Tolv dagar och en ansenlig summa pengar. Att resa Hurtigrutens klassiska sträcka mellan Bergen och Kirkenes tur och retur är en idé som stannar på skissbordet för många. Men man måste ju inte åka hela vägen – tre dagar längs den norska kusten är också det en upplevelse utöver det vanliga.

Text: David Grudd
Foto: Elinor Wermeling

Att leva är att lära. Min senaste insikt: det som inte finns i benen kan tveklöst finnas i huvudet. Jag tyckte att jag skyndade mig, men blev uppenbarligen kvar i hytten någon minut för länge. När jag kostade på mig att titta mig runt i krypinet måste den här, långt mer rutinerade ligan ha satt fart rakt upp till kafeterian. Därför sitter de nu på första parkett medan jag står vid sidan om. Ändå smått tagen av vad jag nu får beskåda.

Jag syftar inte på kafeterian som sådan – i rent interiör mening är den på intet sätt någon storslagen upplevelse. Det är däremot den häpnadsväckande utsikten. I maklig takt puttrar fartyget ut från Bergens hamn och de fjäll och sluttningar vi storligen beundrat från land ter sig nu än mer imponerande. Det går inte annat än att villkorslöst kapitulera inför fjordlandskapets skönhet.

För den som någon gång bekantat sig med den norska kartan är tanken bakom Hurtigruten tämligen uppenbar. I ett långsmalt land där större delen av bebyggelsen ligger intill kusten är en båt förstås ett alldeles fenomenalt sätt att ta sig fram på. Ja, i vissa svårtillgängliga fall i Nordnorge rentav det enda rimliga. I slutet av 1800-talet gav de styrande i Norge därför kapten Richard With uppdraget att upprätta en reguljär rutt mellan Trondheim och Hammerfest, ofta omnämnd som världens nordligaste stad.

Förbindelsen blev populär, bland såväl passagerare som de som ville frakta gods, och sträckan utökades snart söderut till Bergen och efter sekelskiftet också i den andra riktningen. Då kunde Withs skepp ta sig från Bergen ända upp till Kirkenes vid den ryska gränsen på sju dagar. Fort på den tiden och namnet på turen var därmed givet – Hurtigruten.

Men så kom flyget. Passagerarantalet sjönk markant och på 1970-talet talades det till och med om att lägga ner Hurtigruten. Då satte norrmännen ned foten och räddade sin kära båtförbindelse – eller riksvei 1, som den också kallas.

Tack vare denna högljudda invändning lämnar vi Bergen med båt. Efter en sällsynt uppehållsdag i ”Europas regnigaste stad”, där snart sagt samtliga Bergenbor tagit sig ut för att njuta av solens strålar, ser vi nu hansekvarteret Bryggen sakta försvinna bort i horisonten.

Hurtigruten används fortfarande för att transportera gods och passagerare längs med kusten, men i dag ligger verksamhetens tonvikt på turister. Företagets kryssningar är en miljardindustri och de rödsvarta fartygen tar sig numera inte bara fram i norska farvatten. Såväl Amazonas som Antarktis står numera på programmet, men vi ska inte gå över ån efter vatten.

Härifrån Bergen har vi valt att resa upp till Trondheim. En tur som sträcker sig över två nätter och som är en del av Hurtigrutens satsning på kortare och billigare resor. Att åka hela den långa originalsträckan är en tidskrävande och dyr historia (för att inte tala om vad det kostar att bege sig ner mot Sydpolen), men en rutt som vår är förstås betydligt snällare mot såväl kalendern som plånboken.

Och inte förtar den kortare turen Hurtigrutens berömda epitet. För när fartyget på den andra dagen puttrar in i Hjörundsfjorden kan den som förväntat sig ”världens vackraste sjöresa” knappast bli besviken. Hisnande toppar som stupar rakt ner i fjordens spegelblanka vatten. Skogsprydda berg som sluttar mer varsamt ner mot bebyggelsen i dalen. Det enda som inte är vackert är namnet på själva byn – Urke.

Här, och på flera andra ställen längs med vägen, lägger båten till en stund och den som vill kan bege sig iväg på utflykt, antingen på egen hand eller i guidad regi. Vi går i land i Urke och vi går även i land några timmar norrut, i jugendstaden Ålesund som breder ut sig över flertalet öar i havet.

Ursprungligen byggdes den i trä, men en olycksalig vinternatt 1904 brann staden och 10 000 invånare blev utan tak över huvudet. Med stöd från bland andra Vilhelm II av Tyskland, svårt förtjust i den här trakten, byggdes staden så småningom upp igen. Den här gången i mer svårantändligt material och alltså i en förnämlig jugendstil som det är svårt att se sig mätt på.

Mätt går det däremot utmärkt att bli ombord på båten. Sedan en tid tillbaka serverar Hurtigruten matkonceptet Norway’s Coastal Kitchen som baseras på lokala ingredienser. När båtarna lägger till i hamnarna är det nämligen inte bara människor som stiger på. Ombord tas även färska råvaror från byarna längs med kusten. Nyfiskad fångst köps in under natten och dyker sedan upp på tallrik till lunch och middag. Det smakar lika bra som det låter.

Dagen därpå har det så blivit dags att mönstra av och det i Trondheim, väl värd ett besök även den. Norges tredje största stad får sätta punkt för vår norska resa. En resa som tagit oss till några av Fjordnorges vackraste platser och städer – allt inom tidsrymden för en helt vanlig weekendresa.

Fakta

Dagens sträckning i full längd: Bergen–Kirkenes.

Antal hamnar: 34.

Kryssningsnätter per år längs norska kusten: 1 040 000 (2013).

Mat: Frukost ingår när du bokar en hytt och i vissa paket ingår även lunch och middag.

Priser: Bergen–Trondheim kostar från cirka 4 000 kronor under högsäsong (juni-augusti). Övriga tider på året startar priserna vid omkring 1 400 kronor.