Till 50-årsminnet av Pablo Picassos död gör vi en resa från födelsestaden Málaga, till hans ungdomstid i Barcelona, framgångarna i Madrid och åren i Galicien. Vi upptäcker platserna, kulturen och maten som inspirerade kubismens mästare och som årligen lockar tusentals besökare till Spanien och hans konst.

Text och foto: Jörgen Ulvsgärd

”Det tog mig fyra år att måla som Raphael,
men en livstid att måla som ett barn.”

Det är en scen som etsat sig fast i mitt minne sedan ungdomens läsning av författaren Ray Bradbury. Det är en novell som handlar om en man som oväntat möter sin stora idol på en strand någonstans i Spanien. Han ser en man som med en träpinne ritar en bildfresk av djur och människor i sanden. Just som han inser att det är hans stora idol Picasso som håller i träkäppen. Så plötsligt kryper tidvattnet närmare och till sin fasa får han se hur havet uppslukar allt. Det skulle kunna fungera som en metafor för hur Picasso såg på livet och konsten.

”Tänk inte, tanken är kreativitetens fiende”. För Picasso handlade allt om stundens ingivelse, spontanitetens kreativa flöde och den omedelbara njutningen eller ingivelsen. Bilden kan också stå som en metafor för livets förgänglighet. Trots att konstverket på stranden slukades upp av havet finns de flesta av hans målningar bevarade på konstmuseum runt om i världen, inte minst i Spanien.

”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn” har Pablo Picasso sagt. Pablo Ruiz Picassos födelsestad Málaga är en av Europas äldsta städer, med en historia som löper 3 000 år tillbaka i tiden. Den har styrts av fenicier, kartager, romare och morer, de nordafrikanska muslimer som behärskade Andalusien i 700 år. Arvet från dem lever kvar i bland annat maten, arkitekturen och språket. De omedelbara associationerna av namnet Andalusien leder tankarna lätt till solvarma stränder, fiestor och het flamenco. Och mycket riktigt i denna del av Spanien kretsar fortfarande livet runt dessa företeelser. Utmed den smala kustremsan Costa del Sol rör sig de flesta besökarna.

Porten till denna del av Andalusien är hamnstaden Mor vid Plaza de la Merced sitter stadens världsberömde son Picasso förevigad i brons. När Picassomuséet öppnade 2003 i renässanspalatset Palacio de Buenavista var det början till förvandlingen av Málaga från sliten hamnstad till kulturstad. I dag har staden närmare fyrtio olika muséer. Efter Picassomuséet följde Carmen Thyssen med äldre spanskt måleri, det moderna museet Centro de Arte Contemporáneo (CAC), och inte minst det omfattande Museo de Málaga som ligger i det gamla tullpalatset. De senaste tillskotten är Centre Pompidou Málaga och Museo Ruso.

En annan av stadens mer kända söner är skådespelaren António Banderas, som gestaltar sin idol Picasso i ”Genius Picasso”, en tv-serie om konstnärens liv. Vi tar en kaffe på klassiska Café Central och en ”churro”, spansk flottyrkrans, innan vi söker upp mattemplet Altarazanas. Byggnaden är byggd i gjutjärn och stod klar 1879, bara ett par år innan Pablo Picasso föddes. Det blir en ”ir de tapas”, tapas-vandring, som börjar på matmarknaden och fortsätter på ett par andra klassiska tapasställen som det stimmiga El Pimpi och vidare till det mer undanskymda, men helt underbara Uvedoble.

På tapasbarerna hittar man klassiska spanska smårätter som tortillas, boquerones, friterad ansjovis i olja och vinäger, gambas och räkor i vitlök och chili för att nämna några. Málaga har blivit en matstad av rang och närheten till havet präglar många av rest- aurangernas menyer. I kvällningen flanerar vi längs shoppinggatan Calle Marqués de Larios upp till Plaza de la Constitución. När skym- ningen faller vaknar barer och klubbar kring Plaza de la Merced, Plaza de la Constitución, och Plaza del Marquéz del Vado del Maestre, till liv. I Andalusien äter man middag vid tiotiden på kvällen och barrundan börjar först en bra bit efter midnatt.

På min första resa till Spanien när jag som nybakad körkortsinnehavare korsade landet på längden mellan Bilbao i norr och Malaga i söder i en gammal Volvo PV minns jag att vi någonstans utanför Cordoba lade ut sovsäckarna under en jättelik reklamskylt med en gigantisk svart spansk tjur i järnplåt. På den tiden fanns det minst 500 av dessa skyltar längs vägarna runt om i Spanien som gjorde reklam för sherrytillverkaren Osborn. I dag finns det bara 88 kvar av dessa ikoniska reklampelare som alla är kulturskyddade. När vi nu reser runt i Andalusien på vår väg norrut mot Barcelona dyker en och annan av dessa svarta tjurar upp som landmärken i landskapet.

Barcelona blir andra etappen på vår resa i Picassos fotspår och som sedan går vidare mot Madrid och La Coruña i Galicien för att avslutas i baskiska Bilbao. Om Madrid är den lite svalare, mer reserverade och intellektuella typen som det tar längre tid att komma in på livet, men när man väl ha gjort det väcks heta känslor till liv. Barcelona är mer av den flirtiga, sensuella och förföriska sorten som man lätt blir attraherad och förälskad i. I Madrid flödar drycken Vermouth medan barcelonaborna helst dricker det mousserande vinet Cava och finner alltid ett skäl till att ta ett glas bubbel. Cavan som är Spaniens motsvarighet till Champagne produceras nämligen i regionen Penedés norr om Barcelona. Stadens anrikaste och vackra cavabar, El Xampanyet, ligger på samma gata som Picassomuséet i den gamla stadsdelen Born. Här serveras drycken gärna tillsammans med lufttorkad Ibericoskinka.

I samma stadsdel kan man också slinka in på tapasbaren La Vinya del Senor mittemot den vackra kyrkan Santa Maria del Nar. Barcelona har både ett lugn och en bubblande energi och är i dag en av Europas ledande design- och turistmetropoler. Europas största ego, lär någon sagt och det kan nog stämma. Konstnären Picasso var också egocentrisk och skulle trivts som fisken i vattnet om han fått uppleva förvandlingen av Barcelona som tog sin början i och med att man tilldelades olympiska spelen 1992.

Drygt ett sekel tidigare sommaren 1895 började Picasso på konstskolan, La Llotja, i Barcelona, flyttade senare in i sin första ateljé i samma område och höll sedan den första personliga utställningen av sina verk på det legendariska caféet Els Quatre Gats som öppnade ett par år efter det att han kom till staden. Det var här han ofta hängde med sina konstkolleger och det var här han hade sin första utställning redan som tonåring. Efter besöket på Picassomuséet kliver vi in i hotellbaren Café Vienés på paradgatan Passeig de Gràcia för att insupa lite mer kultur innan resan fortsätter mot Madrid.

”Madrid me mata”,
”Madrid tar kål på mig”
är ett klassiskt uttryck om stadens karaktär.”

Det var här som Woody Allen spelade in filmen ”Vicky Cristina Barcelona”. Utsikten från takterrassen över stadsdelen Gràcia är magnifik. Som den ständiga rivalen om besökarens och invånarens gunst kan Madrid vid första anblicken kännas lite svulstig och oåtkomlig, men skrapar man på ytan döljer sig ett vibre- rande och pulserade liv bakom de pampiga fasaderna. ”Madrid me mata”, ”Madrid tar kål på mig” är ett klassiskt uttryck om stadens karaktär, ett annat är ”Madrid, staden som aldrig sover”. En som kan personifiera detta uttryck är Madrids okrönte filmkung Pedro Almodóvar, som med sina galna, hysteriska, frigjorda och sexiga filmer satt agendan för hur Madrid ska upplevas av både madridborna själva och de som kommer på besök. Här ska livet njutas och det gäller både kulturen, maten och samvaron. Det finns inte mindre än ett fyrtiotal saluhallar och matmarknader i Madrid, bara en sån sak, vilket säger mycket om stadens själ och om vad som prioriteras. Vackrast av dem alla är Mercado de San Miguel vid Plaza Major. som renoverades för drygt tio år sedan. Här hittar man högklassig mat oavsett om det gäller charkuterier, vin, ostron eller tapas.

Den mat som människor samlas kring säger ofta mycket om en stad och i Madrids fall lär det serveras 1 500 olika tapasrätter med ingredienser från hela landet. Det är lätt att älska tapas, detta småätande där man ofta delar rätterna med vänner och bekanta. Varje gång jag besöker Madrid vill jag inte lämna staden utan att besöka legendariska Cerveceria Alemana på Plaza Santa Ana för att inta en bouquerones fritos, friterad anjovis och padrones friterade små gröna paprikor, men för den kräsne mat- konnässören duggar finkrogarna tätt med både en, två och tre Michelinstjärnor. En av de mest välkända är restaurangen La Terraza del Casino med kocken Paco Roncero.

Det var 1895 som Picasso steg in på Pradomuseet i Madrid för första gången. Hans besök skulle markera ett före och efter eftersom han präglades av verk av andra stora konstnärer som Velazquez och El Greco. I Reina Sofías nationella konstmuseum ryms också många verk av Picasso, men även av modern spansk konst som Joan Mirò och Salvador Dali. Bland alla dessa verk är den mest ikoniska målningen, som gör tittarna helt mållösa, ”Guernica”, en nästan åtta meter lång väggmålning som han målade 1937 för att vittna om de fasor som begicks under det spanska inbördeskriget. Jag kommer ihåg när jag för första gången stod inför detta konstverk och förvånades över hur stor målningen är.

Oavsett vad man tycker om tjurfäktning: sport, konst eller djurplågeri så är detta spektakel en del av Madrids dna och var också en central del av Picassos liv och han fascinerades av detta skådespel på liv och död. Hans intensiva blick kopplade många till den hos en matador. Om man avstår från själva tjurfäktningen, så är ändå arenan, Plaza de Toros de las Ventas i stadsdelen Salamanca en av de vackraste i världen.

Efter Madrid fortsätter vi mot Spaniens nordligaste kust i Galicien och hamnstaden La Coruña. Det gamla pilgrimsmeckat med välkända Santiago de Compostella som centrum har faktiskt mer gemensamt med den keltiska kulturen än det Spanien vi är vana vid. Paella, tjurfäktning och flamenco är inte Galicien. Här vurmar många istället för det keltiska arvet, kustklipporna och inlandets gröna kullar för tanken till Irland. Klimatet är sådant att bambu, björk, palm, lönn och eukalyptus växer sida vid sida. La Coruña är också berömd för sina glas- fasader, det slags stora burspråk som borgare lät montera när de flyttade in i de före detta fiskarkvarteren. En stor del av Galiciens skal- djur kommer från odlingarna i det kalla havet utanför, där ostron och musslor växer på stora plattformar.

Det finns ett skede i Pablo Picassos liv som utspelar sig i La Coruña och som för allmänheten är ganska okänt, en liten men avgörande utvikning i konstnärens långa karriär. Det var en kort, men avgörande. period mellan 1891-1895 då hans far i egenskap av nybliven chef för konstskolan i i staden tog sin grabb med sig – en skola där Pablo sedan också blev elev.

Resan i Picassos fotspår avslutas i baskiska Bilbao, där Picassos samling Materia y Cuerpo kommer att kunna besökas 2023. Det har skrivits spaltmil om Guggenheimmuséet, och arkitekten Frank Gehrys skapelse i stål, titan, glas och kalksten. Det är en spektakulär byggnad, som är ett konstverk i sig själv, fyllt av samtidskonst som till exempel Jeff Koons med sin stora tulpanbukett i färgat kromstål, Damien Hirst diamantbesatta dödskallar och konserverade hajar, Louise Bourgeois tio meter höga metallspindel Maman, Richard Serras gigantiska, rostiga skulpturer i kallböjt stål som fyller en stor del av muséet, och Fujiko Nakayas installation Fog som sprider en suggestiv dimma över en damm utanför byggnaden en gång i timmen.

Museet öppnade 1997 och kom snabbt att bli en motor och symbol för Bilbaos förvandling från en nedgången industristad till ett blomstrande kulturcentrum. Man talar idag om ”Guggenheimeffekten”. Om Picasso levt när muséet byggdes hade han älskat denna galna förvridna arkitektoniska byggnad i titanplåt som hela tiden ändrar karaktär beroende på ljusets infall. ■