I delstaten Montana i USA finns en stad evigt förknippad med deckarromantik och vild västern-atmosfär. En plats där varje kvarter utgör ett fruset ögonblick och där populärkulturella referenser är vanligare än människor. Välkommen till Butte.
Butte är amerikansk engelska för brant kulle eller höjd. Helst ska den stå ensam i landskapet, som om den släppts ner från skyn eller höll på att tränga upp genom jordskorpan.
Det här är några personer som har haft anknytning till Butte, Montana, USA: författaren Dashiell Hammett arbetade i stan för detektivbyrån Pinkerton Agency, Wyatt Earps lillebror Morgan var polis här innan han sköts ihjäl på en saloon i Tombstone, mc-stuntmannen Evel Knievel föddes här liksom undercoverjournalisten Barbara Ehrenreich och boogiewoogiepianisten Montana Taylor.
Lucille Ball, hon med gamla The Lucy Show på tv, kom egentligen från New York, men brukade hävda att hon var från Butte eftersom hon så gärna ville framstå som en vanlig genomsnittsamerikan. Fast det är väldigt lite som kan beskrivas som ordinärt i Butte.
Det är en stad präglad av ljus och mörker, av branta skuggor och rakbladsvassa linjer som skär in i grändernas svärta. El- och teleledningar korsar himlen, med eller utan innehåll. De svävar genom gränderna, mellan övergivna garage och pantbanker som handlar med guld och skjutvapen. Uppe på högsta höjden står svartnade järnställningar som påminner om avgnagda fågellik.
Gatornas husfasader ruvar tysta, håller inne med sina berättelser. Hela Butte är som en kuliss, antingen har den just riggats för morgondagens filminspelning eller så blev den bara kvarlämnad när fjolårets team packade ihop och drog vidare.
Detta är med andra ord en underbar miljö att röra sig i. Marken är historisk, vingslagen hörs om natten och rasslet från gruvan tränger sig på i drömmen. Man går nerför gatan vid lunchtid eller i skymningen och man befinner sig i en västernstad, en gruvhåla, en deckare eller en reklamfilm för stuprörsjeans. Man är så himla cool. Det är det Butte gör med en: stan gör en cool.
Vi befinner oss mellan Bozeman och Missoula i västra delen av Montana; norrut ligger Glacier National Park, söderut Yellowstone. I närheten ligger ett samhälle som heter Anaconda och ett annat som heter Opportunity. Det är bara att välja vad man vill utsätta sig för.
På Finlen Hotel på East Broadway i Butte är korridoren på andra våningen lång och dovgrön och som gjord för kameraåkningar. Vi checkar in i rummen mittemot det som Sam Shepard bodde i i Wim Wenders film Don’t come knocking. Nummer 201. Neonskylten på väggen utanför blinkar lite halvtrasigt, men ändå rytmiskt.
Filmens servitris på M & M Bar, spelad av Jessica Lange, räknade kvitton i en skrubb medan verklighetens servitris ger oss hamburgare vid en av de båda hårt slitna diskarna och berättar att Wenders var ”the sweetest man” och att han älskade Butte för att miljön påminde honom om hans egen uppväxt i Ruhr. Innan filmen gick upp på biograferna visades den för Butteborna. De fick se Shepard som åldrande cowboyhjälte på rymmen från en filminspelning i Utahs öken, sniffande sig bakåt i egna spår, in i sin historia, till kärleken.
Folk på andra håll måste ha trott att han rörde sig i en teaterverkstad. För invånarna i Butte föll varenda skugga fullständigt autentiskt. De satt i gränden och såg samma gränd på duken.
Vid lunchtid sitter folk med gällivarehäng och medfarna hattar samlade på rad med sina flottiga tallrikar vid M & M:s matdisk. När de gett sig av står en malplacerad surfare ensam kvar bland öltapparna. Längre från oceanerna än så här kommer man knappast i USA, men om man tar ett tag om hans blonda plastkalufs och lutar honom bakåt flödar stans bästa lokala brygd ner i glasen. Längst in i lokalen spelas baseboll på den ljudlösa tv:n och en bakdörr har lämnats öppen mot tystnaden utanför.
Butte är som en Edward Hopper-tavla utan ram. För det är något med stillheten mellan tegelfasaderna, med den avstannade tiden i de stora skyltfönstren. Varje kvarter utgör ett fruset ögonblick.
För nittio år sedan var detta den största staden mellan Seattle och Minneapolis, men nu är befolkningen nere på runt trettio tusen, en tredjedel av toppnoteringen från 1917. På den tiden talades det om platsen som en livlig och kosmopolitisk industrimetropol. I bokhandeln Books & Books signerar Christy Leskovar sin One night in a bad inn, som handlar om hennes släkts Charles Dickenska liv vid koppargruvans rand vid ingången till nittonhundratalet, i en bullrig nybyggarstad med irländskt påbrå, där arbetarna strejkade första gången 1878 och krigslagar infördes sedan en fackföreningslokal sprängts i luften.
1914 valde invånarna en socialistisk borgmästare. 1917 dog hundrasextio arbetare i en katastrofal brand i en av gruvtunnlarna. 1920 sköts femton strejkande arbetare ner av gruvbolagets vakter. 1981 stängdes sista gruvan och året därpå den sista bordellen.
– Jag har flyttat till Nevada och det är tveksamt om jag återvänder hit igen, säger Leskovar med ett leende som är en smula skevt.
Men här i Montanas gamla boomtowndistrikt finns förmodligen mer dramatiskt stoff för böcker än borta i hennes nya shoppingmallvärld i Las Vegas.
Det existerar inte heller så många andra städer där man kan hejdas mitt i steget av en gul varningsskylt för personer med rockring.
Först upptäcktes guld och silver i området, sedan började Amerika elektrifieras och då var det kopparfyndigheterna som lockade människor att ta sig hit över den folktomma prärien i det ödsliga Montana, där en bister vinter enkelt slog ut ett påvert jordbruk och himlen välvde sig över vidder som tycktes sakna slut. Man högg sig in i berget och ner i djupet och det slamrade kring kättingarna och kugghjulen och nog doftade det järn, olja, sprit och svett om den nya industrialismen när den mutade in sig och reste sina tegellådor och öppnade sina barer och spelhallar.
Med markens metaller skulle det nya landet byggas. En handfull industrikapitalister, de så kallade Kopparkungarna, slogs om kontrollen över det som betraktades som ”den rikaste kullen på jorden” och största inflytandet hamnade till sist hos gruvbolaget Anaconda.
Mitt i stan låg Dumas Brothel, ett vida omtalat horhus med treskift när gruvarbetarna hade fått lön. Till flera andra liknande inrättningar grävdes tunnlar från grannhusen så att folk kunde smita in utan att bli sedda. Över den sortens berättelser vilar numera ett västernromantiskt skimmer, som stämmer ganska dåligt med hur eländig kvinnosynen i själva verket var och hur ruffiga och slitsamma liven i och runt gruvorna måste ha tett sig.
Så småningom tog man sig upp ur underjorden och började bryta koppar i dagbrott. När den stora Berkeleygruvan las ner i början på 1980-talet och vattenpumparna stängdes av skapades en kratersjö fylld med syra och tungmetaller, och den har fortsatt att vara en huvudvärk för regionen. Vattensystemet där Columbiafloden rinner upp har förgiftats och ett tag kunde man inte dricka kranvattnet i stan. Väldiga summor har investerats i saneringen, men fortfarande sitter högtalare uppsatta runt kratern för att skrämma bort fåglar så att de inte slår sig ner på vattnet.
Butte har med andra ord upplevt hårda tider och haft mycket att kämpa mot. Men den intakta bebyggelsen är en suggestiv tillgång; den kan skänka en spökstadskänsla, men framför allt skulle den med några rejäla ekonomiska injektioner kunna förvandlas till en av Västerns rufftuffaste miljöer.
Egentligen passar stan inte alls in i föreställningen om landet väster om Mississippi. Montana, en av de glesast befolkade delstaterna, är ju framför allt ett cowboyland med böljande gräshav och vilda skogs- och bergsområden. Hit reser man för att flugfiska och fågelskåda, för att komma bort från stressen och avgaserna. Det var hit Ted Turner och Jane Fonda flyttade på den tiden de var gifta och skaffade en ranch där de lät riva alla stängsel och släppte loss en buffelhjord som fick ströva fritt. Det var också i Montana som det amerikanska kavalleriet led sitt nesliga och blodiga nederlag mot Sitting Bulls och Crazy Horses styrkor vid Little Bighorn under tre junidagar 1876.
Kanske är Buttes storhetstid för alltid förbi, men här finns en stämning, en sorts motsträvig stadskänsla mitt i det vidsträckta, som gör att vi fastnar för platsen.
Joe Strummer skulle ha älskat stan. Här tränger sig både nerven och baktakten på, det är en graffitimiljö utan graffiti. Det europeiska Amerika har relativt kort historia och här ligger den bevarad till allmänt påseende: resandehotell från förra sekelskiftet, en paradgata med butiker som väntar på att öppnas på nytt, irländska hak med stövelavtryck i golvbrädorna, snett förfallna gruvtorn, gatsten som släppt i fogarna, handmålad dekor på sotat tegel.
På en av huvudgatorna ligger en kineskrog vars självmordsbranta entrétrappa verkar leda till himlen. En ensam taxi glider förbi, kanske är den på rymmen från någon av alla dessa filmer med osaliga andar, som No country for old men, med ett inre som kan brisera i vilket ögonblick som helst.
Det lär komma trettio tusen människor hit för att dricka Guinness på Saint Patrick’s day, men för det mesta är det lugnt och stillsamt på Main Street. Butte är en stad i väntan, en miljö beredd att intas. Det lokala rockbandet inne på Silver Dollar Saloon lyser också länge med sin frånvaro och låter instrumenten stå framme i snygg formation, som en inredningsdetalj i det stora scenbygget.
När kvartetten väl intar sina positioner har sångaren dragit på sig en t-tröja med påskriften ”Möderföker”. De spelar egna låtar, men dessutom Beatles och A horse with no name. Det är en spooky gammal sång om att rida genom öknen på en namnlös häst, den kanske enda riktigt hörvärda som gruppen America gjorde.
På något vis öppnar den också dörren ut från gruvmörkret, från Buttes urbana längtan efter att fler, många fler, ska komma hit och känna sig coola, och släpper in vinden från det andra Amerika här ute i väster; det mäktiga sus som dansar i flodbäddarna och klippöknarna och som ständigt överraskar oss besökare med sina underströmmar och historiska ekon.
Fakta om Butte
TA SIG DIT
Det finns flygplats i Butte och andra mindre städer i Montana, men billigast blir det att flyga till Salt Lake City i Utah. Butte ligger sex timmars bilfärd norrut.
TITTA PÅ
Buttes centrala kvarter
Först och främst: de gamla husen och den intakta gatumiljön.
Berkeley Pit
Det stora gruvhålet som har blivit en kratersjö och därmed en av traktens turistattraktioner.
pitwatch.org
World Museum of Mining
Buttes vilda gruvhistoria på ett bräde.
155 Museum Way
miningmuseum.org
Mother Lode Theater
Restaurerad teater med blandat utbud, även konserter.
316 West Park Street
buttearts.org
Mai Wah Society
Museum som visar de kinesiska invandrarnas lokala historia.
17 West Mercury Street
maiwah.org
Naturen
Västra delen av Montana är naturskön och från Butte kör man på några timmar till Yellowstone National Park: nps.gov/yell
BOENDE
Finlen Hotel
Atmosfärrikt hotell med storstadsdrömmar, högsta byggnaden i stan.
100 East Broadway
+1-800-729 54 61
Lediga rum & priser
Eddy’s Motel
Klassiskt infartsmotell inom gångavstånd från centrum.
1205 South Montana Avenue
+1-406-723 43 64
Lediga rum & priser
Copper King Mansion
Viktorianskt patricierhus från 1880-talet, numera både hotell och museum.
+1-406-782 75 80
219 West Granite Street
thecopperkingmansion.com
Toad Hall Manor
Ombonat bed and breakfast-ställe med öppna spisar och rum uppkallade efter figurerna i Det susar i säven.
1 Green Lane
+1-406-494 26 25
Lediga rum & priser
RESTAURANGER OCH BARER
Uptown Café
För den omfångsrikaste menyns skull.
47 East Broadway
+1-406-723 47 35
uptowncafe.com
M & M Bar
För atmosfärens skull.
9 North Main Street
Silver Dollar Saloon
För de lokala bandens skull.
133 South Main Street
Irish Times
För mer genuin enkelhet.
2 East Galena Street
Joe’s Pasty Shop
För pajer och mackor i traditionellt filmfik.
1641 Grand Avenue
LÄSNING
Bad land av Jonathan Raban
Den kanske bästa Montanaskildringen någonsin.
One night in a bad inn av Christy Leskovar
Buttes historia betraktad genom en utflyttads ögon.
Mile high, mile deep av Richard K. O’Malley
Fler berättelser från gruvornas tid.
WEBBPLATSER
