Är det en elefant? En noshörning? Eller bara ännu ett akacieträd? Jag håller min nya plastdoftande kikare i ett krampaktigt grepp, försöker få kroppen att absorbera de våldsamma vibrationerna. Men varje liten skakning får mitt sikte att hoppa hundratals meter.

Text: Anders Rydell Foto: Johan Lindskog

Kanske är det inte en bra idé att försöka spana på Masai Maras stora vilddjur från ett litet propellerförsett dashplan – men så har jag också väntat på den här resan väldigt länge. Bara skymten av en gnu i horisonten kan få en David Attenborough- knarkande safarioskuld som mig själva att hoppa och skrika exalterat.

Bara på de få kilometer vi har kört från campen kichwa Tempo i norra Masai Mara har vi sett så många vårtsvin, zebror och giraffer att jag nästan är redo att åka hem. Men nu ska vi enligt William få något ”very rare”.

Efter ett par minuter närmar vi oss ett tätt skogsparti, där flera andra bilar redan står parkerade. Tystnaden är andaktsfull medan William, som har förfinat konsten att få en två ton tung jeep att smyga, glider fram över gräset som ett hungrigt lejon och pekar mot ett stort, vitt träd. Jag ser ingenting först när jag låter kikaren glida över trädet. Jag förbannar mina asfaltsögon – som ser allt men ändå ingenting. Hittills har jag mest använt den nya kikaren för att spana på ifall grannar kollar på mangaporr eller Let’s dance på kvällarna.

Plötsligt ser jag den – halvliggande på en gren, nästan vid trädets topp. nosen är blodig, medan den sliter isär köttet på en nyfångad thomsongasell. En ung leopard, konstaterar William.

I skenet av en blodröd morgonsol kör William oss längs Masai Maras västra gräns, där en brant förkastning utgör gränsen mot Kenyas torra södra jordbruksland. Masai Mara är en del av det östafrikanska gravsänkesystemet, en gigantisk spricka som har bildats av den afrikanska och den arabiska kontinentalplattans långsamma separation.

På vägen stannar vi för frukost. William dukar upp matsäck med korv, ägg, kex och nybryggt kaffe på ett bord under en akacia. Jag äter okoncentrerat, tycker mig se lejon skymta i det höga gula gräset. William bara skrattar, han vet var lejonen är – han känner dem.

Mycket riktigt, en stund senare närmar vi oss två lejon några kilometer från fru- kostplatsen. långsamt smyger vi fram, en stor hane och en ung hona vilar på en jordkulle mitt ute på savannen.

Hanen kastar sin man, blänger irriterat på oss med sina vackra men hotfulla ögon, som ser ut att vara kajalmålade. Han är savannens glamrockare. Honan tittar ointresserat bort, medan hon vispar med svansen i sanden. Det är ett spel. Snart reser hon på sig och börjar gå rakt mot vår bil. Hanen följer tätt efter. Deras kraftiga kroppar får dem att lunka från sida till sida som överpumpade gangsters. Pulsen stiger. Det är märkligt att stå öga mot öga med ett så mytologiserat djur som lejonet.

Som sju grå traktorer makar de sig fram mot vattenhålet. De rör sig med en säkerhet som överglänser till och med lejonens. Elefanten vet vem som härskar över savannen. Intelligenta, gigantiska, uråldriga – de är savannens vresiga ekar. De tycks inte ha bråttom någonstans. Inte frukta någonting.

Den största, ledarhonan, vänder sig mot oss. Hennes grå hud hänger som en luggsliten päls. Hon är matriarken, dit hon går följer de andra. Bakom henne skymtar en unge, bara några månader gammal. Hon ser hela tiden till att den håller sig bakom henne.

De är afrikanska stäppelefanter, och skiljer sig från sin nära släkting skogs- elefanten genom sina framåtriktade betar och större öron. De är också världens största elefanter, och de stora hanarna kan väga som en lastbil, över nio ton. Honorna är något mindre, berättar William. De skulle med lätthet kunna lyfta och kasta i väg vår jeep som om den vore en kotte.

William slirar på gasen medan tiotals ton av massiva muskler motvilligt flyttar på sig från den leriga vägen. Det är inte för inte som den afrikanska buffeln kallas savannens sura gamla gubbe. Hjorden som omger oss kan räkna in hundratals djur. Ett tajt sällskap.

Vi har tagit oss ner mot de våtare, frodigare markerna som omger Marafloden, där bufflarna trivs. När de inte tvingas flytta på sig verkar de överhuvudtaget inte bry sig om vår närvaro – tillsammans med flodhästarna tillhör de savannens minst nervösa djur. Upp till 1 000 kilo muskler, ett skinn hårt som pansar och en uppsättning horn som kan krossa en lejonskalle inger självsäkerhet – och sammanhållningen naturligtvis. Videoklippet ”Battle at kruger” som visar hur en väl sammansvetsad buffeljord räddar en ung buffel från en kombinerad lejon- och krokodilattack har blivit en youtubesensation med nästan 70 miljoner tittare.

Enligt William får man dock inte låta sig luras av buffelns loja attityd. Den har en kort stubin – en väldigt kort stubin. Den afrikanska buffeln är i själva verket en av kontinentens allra farligaste djur, vilket inte minst illustreras i smeknamn som ”Black death” och ”Widowmaker”.

På ett par dagar har jag prickat av fyra av fem på big five-listan. Men ett djur undflyr mig fortfarande. Vi har inte sett skymten av en noshörning. Inte ens hört något på radion. När jag återkommande frågar William om vi kommer att se någon av parkens sällsynta svarta spetsnoshörningar skrattar han och säger att det löser sig – men det känns underförstått att en noshörning är något han inte kan gå i god för.

Jag håller mig fast för livet medan William kör savannrace på den nästan obefintliga lervägen. Det hårda sätet ger mig en ordentlig omgång innan vi är framme – men det är redan försent. Ögonblicket är förlorat. Noshörningen har smitit tillbaka in bland de täta buskarna, där de helst håller till enligt William. Jag har sett en noshörningsröv, räknas det? Det känns ungefär som safarins motsvarighet till att lägga in mellanlandningar i listan på länder man har besökt.

Jag har redan börjat förbereda mig mentalt på att jag inte kommer få se en noshörning på nära håll när det sprakar till i radion. Det är vår sista dag. Det är hon. Några kilometer bort står hon, mitt på den oskyddade savannen. William smyger så nära vi vågar. Det är urmodern. Efter henne springer parkens senaste tillskott, en årsgammal unge. Jag står mot henne, öga mot öga, och jag inser att det här mötet, med ett djur som hämtat från uråldern, är anledningen till att jag är här. Listor eller inte listor – hon är värd allt.