RES chefredaktör Viggo Cavling blir bjuden på världens finaste middag i Stockholms stadshus och erkänner ett brott.

I veckan blev jag bjuden på Nobelmiddag. Detta lär vara världens mest uppmärksammade måltid. Det var inte första gången jag åt mat för att högtidlighålla Alfred Nobels minne. Första gången var 2003 och jag var utsänd för Dagens Nyheters räkning för att betygsätta maten och hitta skvaller på festernas fest. Det gick käpprätt åt helvete. Att äta mat och samtidigt springa ner i en källare och skriva på en dator var mycket svårt.

Maten hann kallna och texten blev slarvig.

Detta före fritt wifi.

Mitt andra uppdrag gick ännu sämre.

I direktsänd TV kunde alla se att dåvarande statsminister Göran Persson hittat en ny förälskelse i Anitra Steen, men detta missade jag fullständigt trots att de nästan hånglade på dansgolvet. Jag är annars ganska bra på skvaller och nya relationer, men detta gick mig fullständigt förbi.

Jag minns dock att vinnaren av Nobelpriset i litteratur J.M. Coetzee höll ett fantastiskt tal. Han är en ruggigt bra författare som jag läst fler böcker av.

Veckans middag hölls inte i Blå hallen utan i Stadshuskällaren i det vackra rummet Skänken, restaurangen som ligger i Stockholms stadshus. Den öppnade år 1922 faktiskt före själva Stadshuset officiellt invigdes året efter. En av krogens usp-ar är att man serverar samtliga Nobelmenyer om man säger till i god tid. Du måste vara tio i sällskapet och betala 20 000 kronor. Årets meny är något billigare: 1885 kr inklusive vin per person.

Stadshuskällaren är lite svår att hitta till. Den svarta porten ligger till vänster om det stora valvet på Hantverkargatan och är lite som att besöka ett medeltida kloster. Men jag tycker att dagens krögare har lyckats fenomenalt med belysningen och akustiken. Bakom detta finns arkitekten Jonas Bohlin och Kasthalls Gunilla Lagerhem Ullberg.

Nå nu undrar ni hur smakade maten? Jo, det var kött, sås och potatis. På ett mycket raffinerat sätt.

Med på middagen, som alltså serveras som en lunch, var kocken Sebastian Gibrand och konditorn Daniel Roos. Att höra deras perspektiv på hur man lagar mat till drygt 1000 personer var mycket spännande. Jag är av den åsikten att det inte går att laga perfekt mat till så många människor. Men man kan komma ganska nära om man är väl förberedd och fattar smarta beslut.

Jag var ganska skeptisk när jag såg Sebastian Gibrands kött-ägg på anka i tv. Men faktum är att när den fick sås på sig blev den riktigt läcker i munnen.

Otroligt mycket vackrare var förrätten på gurka och löjrom från Kalix. I botten fanns även kålrabbi, pepparrot och ganska mycket dill. Jag är alltid skeptisk till kalla förrätter på vintern, men detta funkade mycket bra. Speciellt eftersom förrätten inte bars fram kylskåpskall utan hade fått stå framme en stund och gona till sig. Till detta fick vi champagne som smakade suveränt.

Under måltiden blev det ganska mycket snack om Nobelservisen som gjordes 1991 till 90-årsjubileet. Det är en ganska tacky samling tallrikar och glas med mycket guld och gula, blå och gröna färger. Vinglasen är små och champagneglaset en stor strut. Men jag måste säga att jag gillar det. Det är på gränsen till pekoral som all stor konst.

Att komma till Sverige i början på december och gå runt i frack när det snöar, regnar och blåser hårt är ganska, ja tufft. Att då mötas av en servis när man kommer in i värmen i Blå hallen som ser ut att vara skapad av Liberace är kul.

Huvudrätten ankbulle kompletterades med en vackert sansad potatis och en gulbeta som var svarvad på toppen. Den utvecklades till en mycket liten hög med spagetti som jag tyckte var lite svår att äta. Det känns alltid lite konstigt att “förstöra” vacker mat genom att äta den.

Till dessert fick vi en variation på hallon som var mycket elegant och samtidigt härligt smarrig. Jag hade gärna sett en något högre grad av sötma, men det kanske det var i hallonen från Trelleborg när de serverades på själva festen i december. All mat mår bra av att ligga till sig.

Jag vågade inte fråga om salt på huvudrätten. Detta hade kanske varit ett etikettsbrott av rang och det vill man ju helst undvika. Men det sker ändå ganska mycket som bryter mot gott uppförande på den stora Nobelfesten. Varje år försvinner ett gäng servetter och runt hundra kaffeskedar.

Och ja, om ni undrar om undertecknad tillhör detta kriminella gäng så är svaret positivt. 2003 tog jag med en kaffesked hem efter Nobelfesten. Det gjorde jag inte denna gång, men jag lämnade stadshuset ruggigt mätt. Så är det inte alltid när man äter mat i den högsta gastronomiska divisionen. I december öppnar en utställning på Nobelmuseet om “Nobelfesten och måltidens betydelse för samtal och möten mellan människor”. Museet efterlyser historier om denna tillställning. En tanke vore kanske att alla vi tjuvaktiga gäster återlämnar stöldgodset.

Krönika: Viggo Cavling