Det finns två typer av journalister: ”de som letar efter scoopet och de som letar efter den stora berättelsen”. Journalisten Markus Lutteman är journalisten som hittade vad som skulle bli hans stora berättelse när han backpackade i Bolivia.

Resultatet blev boken El Choco som handlar om svenske Jonas tid i det ökända fängelset El penal de San Pedro i Las Paz. Nu är Markus Lutteman aktuell med en ny bok – om tjuvjakt på noshörningar i Sydafrika (Blodmåne). Här berättar han om hur resandet har påverkat hans liv, både privat och i rollen som journalist.

Text: Linda Larsson
Foto: privata

Vad för slags resenär är du?
– Jag är en gammal backpacker. Ända tills vi fick barn levde jag och min fru för att resa. Vi levde billigt hemma och sparade ihop pengar för att sedan sticka ut och resa några månader i taget, till Asien, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland.

Vi har faktiskt börjat smygbackpacka med våra barn nu. Förrförra jullovet tog vi med dem på en backpackingresa till Costa Rica och var ute tre veckor. Det gav mersmak. Förutom att man upptäcker att ”shit, vad dyrt allt är” när man ska betala för fyra personer och inte för en.

Din bok El Choco handlar om livstidsdömde Jonas som sitter i fängelse El penal de San Pedro i Las Paz, hur kom den boken till?
– Slumpen mest. Jag och min fru reste runt fyra månader i Sydamerika runt 2003. Vi kom till La Paz i en skumpig buss och hade läst i en guidebok om det märkliga fängelset El penal de San Pedro i Las Paz som beskrevs som ”en djurpark med människor istället för djur”. Vi blev sjukt nyfikna.

Vi läste bland annat att fångatagna erbjöd guidade rundturer. Vi gick dit men blev nekade att komma in. De sa att de guidade turerna hade upphört. Vi hade dock turen att möta ett annat backpackingpar som berättade att de hade kommit in ändå via köksingången. De hade blivit guidade av en svensk kille – Jonas. Och den vägen lyckades även vi ta oss in.

Vi fick bra kontakt med honom väldigt fort. Så när jag kom hem fortsatte vi att hålla kontakten och under telefonsamtalen med honom hemma i Sverige väcktes tanken att skriva en bok om hans liv i fängelset. Jonas historia blev min historia. Hans liv var fascinerande. Han var så öppen också med vad han gjort, han visste att han hade gjort fel (Jonas dömdes för att ha smugglat tre kilo kokain).

Fängelset var en märklig upplevelse, det var som ett samhälle i samhället. En man gick omkring med en stor hund därinne, det fanns barn i fängelset och Jonas hade själv en dotter där. Man kunde dricka öl. Någon gick omkring med en apa på axeln. Det låg vapen på borden. Det var öppet men samtidigt fanns inga vakter som kunde hjälpa en om man råkade illa ut. En rik bankir hade en tre-våningscell i vilken han hade öppnat ett advokatkontor som skulle försöka hjälpa honom ta sig ut därifrån.

Faktum är dock att vi bara var i fängelset där den eftermiddagen. Vi skrev boken när Jonas var hemma igen, när han hade lyckats fly. Först då började vi jobba aktivt med boken.

Hur har resandet påverkat ditt skrivande?
– Mina resor har fött en stor nyfikenhet på omvärlden. Jag tror att man blir lite mer ödmjuk inför vad man har och hur skört allt är när man reser. Man ser de jättelika storstäderna, hur skitigt det är och hur lätt det är att förstöra naturen.

En annan sak som slår en är att det är lätt att sitta i Sverige och svära över hur man hanterar olika problem i andra länder, exempelvis när det kommer till miljöförstöring eller tjuvjakt. ”De fattar ju ingenting”. Men det är lätt för oss i Sverige att sitta och peka finger. Vi har kommit väldigt långt när det kommer till exempelvis jämställdhet och miljötänk, men vi har lyxen att tänka som vi gör. Vi har det basala fixade.

Vad är fördelarna med att backpacka jämfört med att resa på charter?
– När man backpackar reser man på egen hand och man kan följa sina nycker. Jag har rest på charter också, till Kreta och Egypten. Men jag gillade det inte, särskilt inte Egypten. Jag fick känslan av att ”här kommer feta västerlänningar, undan med er lokalbefolkningen”. Det var en så tydlig uppdelning. Jag förstår att man vill iväg och bara ta det lugnt och sola – men jag tycker att charterbolagen har ett större ansvar att inkludera lokalbefolkningen i den västerländska turismen.

Vilket är ditt häftigaste minne från en resa?
– Det är från fängelset i La Paz. Och så känslan av att stå i regnskogen och titta på vilda apor tillsammans med sina barn.

Dina nya bok, berätta mer om den.
– Boken Blodmåne är resultatet av ett livslångt miljöengagemang och en nyfikenhet på världen. Vi har chansen att rädda världen och vi vet precis vad vi måste göra. Men vi gör det inte.

Noshörningen är ett av flera tusen djur som är utrotningshotade. För mig som berättare är det ett tacksamt djur att skriva om för det är en utrotning som sker helt i onödan. Noshörningshorn mals ner som medicin och säljs dyrt. Men hornen har ingen hälsoeffekt. Man önskar att folk lade de pengarna på att försöka ta sig till riktiga sjukhus istället, men ibland finns inga sådana sjukhus att tillgå. Tjuvjägarna tar ofta bara och sågar av hornen vilket gör att noshörningarna går omkring med stora köttsår i ansiktet och dör långsamt. Har de kalvar kommer kalvarna att följa med sina mammor – och när mamman dör, dör således också kalven.

Först skrev jag en synopsis till min historia för att få koll på vad jag ville göra. Sen åkte jag förra året till nordöstra Sydafrika i två veckor, bland annat till Krugerparken. Jag tältade några nätter i ett reservat och pratade med både fotfolk och andra experter i området.

Något annat du vill tipsa resenärer om?
– Köp aldrig en souvenir som kommer från djur- eller växtriket. De som säljer det kan vifta med olika certifikat men man har aldrig någon aning. Åk och titta på djuren istället i välskötta reservat och nationalparker. Om man skulle springa på en marknad där det säljs souvenirer från utrotningshotade djur, ring då polisen i landet och anmäl det!

Om Markus Lutteman

Gör: Journalist och författare.

Ålder: 43 år.

Akutell med: Boken Blodmåne, Bookmark förlag.