Det är den tredje största Dodekanesiska ön. Ändå är avlånga Karpathos något av en okänd pärla. RES har upptäckt ett grekiskt guldkorn som har något härligt otämt över sig – lite mer robust, lite mer traditionell, mycket färre turister.

Text: Linda Iliste

Blått möter blått.

I fjärran hägrar azur.

Vid stranden en nyans av indigo som gradvis blir turkos, precis där vattnet slår över stenstranden i vitskummade bränningar.

Det saknas dock en vanlig ingrediens vid sol- och badsemestrar – här finns nästan inga andra människor.

Foto: Minas Lyristakis.

Solsemester i kvadrat

Platsen är Karpathos, i huvudorten Pigadia som också är något av turismens vagga på ön.

Vinden är behaglig och smakar salt, tempot bland bakgator och torgplatser tillbakalutat.

Dagarna består i huvudsak av två aktiviteter. Bad i Egeiska havet, mat på någon taverna. De liknar varandra på samma sätt som tavernorna gör.

Allt sammantaget utgör det en smått ljuvlig förutsägbarhet – att solen alltid tycks lysa, att havet alltid väntar kristallklart och gränslöst och menyerna nästan är identiskt sammansatta. Ändå är de alltid lite annorlunda, tack vare någon familjetradition som satt kryddigt spår i de traditionella recepten.

På Orea som ligger med utsikt över Pigadias småbåtshamn beställer vi in ett tiotal rätter. De är framdukade i generösa portioner.

Kalamari, souvlaki-grillspett, grillad saganakiost och vitlöksångande tzatsiki… Från enkla metallkaraffer hälls det vita bordsvinet upp i små dryckesglas.

Det är grekiska klassiker lagade med stor omsorg som smakar alldeles utmärkt.

Efteråt kommer ytterligare ett par tallrikar “on the house”. Mogen honungsmelon, baklava med honung som lyser gyllene i solljuset och ett glas ouzo.

Jag har svårt att föreställa mig en mer behaglig semestertillvaro.

Foto: Orea.

Ön runt på en dag

Karpathos är den tredje största Dodekanesiska ön, balanserad på Egeiska havet mellan Kreta och Rhodos, men har blygsamma mått.

Den delas itu av en 1 200 meter hög bergsrygg och utspridda längs dess kuster finns så många vackra stränder att jag till slut nästan tappar både räkning och ortsnamn.

Med lite framförhållning går det att köra runt ön på en dag, från Pigadia i sydväst och hela det avlånga varvet runt – med lunchstopp i traditionella bergsbyn Olympos i norr, eftermiddagsdopp på östkustens strandpärla Gialou Horafi vid Lefkos och middag på härligt avsides Under The Trees i närheten av Piles.

Här serveras den grillade bläckfisken med friterade zucchinistavar, och den grekiska salladen smakar än en gång annorlunda från andra.

Kanske för att kocken Kostas tillverkat getosten själv.

Foto: Ries Bosch.

Medeltida charm i bergen

Att ta sig runt med hyrbil är med andra ord att rekommendera, men det finns ett bra bussnät och taxibilar.

Många snör också på sig vandringskängor för att hitta sina egna smultronställen i det karga, men majestätiska landskapet.

Trots att det går fort att få en överblick av Karpathos är det önskvärt att ha tid på sig och kunna stanna de där extra timmarna för att utforska nyfunna favoriter.

För de kommer att vara många, alla med sin särpräglade tjuskraft.

Bland Olympos solstekta prång väntar till exempel små souvenirbutiker som säljer handgjorda tvålar och färskpressad olivolja.

Byn började uppföras redan på 700-talet och de rynkiga gummorna som sitter utmed husfasaderna bär bjärta folkdräkter som ger en känsla av att tiden stått stilla.

Och vem vill missa O’Milos Taverna i en av de vita väderkvarnarna bortom kyrkan? Ute på träverandan med en alldeles svindlande havsutsikt väntar en prisvärd måltid och öns kanske godaste tzatsiki.

Foto: Discover Greece.

Sagolika stränder

Till stranden Kyra Panagia vill jag återvända redan innan jag åkt därifrån, ägna timmar åt att traska på de vindlande vägarna och äta ännu mer grillad fisk på någon taverna bland bougainvillea och hibiskus.

Detsamma gäller Apella, den mest omtalade av Karpathos stränder. Som många andra stränder har den utnämnts till en av Europas allra vackraste, och det är inte svårt att förstå varför.

Mellan gröna klippor leder en lång, smal och slingrande väg neråt, och väl framme möter fötterna vit klappersten.

I södra änden finns otämjd vegetation och träd som skuggar. Det är där jag väljer att parkera min handduk innan jag kastar mig i havet med snorkeln.

Ett par båtar lägger till och från dess bryggor slår ett gäng badglada kvinnor trippelvolter mot det blå.

När det senare blir dags att än en gång smörja kråset finns bara en enda taverna att välja och dess vitlöksdoftande böngryta och dagsfärska bläckfisk är enkel, men samtidigt alldeles perfekt.

Apella är som en sammanfattning av hela Karpathos: undangömd, vild och tveklöst grekisk.

Foto: Aegean Trails.