Hösten 2024 lanserades en ny kryssningsrutt mellan flera av Kanarieöarna och Madeira. RES klev ombord och upplevde under åtta nätter fem öar i två länder utanför Afrikas västkust.

TEXT: Linda Iliste

Korten på bordet. Kryssning – det är inte ett ord som klingar elegans och fantasifullhet. Att det lockar många är däremot en annan femma.

Baren Lo Spinnaker på pooldäck. Foto: MSC.

Efter att för ett par år sedan ha glidit runt i Karibien ombord ett fartyg med plats för drygt 2 500 passagerare och 760 i besättningen förstår jag den. Ditt hotellrum seglar med dig. Du behöver aldrig fundera över mat och dryck. Det finns pooler och underhållning. Chansen är stor att flera ur besättningen talar ditt språk – åtminstone om det språket är engelska, tyska, franska, italienska, spanska eller ryska.

I stort sett varje dag anlöps en ny plats som du kan upptäcka med certifierade guider, som även de troligtvis talar ditt språk. Det är en trygg reseform. Enkel. Den får många upptäcka delar av världen de kanske aldrig annars skulle nå.

Fler kort på bordet: för undertecknad känns det förutsägbart och tråkigt.

Receptionen ombord. Foto: MSC.

Spanska öar och en portugisisk bubblare

Med andra ord är det alltså högst medvetet – för att utmana förutfattade meningar och fördomar – som norra Europas kyla och mörker lämnas. För att i Las Palmas de Gran Canaria än en gång mönstra på en guppande bjässe. Under en veckas tid ska det ta mig vidare till tre ytterligare Kanarieöar: Fuerteventura, Lanzarote och Teneriffa. Samt portugisiska Madeira.

Kryssningsfartyget MSC Opera ingår i flottan till världens tredje största kryssningsrederi. Även det har plats för drygt 2 500 passagerare och 728 anställda. Även det har ett upplägg på 8 nätters seglats mellan fem öar. På andra sidan landgången möts jag av uniformerad personal, heltäckningsmattor och guldplätterade ytor. Det är lätt att hitta hytten på däck nio. Resväskan är redan på plats.

Aurea Spa. Foto: MSC.

På plats är även städaren Ronaldo som memorerat mitt namn i förväg. De kommande sju dagarna levererar han service i högre klass än MSC Opera faktiskt lovar. Med stor omsorg och precision. Och med sitt stora leende blir vänliga Ronaldo även snabbt en återkommande glädjeinjektion.

Prima personal

Det är även andra i besättningen som jag den kommande veckan ofta träffar i de små dagliga rutiner jag skapar. Under morgonkaffet på kaféet Aroma. Vid lunchen på buffetrestaurangen Le Vele. Till eftermiddagens smoothie i ”vitaminbaren”. Som serverar glaset champagne i Cotton Club innan middagen tar vid i La Caravella.

Balkonghytt. Foto: MSC.

Även balkongen i min hytt är en källa till glädje. ”Ytterdörren” till friska luften på mina 13 kvadratmeter leder till ett ensamhetens andrum. En egen plats i solen att, med blicken på den eviga oceanen, luta sig tillbaka och dricka något kallt ur minibaren.

Gymmet är också ett andrum. Tidigt, tidigt går jag dit för att möta dagen på ett löpband, strategisk placerat framför enorma fönster i fören. Flera gånger är kulissen en insegling. Min puls stiger samtidigt som natten ger via för solens rosa och apelsingula färger. Ön för dagen går från att vara ett glitter vid horisonten, till en faktisk stad.

En social upplevelse

Andrum behövs nämligen då och då. Åtminstone om man som undertecknad har stort behov av egentid. Ty kryssning är en social upplevelse. Med två restauranger, flera barer, butik, gym, spa, teater, kasino och nattklubb går det visserligen att variera upplevelserna från en dag till en annan. Men ansikten blir snabbt bekanta. Det småpratas mellan de tätt ställda solstolarna på pooldäck. Lunchen äts ofta axel mot axel med andra passagerare. Det sker träningspass, danslektioner och lekar ihop.

Gemensamma träningspass ingår för dem som vill. Foto: MSC.

Kvällens måltid sker alltid vid samma tid, med samma personal, som serverar samma bord. Mitt är dukat för fyra trots att jag reser ensam. Ingen av de övriga tre middagsgästerna dyker någonsin upp. Vilket kan låta lite sorgligt, men alltså passar mig som handen i handsken. För någon annan – som uppskattar den föreskrivna sociala aspekten – är det däremot ännu ett av de där dragplåstren med kryssning.

Á la carte-restaurangen La Caravella. Foto: MSC.

Ett annat är möjligheten att under en och samma resa upptäcka en rad olika destinationer. Det är en sanning med viss modifikation. Ofta krävs transfer för att lämna hamnen och nå närmsta, säg, stadskärna. Den är inte alltid gratis. Andra gånger ligger fartyget för ankar och du kan bara nå land med hjälp av jolle. Även den kan kosta pengar att nyttja. Ibland är man inte på plats länge nog för att göra mycket annat än tillbringa några timmar på egen hand på resmålet. Med det sagt finns det en charm i att stängt ha möjlighet att upptäcka en helt ny plats.

Foto: Laura Adai.

Sockerbitsbyar och stränder på Fuerteventura

På grund av lokala regler i hamnen på Fuerteventura krävs just transfer för att nå huvudorten Puerto del Rosario. För att besöka Kanarieöarnas näst största ö sätter jag mig därför på en buss. På Fuerteventura regnar det nästan aldrig. De vidsträckta landskapen med sina utslocknade vulkaner är torra, så gott som trädlösa. Vindpinade. Det är otroligt kargt och sagolikt vackert. Jag sitter som fastklistrad vid bussfönstret, kan inte sluta stirra.

Foto: Hanna Ki.

La Oliva. Foto: Visit Fuerteventura.

Här och där ligger vad som bäst beskrivs som en slags oaser. Små byar med vita sockerbitshus och fridfulla kyrkor. När vi stannar till i Pájara sätter jag mig på den livliga serveringen Ca Luise och tar in kafélivet omkring mig. Vi fortsätter på serpentinvägar till världsarvet Betancuria, grundat redan 1404 och pepprat med religiösa byggnader, och förbi Mirador de Guise y Ayose. Solen steker när vi når byn La Oliva och den kalla ölen i skuggan på baren intill Iglesia de Nuestra Senora de la Candelaria smakar extra gott.

Foto: Go Fuerteventura.

Playas en las Dunas de Corralejo. Foto: Giorgio Grani.

Sedan åker vi till Fuerteventuras främsta dragplåster: en av dess stränder. Nio kilometer långa Playas en las Dunas de Corralejo är å ena sidan turkosa bränningar. Å andra sidan böljande sanddyner som är overkligt mjuka mot bara fotsulor. En del charter, en del hippy. Det är gott om plats och otroligt härligt.

Foto: Visit Fuerteventura.

Goda chanser att gå i land

Under veckan ombord MSC Opera har vi turen att vid tre av de fem stoppen kunna kliva rakt av och en kort promenad senare nå ett livligt lokalsamhälle. Det leder till en fin dag i Santa Cruz på Teneriffa. Det är en egensinnig ö. Djupt turistanpassad och ändå full av hemligheter. Som här i huvudorten där det finns gott om utmärkta tapashak och barer fulla av pratglada lokalbor. Tips: Bulan på dagen och Buenavida på kvällen.

Språvagnen Tranvía de Tenerife leder sedan till den historiska pärlan San Cristóbal de la Laguna uppe på bergsryggen intill, en gång i tiden Kanarieöarnas allra första stad. En annan historisk, höglänt pärla är byn La Orotava ovanför kuststaden Puerto de la Cruz. Jag hinner med avstickare till samtliga.

Puerto de la Cruz. Foto: MSC.

Överväldigande natur på Madeira

Kryssningen ger också möjlighet att uppleva en ännu finare, ja alldeles ljuvlig dag, på Madeira. Inseglingen sker tidigt, och tidigt på förmiddagen sätter jag mig i en jeep. De närmsta timmarna kör lokalbon João omkring mig liksom fem vänner från Belfast och en mor-och-son-duo från München.

Câmara de Lobos. Foto: Nuno Andrade.

Vi rullar till fiskeläget Câmara de Lobos och till charmiga pyttebyar som Jardim da Serra. Vi svindlas av utsiktsplatser som Boca dos Namorados och Cabo Girão. Överallt är naturen överväldigande. Våldsamt kuperad och fabulöst grönskande. Det stora Atlanten som granne i alla väderstreck. Hade inte smeknamnet “den flytande trädgården” redan existerat tror jag att vi hittat på det under dagen.

Boca dos Namorados. Foto: Simo Räsänen.

Cabo Girão. Foto: Cabo Girão Cliff Spot Cafe.

Gatuliv i Funchal

På eftermiddagen flanerar jag flera timmar i huvudstaden Funchal. Ger mig själv gott om tid i de gamla kvarteren Zona Velha. Inte minst utmed Rua de Santa Maria där de puttriga krogarna och fadobarerna ramas in av ett permanent utomhusgalleri. Fotografen José Maria Zyberchem initierade konstprojektet ”Portas Abertas” för 15 år sedan. De dekorerade dörrarna, väggarna och elskåpen har skänkt nytt liv till den historiska gatan.

Foto: Peter Forster.

Mercado dos Lavradores. Foto: Ilse de Groot.

Jag kikar in på Mercado dos Lavradores anno 1940. Botaniserar bland frukt, grönsaker och blommor i en marknadsmiljö ritad av Edmundo Tavares som täcker ett helt kvarter. När solnedgången kommer sitter jag för en gångs skull sitter jag inte på min hyttbalkong. Utan i stället på lilla Nata 7:s uteservering, med ett glas snustorr madeira och en nybakad pastel de nata framför mig. Runtomkring börjar livet så sakta gå upp i en annan växel. För middag och kanske, antagligen, fest.

Veckan drar sig mot sitt slut och omväxlingen är härlig. Jag har förvisso inte vunnits över till kryssningsentusiasternas sida. Men förståelsen för varför kryssningar lockar har däremot djupnat en aning – och att se flera välbekanta öar i nytt ljus tack vare oväntad, intensiv gemenskap har varit en ynnest.

Foto: Nata 7.