Hon har flugit över hela Indonesien som djungelpilot och var stationerad i West Papua – där man fortfarande går omkring i penisrör. 34-åriga Elin Larsson är aktuell med en ny bok om sin tid där. RES fick en pratstund med henne.

Av: Linda Larsson
Foto: från boken “Mina äventyr som Djungelpilot”

Elin, du har arbetat som djungelpilot – berätta mer?
– Jag letade flygjobb hemma men det var helt dött. Sen var jag lite trött på livet hemma – jag ville göra något annat. Jag googlade på ”flyg” och ”Indonesien” och då dök Susi Air upp. Det visade sig vara ett indonesiskt flygbolag med baser över hela Indonesien. Jag sökte jobb där direkt men det tog en massa mejl och telefonsamtal innan jag äntligen fick komma till Java på intervju. Väl på intervjun blev jag verkligen grillad i flera timmar. Jag undrade varför de utsatte mig för detta? ”Om de ändå inte ska ge mig jobbet”. Men sen började de helt plötsligt skratta och sa att jag var anställd.

Hur såg livet som djungelpilot ut?
– Först arbetade jag som styrman i ett drygt år och då var jag placerad på olika baser runt om i hela Indonesien, ungefär en månad i taget. Sen började jag arbeta som kapten och då baserades jag så småningom i West Papua. Det var efter eget önskemål: jag älskar West Papua.

– Man bodde tillsammans med de andra piloterna så vi blev som ett litet community. Vi var cirka 200 piloter i bolaget och på varje bas bodde vi kanske cirka 10-20 personer åt gången. Alla som var där var samma slags typ: lite äventyrliga, ville hitta på saker. Det var en underbar tid och gemenskapen vi hade oss piloter emellan kan jag sakna.

Första arbetspasset – hur var det?
– Jag flög över Borneo – som ju är jättefint – men när man flyger över Borneo ser det bara ut som en gigantisk broccoli. Det var verkligen bara djungel. Jag undrade vad jag hade gett mig in på. Men sen, det var så många vackra platser vi flög över att jag inte ens vet var jag ska börja.

Vilken flygning var vackrast som du gjorde?
– Att flyga över bergen i Sumatra: över bergskammarna, stränderna, atollerna. Då sitter man i cockpit och bara ”wow”.

Vad för typ av plan flög du?
– Små passagerarflygplan med plats för tolv personer. Vi flög inte bara passagerare utan också byggnadsmaterial, mat, mediciner, grisar, motorcyklar, oljefat och allt man kan tänkas stuva in i ett flygplan – ofta fick vi flyga kistor faktiskt. Många av de som dör i Indonesien vill nämligen bli begravda i byn de är födda.

Du gillar West Papua mycket säger du – varför?
– West Papua är lite stökigt blandat med mäktiga berg, fantastiska stränder och vacker natur, bra surf och orörd dykning. När man flyger över West Papua kan man flyga lite lågt och då ser man alla byar dit inga vägar går och där folk bor i små lerhyddor med halmtak – det ser ut som små tecknade ”hittepå-byar”. Byar där folk fortfarande går omkring med penisrör.

Varför bestämde du dig för att åka hem?
– Det undrar jag själv ibland. Men jag tror jag längtade hem. Det är rätt riskfyllt i vissa delar av Indonesien också – speciellt på West Papua med många rebellgrupper.

Varför blev du pilot?
– Min pappas bästa kompis var kapten på SAS – det var under tiden då det fortfarande var väldigt glamouröst att vara pilot. Han kom hem och berättade spännande historier från världen över. Han verkade så nöjd över sitt liv. Då föddes drömmen om att en gång bli pilot. Sen gick jag på flyggymnasiet i Västerås. Efter det jobbade jag med lite allt möjligt: flög litegrann, bland annat segelflyg och med att släppa av fallskärmshoppare. När jag var 26 år insåg jag att det var pilot jag ville jobba som så det var då jag började söka jobb som det. Och kom till Indonesien.

Hur kom det sig att du skrev en bok om din tid där?
– En kompis som är journalist, Emil Sergel, var på besök därnere. Han skrev en artikel som blev väldigt uppskattad och efter det frågade han mig om vi inte skulle skriva en bok tillsammans. Jag tänkte ”varför inte?”. Och på den vägen är det.