Romdestillerier, bananplantager och en liten bit av Frankrike i Karibien. Martinique var ogästvänlig en gång i tiden, men är numera en ö som man mer än gärna återvänder till. Inte minst när den visar sig från sin sötaste sida.
Text: Andres Rydell Foto: Johan Lindskog
En karibisk vindpust sveper in oss i tunga och söta ångor av honung, frukt, gammal ek och alkohol. Hundratals ekfat står lagrade under en öppen, sfärisk träbyggnad. Då och då drar en kastvind in och för med sig en ny honungspust från romtunnorna. I värmen, uppåt fyrtio grader, dunstar alkoholen snabbare – och vi står en stund framför tunnorna och försöker berusa oss på luft. Habitation Clément är ett av den franska karibiska ön Martiniques mest berömda romdestillerier – beläget på öns sydöstra del. En skuggig oas i ett landskap täckt av sockerrör och bananfält. Här görs den lite finare typen av rom som traditionellt tillverkas i den franska delen av Västindien. Den mörka söta romen är Martiniques olja och en av öns främsta exportprodukter.
Inte långt från myrstackarna med ekfat ligger rombaronen Homère Cléments villa från slutet av 1800-talet, på en upphöjd kulle med utsikt över destilleriet – omgärdad av en vacker botanisk trädgård. Villan, byggd i luftig romantisk kolonialstil, med vitmålade väggar och sina närmast svartbruna möbler i sen empir. Ett hus, som med sin spatiösa veranda, byggdes under en era av härskare och undersåtar – koloniernas motsvarighet till Downton Abbey med vita européer i lätta bomullskostymer som satt här på verandan, smuttade på rom och puffade på Västindiens andra delikatess – cigarrer. Rök och sötma, tobak och socker går som en röd tråd genom öns historia.Som många andra av öns romdestillerier föddes Habitation Clément ur en kris. Under flera hundra år var sockerrörsplantagen och tillverkningen av socker själva ryggraden i Martiniques ekonomi när européer, och framför allt britter, kraftigt började missbruka sockrat te – för övrigt en engelsk ”uppfinning”.
Men under 1800-talet började sockerrören ersättas av den betydligt billigare sockerbetan, som dessutom kunde odlas i de kallare delarna av Europa där sötsuget var som starkast. Både plantageägare och odlare ruinerades i den stora sockerkrisen. Helt plötsligt stod man med en råvara som utgjort axeln i den transatlantiska handeln i århundraden, och som nästan över natten blev värdelös. Eller det var vad man trodde. Ur krisen steg en ny produkt fram – Rhum Agricole. Istället för att göra rom på restprodukten melass började en ny generation romdestillerier göra rom direkt på färskpressad sockerrörsjuice.
Från att ha varit en billig restprodukt blev Rhum Agricole en lyxprodukt som lagrades på ekfat och åldrades till bärnstensfärgade droppar, jämförbara med den finaste cognacs eller whiskeys. I dag kan man finna några av Karibiens finaste romsorter på ön, som ofta bär smakerna av Martiniques distinkta exotiska ”terroir” med toner av banan, kokos och karamell. Som en del av livsblodet på Martinique är rom en institution och öns ädla droppar har till och med fått en ursprungsbeteckning av EU. Den allra finaste, så kallade ”AOC Martinique Rhum agricole” görs bara av lokala sockerrör enligt traditionella metoder. Jag stoppar några decennier gamla skönheter i ryggsäcken innan vi beger oss iväg.
Martiniques huvudort Fort-de-France är som en urblekt målning, där den gassande solen har sugit ut färgerna. Men här och var sticker kulörta hus upp, som om en fransk modernist kastat färgkluddar över staden i banangult, jordgubbsrött, läppstiftsrosa och självlysande grönt. Kontrasten är märklig, men känns ändå på något sätt naturlig – den karibiska färgskalan är anarkistisk som ett barnkalas. Fort-de-France kanske inte är den första pricken på turistkartan, för många Karibiensemestrare finns den inte ens med. Men jag har alltid dragits till dessa heta städer som inte välkomnar en med öppna armar – Kairo, Nairobi och Shiraz. För även stenöknar har oaser. Här kan man för en kort stund sjunka in i den lokala kulturen, bortom de lyxiga resorternas krattade sandstränder, breda loungesoffor och välansade golfbanor. Ett sådant stopp är en av stadens juicebarer där man kan ta ett glas sockerrörsjuice. I ett kyffe, stort som en garderob, krossas sockerrör i en slags blåsbältsliknande press till en grön, och självklart supersöt, juice. Den lime som mannen bakom disken krossar i sin järnnäve över glaset ger det nödvändiga stinget.
Höga på socker vandrar vi vidare till Fort-de-Frances verkliga oas, en av stadens större matmarknader inhyst i en stor övertäckt hall. Vid små bord täckta av spräckliga plastdukar bjuds det bästa av Martinique ut. Inte minst rå choklad, förpackad i långa stänger och så hårda att de kan användas som batonger. Men också muskot, ananas, kokosnötter, matbananer, ljuvliga doftande smöriga vaniljstänger och ett smörgårdsbord av frukter och grönsaker jag aldrig har sett tidigare. Överallt bjuds man på små huttar av söta fruktlikörer, tappade i flaskor i regnbågens alla färger. De gamla leende försäljerskorna sträcker fram glas efter glas: ”En stor man som du borde klara en till, bara en till.” De är luttrade och jag lämnar marknaden glad och en smula yr, med en överfull kasse av kreolska delikatesser.
När Christopher Columbus som första europé steg iland på Martinique 1502 möttes han inte av samma gästvänlighet. Ön visade sig vara ett tillhåll för giftiga ormar och än värre – en fientlig stam av krigare med smak för människokött. Columbus avslutade sin vistelse efter bara tre dagar på ön. Det skulle dröja över hundra år innan européerna återvände, då den franska upptäcktsresanden Pierre Belain d’Esnambuc utforskade ön. Denna gång var öns krigiska stammar ingen match för fransmännens musköter. De som inte föll för kulorna kastade sig i havet. Ormarna strök förmodligen med samtidigt. För snart blev Martinique, som många andra karibiska öar, en blomstrande ekonomi som producerade europeiska lyxvaror som indigo, bomull, tobak och sockerrör – drivet av afrikanska slavar. Men en del säger att det fortfarande vilar en förbannelse över ön – en underjordisk ondska som ibland stiger upp för att ta hämnd för fransmännens synder. Denna dimhöljda gröna förbannelse reser sig närmare en och en halv kilometer över havet på öns norra del – vulkanen Montagne Pelée. Tusentals meter därunder vilar Martiniques hetlevrade temperament i form av en tusengradig varm lava.
Hämndens timme stundade den 8 maj 1902 då berget vaknade med kraften av en atombomb och orsakade 1900-talets dödligaste vulkanutbrott. Martiniques historiska huvudort Saint Pierre, som låg nedanför vulkanen, hade ansetts vara en av övärldens vackraste städer och gick under namnet ”Karibiens Paris”. När Montagne Pelée vaknade tidigt på morgonen begravdes staden på ett par minuter i aska, rök, gas och lava. Över 30 000 människor dog omedelbart. I Saint Pierre överlevde bara en enda person, den 27-åriga Ludger Sylbaris som för tillfället satt inspärrad i stadens fängelse. Hans lycka var att han kvällen innan hade hamnat i ett barslagsmål och kastats in i en underjordisk fängelsehåla utan fönster. Det visade sig vara Saint Pierres säkraste plats – och ruinerna av Sylbaris cell har överlevt fram till i dag, som ett turistmål av det mer morbida slaget. Sylbaris själv blev något av en kändis och kom att turnera runt i USA med cirkusen Barnum & Bailey som ”mannen som överlevde domedagen”.
Den nya huvudorten Fort-de-France förlades på ett tryggare avstånd från vulkanen, men jätten i norr tornar fortfarande upp sig som ett ständigt närvarande hot. Men som på alla platser där undergången lurar bakom knuten, kommer det onda ofta med det goda i form av ett lustfyllt livsbejakande. Martiniques särskilda ”manjana”, den karibiska pärlans söta själ. Ingenstans bejakas denna mer än på övärldens sandiga kropp – stränderna. De drömska platser som i hundratals år har lockat hit människor – men som samtidigt är så förtvivlat svåra att beskriva. En av de vackraste ligger på öns västra sydspets vid Sainte-Anne. Den norra delen domineras av den franska semesteranläggningen Club Med, där man kan kasta sig ut i havet och simma till korallrevet utanför, en liten regnskog under vattnet där ängelfiskar och fjärilsfiskar drar fram. Den södra tungan av denna långa strand är allmän och under de lågt hängande palmerna kan man i skenet av den gulddisiga solnedgången, se oset av grillarna antändas, med söta kreolska dofter, som saftdrypande ananas, som långsamt upplöses över kolen.
Ingen har fångat dessa levande stränder bättre än den franska målaren Paul Gauguin som tillbringade ett halvår på ön 1887. Han slog sig ner i en enkel hydda och många av målningarna från den här tiden skildrar strandlivet, de starka kontrasterna mellan det blå havet och det gröna inre – men färgerna är inte exakta. I Gauguins bilder smälter alla färgskalor samman, det blå och det gröna med det karibiskt röda, gula och orange. En inre färgskala som inte går att fotografera, men som känns mer sann när man står med tårna nerborrade i sanden och ser solnedgången från Sainte-Anne. Gauguin förstod att stränderna var ölivets själ, där landet och havet möts. Aldrig är mötet så starkt som i skymningen, då färgerna smälter samman och kvällsbrisen drar in. Då man hör sorlet av människor som slår sig ner under palmerna och hör tonerna av calypso någonstans i fjärran och slickar den söta kladdiga saften från en grillad ananas som rinner ner längs fingrarna.
