känner jag mig som ett djur som dragit sig undan för att dö i ett gryt.”
