RES världsmedborgare Johan Lindskog tar tempen på vår samtid i resenärernas förlovade väg. Han hissar och dissar, analyserar och funderar.
Buffé. Smaka på det. Inte på maten utan på ordet, konceptet, hela tanken med att ställa fram mängder av mat i stora skålar och låta hungriga horder av turister utfodra sig själva. Jag tvingas fundera över detta medan jag går och velar bland fyllda auberginer, friteradeostbollar, ångad broccoli, lammstuvning, kycklingklubbor, köttbiffar, pajer, fasliga mängder fisk, tio olika ostar, lass av sallad, rivna morötter, strimlade rättikor, hyvlade gurkor, femton olika efterrätter. Jag befinner mig i lättjans paradis, ett allinclusive-hotell.
Det är så oerhört smidigt allting. Och vackert. Glasklart hav, grekisk hetta och doften av solhet pinje och barr. Jag har inte valt hotellet själv. Det är inget noga övervägt semesterval utan helt enkeltdet som var bäst inärheten av den viktiga familjefest vi är här för.De där platsernasommanbara råkar hamnapåär juofta ocksåde mest intressanta.I det här fallet är jag positivt överraskad. Rummen ärschyssta. Servicen strålande. Läget bra. Till och med maten är för det mesta vällagad. Men mängderna. Överflödet. Masskonsumtionen. Hur mycket blir det över? Vad händer meddet? Oavsett vad man svarar på den frågan så blir svaret groteskt. Kasta bort? Morgondagensmoussaka? Det är så tydligt att det här kommer att försvinna. All inclusive-hotellkommer att självdö och bli tempel över en svunnenepok.
I en tid när vi sopsorterar minsta skruvkork, när vi pratar om nose-to-tail-matlagning–att använda hela djuret, när vi använder blast i matlagningen, kokar buljong på ben, inget ska försakas. Då går det inte att behålla semesterlugnet när manser hur tonvis med matdukas uppoch hälften måste bäras tillbaka till köket. Visst, maten kanske hamnar i någon finfin kompost eller blir biogas eller vad vet jag, men vad man än görmed maten så kan det aldrig bli lika bra som att äta uppden. Dessutom är det sågastronomiskt galet. 98 procent av alla runtom kring mig i mathangaren där buffén serveras står rådvilla, plockar på måfå och lassar på än det ena, än det andra. Lasagne, rökt makrill och thaikyckling passar inte ihop. Men vad ska vi göra? Det där ser ju gott ut. Och det där. Lammkotlett, vi är ju ändå i Grekland. Och jordgubbar. Dehåller på att ta slut. Bäst att ta för sig. Sardiner! Och fetaost gillar man ju. Kolasås? Det slutar i ett bisarrt berg av smaker. Och matkoma. Överflödet är en kort parentes i mänsklighetens historia. Och långsamt börjar detgå upp för oss, det vansinniga med att ösa fram allt som alla kan tänkas vilja äta, samtidigt, i en mathangar. Det är tydligt att vi människor inte är gjorda för detta. Vi klarar inte att varasansade när allt finns framför oss. Färdigt. Betalt. All inclusive.
Gubben i lådan
Jag har en kompis på Gotland som har världens smartaste bar. Den är helt inrymd i en container. På våren rullar han ner containern på stranden och öppnar baren. Bara sådär. Han fäller upp ena långsidan. Klart. Allt finns därinne. Jag var i Seoul för ett tag sedan. Skulle fota en hipp it-kille. Givetvis hade han sitt kontor i en container, eller flera containrar staplade på varandra. Där inne jobbade säkert 30 personer, plus att de hade inrymt en tv-studio. Och en livescen.
Lådor är grejen. Det är smart därför att man kan flytta dem. Det är billigt. Det är lätt att skapa ett slutet system. Lätt att göra miljövänligt. Det känns lite månbas. Som hotell är det förstås överlägset. Ett rum per låda. Lätt att flytta till ett annat ställe när säsongen är slut. Accor Hotels har löpt linan ut och gjort ett mobilt containerhotell som dessutom är galet snyggt, designat av Ora-ïto och kallat ”Flying Nest”. Hela härligheten kan packas ihop på en dag och flytta vidare. Det har stått i Arles i Provence. I Les Mains under racingtävlingarna. I vintras stod hotellet i Avoriaz i franska Alperna och nu är det på väg vidare till okänd plats. Kolla var det poppar upp nästa gång på www.accorhotels.com.
Kötrick
Gå åt vänster i säkerhetskontrollen. Så fort en kö delar på sig, som till exempel vid säkerhetskontrollen så gå till vänster. Där går det statistiskt sett snabbare. De flesta går instinktivt åt höger, vilket sägs ha att göra med att de flesta är högerhänta.
Skeppsbruten på Skelettkusten
Skelettkusten eller Skeleton Coast, den långa sträcka där Namibia möter Atlanten, har i alla tider varit en skräck för sjöfarare. Namnet kommer av alla sjömän som förliste längs den förrädiska kusten och lämnade såväl sina egna som sina båtars skelett på stranden. I dag lockar kusten en stadig skara naturfantaster. Den heta öknen som går rakt ner i det iskalla havet gör klimatet och naturen till en väldigt speciell upplevelse. Tidigare har det inte funnits något vidare boende på kusten, men i och med att Shipwreck Lodge öppnar kan man bo mitt ute bland de ensamma ökendynerna och se morgondimman lätta över kusten.
Landskampen
Dubai mot Ullared
Plastguldets paradis Dubai mot de tunga kundvagnarnas kejsardöme Ullared – var ska man åka när konsumtionskåtheten kliar i plånboken?
Dubai. I december infaller Dubai Shopping Festival. Igen. En hel månads prisparty. Det sägs att man blir lyckligast av upplevelser och tänk vilken upplevelse att få vandra dag och natt genom perfekt kylda shoppingcenter, möta en aldrig sinande ström av produkter, få pilla på allt man kanske på något sätt nästan behöver. En plastpingvin som kan sjunga Marseljäsen. Eller ett diamantdiadem. procents rabatt ändå. Bara en kvarts miljon. Unna dig! Låt en tornado blåsa genom plånboken. La de swinge i plastkorten.
Ullared. Ändlösa rader av hyllor med obegränsade möjligheter till att frossa i förgängliga ting. Det är du värd! Det är världen värd! Slit och släng. Eller slit inte ens. Släng direkt bara. Vaska. Ta fem betala för tio. Kasta resten. Känslan av att hitta något man absolut aldrig tidigare visste att man måste ha. Och så billigt! Man kan bara ösa ner grejer i vagnarna. Töm plånboken, fyll bilen och det där tomma hålet i själen.
Vinnare: Ullared! Kyligare, skräpigare, plastigare. Men Ullared-Morgan har ändå avtalspension!
