Redan vid incheckningen går allt fel. Den lilla apparaten som ska knipsa av platsbokningsdelen från biljetten bryter omedelbart ihop. Alla flygrädda börjar kallsvettas. Varför fungerar aldrig väldens enklaste pryl? RES går till botten med problemet.

Ögonblicket är inte det psykologiskt bästa. När man står där i kön vid gaten, redo att boarda planet, så händer det någonting längre fram. Uppgivna suckar, ett irriterat mummel – maskinen som knipsar av biljetten innan man stiger på planet har gått sönder. Igen. Det sista man vill se innan man kliver på en plåtburk som ska ta en tusentals meter upp i luften är teknik som fallerar. En överraskning lika ovälkommen och återkommande som JAS-krascher. Och det handlar inte om någon avancerad jetmotor, utan om en apparat som knipsar av den lilla stumpen på din biljett som anger platsnumret. I det läget förhindrar inte ens Sällskapsresan-Oles godmodiga norska Stig Helmer från att kissa ner sig av rädsla.
– För vissa personer kanske just biljettmaskinens funktion är viktig, och krångel skapar ökad oro, bekräftar psykologen Robert Lindwall som arbetat mycket med flygrädsla. Andra kanske är så rädda att de inte uppmärksammar det problemet, men berörs illa av stressad personal eller annat som inte har med teknik att göra.

Som om inte incheckningsprocessen var ovärdig ändå, där man står i en svettig skock semesterfår och trängs för att få komma ombord på planet. När kön sniglar sig fram i vanliga fall tar den obönhörligen totalstopp när maskinen brakar samman, vilket den gör efter att en sisådär tio personer passerat. Vi andra blir kvar i svettskocken, medan personalen alltid blir lika förvånade över incidenten som stockholmare blir av det första snöfallet. Debaclet slutar oftast med att personalen får riva av biljetterna manuellt.
Det här händer i stort sett alltid när RES-redaktionen är på resande fot. Och det är kanske inte ett problem som Dagens Nyheter skriver eftertänksamma ledare om, eller som får Janne Josefsson att jaga gråtande socialchefer hem till mamma. Men det är likväl ett problem, en av dessa tusen vardagstrassligheter som sakta får en att mista viljan att leva. Någon måste stå till svars!

Ingen annan verkar vara intresserad av att få maskinerna utbytta, få fart på kön igen, så därför ringde RES upp Luftfartsverket för att leta upp några lämpliga syndabockar.
– Nej, jag har aldrig hört någonting om detta. Vi har inte fått några klagomål vad jag vet, säger Paula Svanqvist.

Vi hör inte ett uns av det skräckslagna darr på rösten som finns när Uppdrag granskning ringer upp för att ställa till rätta orättvisor i samhället. Något säger oss att LFV inte tar oss på allvar. Men LFV ber om att få återkomma, och vi föreställer oss gärna att de håller ett panikmöte om hur de ska kunna mörka detta missförhållande från medierna och rädda sina jobb. När LFV nästa dag ringer upp förväntar vi oss en elaborerad cover up:
– Jag måste ändra mig. Det har varit problem på svenska flygplatser. Maskinerna heter boarding gate reader, och det har faktiskt varit problem med dem. Det är separeringsmomentet i maskinen som inte fungerat och de är på väg ut nu för att ersättas av maskiner som ska fungera bättre.

Alltså är det själva kapningen av stumpen från biljetten som krånglat, en tämligen komisk slutsats i en tid när så mycket kan gå fel i digitala bråk mellan ettor och nollor samt virus som vill sjukskriva alla datorer.
RES befinner sig i ett tillstånd växlande mellan triumf och djup besvikelse. Problemet är löst, vi slipper svettas i kön, men vad hände med våra hårda ställa-mot-väggen-intervjuer och journalistpris för årets avslöjande? Vi vill gärna se någon göra en pudel.

SITA, företaget som levererar maskinerna, verkar vara det enda alternativet. Men eftersom deras maskiner redan fått kicken kan en gläfsande RES-redaktion möjligen ses som trakasserier, något som visserligen inte hindrat Janne Josefsson. När vi ringer upp Denis McClean på SITA hinner vi inte ens osäkra vår skjutjärnsjournalistik förrän han på bred skotska sätter upp vitt flagg:
– Vi stöder övergången i flygindustrin från magnetiska läsare till streckkodsläsare som ska fungera bättre, meddelar han och skickar blixtsnabbt över ett dokument på tjugo sidor om denna övergång.
De irriterade köernas tid vid gaten verkar vara över, även om RES i ärlighetens namn inte kan ta åt sig någon som helst ära för detta.

Den lilla stumpen som blir kvar av biljetten, om maskinen gör sitt jobb, kan leda till mycket större trubbel än att behöva vänta i en kö. En artikel i brittiska dagstidningen The Guardian utgår från en upphittad stump på flygplatsen och kan utifrån den komma över information om resenären som kan stjäla dennes identitet, förfalska passet och i allmänhet förstöra hans liv.

Ironiskt nog hade det för denne resenär alltså varit bättre om maskinen svalt och vägrat spotta ur sig stumpen. I jämförelse slipper man undan lätt om man bara förgås i en kö som imploderar av svett och irritation, även om det inte är särskilt angenämt.