Att golfa på Azorerna betyder folktomma banor och svensk sommarvärme i oktober. Den portugisiska ögruppen är en given plats för golfspelare som genom en kort flygresa vill förlänga säsongen ett par månader.

Baksvingen känns lugn, träffen helt okej men resultatet, nja, sisådär. Bollen flyger hyfsat långt men tyvärr även hyfsat snett. Jag stoppar ner klubban i bagen och suckar lätt. Inte ens på en drömbana på Azorerna får man vara riktigt nöjd. Varför till vänster? Alltid vänster. Faan! Ett par minuter senare letar vi bollen. Den landade väl vid palmen där borta? Eller var det palmen ännu mer till vänster? För den kan väl inte ha gått ut över den där stenmuren? Försiktigt kikar jag över muren, byggd av svarta lavastenar som så mycket annat på Azorerna. Där slingrar en grusväg fram och i bakgrunden skymtar Atlanten. Ingen golfboll syns men en röd bil med en glad turist kommer stilla rullande.

Plötsligt hörs ett dån.

Jag hinner tänka en kort tanke om att det är vulkanisk mark vi spelar på innan dånet visar sig komma från en rallybil som flyger fram i hundratrettio knyck. Nummer sexton ser det ut att vara. Blå och vit med massor av reklam. I full fart rakt mot turisten i röda bilen! Turisten väjer ner mot ena diket, rallybilen mot andra diket, själv blundar jag. När ena ögat öppnas sitter turisten i bilen chockad kvar medan rallybilen försvunnit i ett grusmoln. Jag minns vagt en artikel i Açoriano Oriental till morgonkaffet och croissanten om att det visst var dags för den årliga rallytävlingen på ön.

Lätt darrig återgår jag till att leta efter golfbollen och inser att det där var bland det värsta jag någonsin sett i trafikväg. Och då är jag ändå ute och åker golfbil med fotograf Berglund, vilket i sig kan vara en nära döden-upplevelse när han ser att solen är på väg in i moln och sladdar fram för att hinna ta en bild från kullen bakom sandbunkern … Sedan ler jag belåtet och tänker att det här blir något att berätta hemma på golfklubben. För det är ju så det är med golfresor. Man åker av två anledningar: för att spela bra golf och för att få något att berätta på hemmaklubben.

Azorerna är därför ett perfekt resmål för golfare.

Det ligger rakt ut i Atlanten mellan Lissabon och Washington, fem och en halv timmars flygresa från Stockholm, det är säsong året runt och – viktigast av allt – fantastiska banor. Och nästan tomma. Som svensk i början av golfsäsongen är det senare fantastiskt. Där man är van vid fyrbollar att vänta på och fyrbollar som trampar irriterat bakom är det på Azorerna bara lugnt och stilla. När vi spelar i början av maj är det helt tomt på de perfekt skötta banorna. Ja, sånär som på ett par kanadensiska damer som kliver av artonde green när vi går ut på första utslagsplatsen.

Golf på Azorerna är som man vill att golf ska vara – och som man just på hemmaklubben av seniorligan hör talas om hur det en gång var även i Sverige. Det vill säga man behöver inte bestämma att man ska spela om två dagar klockan 9.23 oavsett om det regnar eller om solen skiner. På Azorerna kan man vakna, känna efter och komma på att, jepp, i dag är en golfdag. Boka tid behövs nästan aldrig. Vi åker ut till golfklubben, käkar lunch och tar en kaffe och säger sedan att det nog är dags att slå ut. Eller vänta, lite. Vi övningsputtar lite först. Och kanske tar en stilla öl. Någon 9.23 eller 11.32 att passa existerar inte.

När vi besöker banorna konstaterar vi att de vore som gjorda att åka till för ett gäng frusna svenska golfare som vill starta säsongen tidigt eller förlänga den på hösten. Att banornas slogan är ”No problem. Go play!” säger en del. Liksom att bara några hundra azoreaner är medlemmar på banor som det i det golftokiga Sverige skulle vara tio års kö till. Ögruppen Azorerna, som hör till det i golfsammanhang stora turistlandet Portugal, består av nio öar. Två av dem har golfbanor, varav de två bästa banorna ligger på den största ön Sao Miguel. Det är dit svensk charter går en dag i veckan och det är dit de flesta turisterna kommer.

Batalha Golf Club ligger närmast huvudstaden Ponta Delgada. Tio minuter med hyrbilen. Den är nybyggd och har tjugosju hål uppdelade i tre niohålsslingor. En park- och skogsbana som, särskilt på ena slingan, är rätt kuperad. Banan är grunden i den storsatsning som görs för att få golfturister till ön, där närheten till det europeiska fastlandet (två timmar från Lissabon) och USA (tre timmar) förväntas vara en bra bas. Faktum är att ögruppens strategiska läge mitt i havet innan jetplanen började flyga gjorde den till mellanlandningsstation för flyg över Atlanten. Det innebar att det som mest jobbade hela sex tusen personer där med att serva plan och besättningar.

Största turistgruppen i dag, förutom portugiser själva, är ättlingar till azoreaner som utvandrade till USA och Kanada. På samma sätt som Minnesota blev svenskbygder klumpade azoreanerna ihop sig framför allt kring Boston. Exportvaror från Azorerna, som ananas och te, skickas därför till portugisiska fastlandet, Spanien, Frankrike – och Boston. Och omvänt kommer det från Boston, till exempel, en del golfspelare. Förbindelser med reguljärflyg till och från ön finns förstås med portugisiska fastlandet – och Boston.

Ett stort klubbhus på Batalha vittnar om stora planer och de flesta tror att golfsatsningen kommer att lyckas. Alla som spelar golf på ön åker nämligen hem till sina hemmaklubbar i Boston, Toronto eller Gävle och sitter på golfrestaurangerna där och är smått lyriska över golflivet på Azorerna. Något som är på gott och ont. Om inte den darriga världsekonomin agerar handbroms finns en risk att Azorernas banor snart också skickar ut en fyrboll var åttonde minut. Något som är positivt för ägarna men kanske mindre kul för oss som tycker oss ha funnit det ultimata golfparadiset.

Nästan överallt på Batalhabanan ser man Atlanten som en fond till sina allt för ofta sneda slag. Då och då syns rovfåglar segla i skyn, där man önskar att bollen som just då studsar fram längs marken skulle ha flugit. När portugiserna upptäckte ön för snart sex hundra år sedan var det dessa rovfåglar som gav det bestående intrycket. Därför döptes ögruppen till Açores, hökar på portugisiska, och än i dag ser man fåglarna på flaggor och i alla möjliga och omöjliga symboler.

Numera dock i konkurrens med kor, eftersom de är basen i öns största inkomstkälla mejeriprodukter. Tee, utslagsplatsen, på femtonde hålet på Batalha är något alldeles extra. Det är banans högsta punkt och därifrån ser man hela norra kuststräckan på ön. Det är även på den banan vi ser dåren som tränar rally i from förhoppning om att han väl inte kommer att möta någon på den där lilla grusvägen.

Den andra banan är egentligen den första. Den ligger i Furnas, den del av ön som har mest vulkanisk aktivitet. Dit åker man för att bada i varma källor och känna lukten av svavel när det ryker och bubblar ur djupa hål i marken. Furnas Golf Club, nära kratersjön Lake Furnas, invigdes redan 1939 på fem hundra meters höjd. Då som en niohålsbana designad av Philip Mackenzie Ross som annars är mest känd för att ha gjort vackra Estoril Golf Club, nära Lissabon, och dessutom ett stort arbete på klassiska Turnberry i Skottland.

För drygt femton år sedan byggdes de nio nya hålen till för att skapa öns första, och då enda, artonhålsbana. Många som reste till Furnas för de hälsosamma baden ville gärna passa på att spela golf och en första försiktig golfturism föddes. Banan är helt fantastisk. Det är som att spela i en botanisk trädgård som vattnats med portvin och gödslats med något starkare ändå. Helt galen växtlighet och en osannolik natur som visserligen äter golfbollar om man slår snett men oj, oj, oj vilken upplevelse.

Lägg därtill greenområden med snygga bunkrar så förstår man att den golfturist som har glömt kameran hemma kommer att svära i veckor. När bollen hamnar i ett skogsparti med japanska cederträd är man faktiskt, för första och enda gången hittills i golfkarriären, lycklig över att ha slagit så snett. Det är som att leta boll i en John Bauer-målning. Att man efteråt bara har en kvart till Ungdomens källa, där man simmar runt i fyrtiogradigt källvatten, är en bonus som bara finns i Furnas. Liksom att man kan välja att ta sin dusch i något av vattenfallen där varmt källvatten forsar nerför klipporna.

Och apropå att leta boll; vad som hände med den som vi letade när rallybilen dök upp på Batalha? Ja, det frågar vi oss fortfarande. Den låg inte vid någon palm, inte vid lavastensmuren, inte i gräset, rallyföraren kan omöjligt ha plockat upp den … Den hade helt enkelt försvunnit. Vilket gör att vi går där och letar och pratar om Atlantis, den gamla sägnen om den vackra staden som försvann i havet. En del forskare anser nämligen att Atlantis, om stan funnits, kan ha legat just på Azorerna. Men det är en annan historia. Även den lämplig att dra hemma på klubben.

FAKTA

Ögruppen består av nio öar. Sao Miguel är störst (747 kvadratkilometer och 132 000 invånare) och Corvo minst (17 kvadratkilometer och 400 invånare). Sammanlagt bor 243 000 invånare på öarna. Huvudstaden Ponta Delgada har 22 000 invånare. Azorerna tillhör Portugal men har visst självstyre, bland annat egen president, sedan 1976. Ögruppen upptäcktes 1427 av portugisiska kaptenen Diogo de Silves som var i mer kände Henrik Sjöfarens tjänst. Länge var jordbruket bärkraftigt och i slutet av sjuttonhundratalet var Sao Miguel en av världens främsta exportörer av apelsiner. Efter apelsinpesten, som slog ut nästan alla träd i mitten av artonhundratalet, blev ananas i stället en stor produkt. I dag är mejerivaror huvudnäringen. Vädret är jämt över hela året, sällan under femton grader, sällan över tjugofem. Varmast är det maj–september.

Äta
Mycket fisk och skaldjur, förstås, men också mycket nötkött. Abrotea är en lokal fisk som äts mycket och ofta. Cavaco är lokal hummer, som är lite mindre (och godare anser många) än annan hummer. Morcela e ananas är en specialitet som turister garanterat erbjuds: blodkorv med ananas. Ostproduktionen är stor, särskilt ostarna från ön Sao Jorge anses bra. Ananas (även utan blodkorv) och passionsfrukt odlas mycket och dyker upp i många varianter.

Dricka
På ön Pico odlas druvor och produceras vin. Det vita, gärna Verdelho eller Terras Lavas, anses bäst. Basalto är ett rött vin, också från Pico, som anses rätt bra. På Sao Miguel, huvudön, finns en likörfabrik som även är öppen för besök med provsmakning. Passionsfruktlikör är en specialitet. Björnbärslikör likaså. Kima är en lokal läsk med passionsfruktssmak. Teproduktionen är den enda i Europa och värd att både smaka och besöka.

Bo
Det finns en mängd små och halvstora hotell. Däremot inte några gigantiska hotellkomplex. Dessutom finns en mängd lägenheter och hus att hyra på landsbygden genom Turismo Rural.

Resa dit
Reguljärflyg med många bolag, nästan alltid via Lissabon. Charter från Sverige med Solresor en dag i veckan, från 5 500 kronor.

Restauranger
Colégio 27
Svenska ägare med stort jazzintresse driver en populär restaurang och jazzklubb i Ponta Delgada.
Rua Carvalho Araujo, 27, Ponta Delgada

Largo da Matriz
Högklassigt kök med bästa läget vid stora torget i stan.
Largo da Matriz, 16, Ponta Delgada

Hotell

Hotel Açores Atlântico
Finaste hotellet, anser många, i huvudstaden Ponta Delgada. Ligger vid hamnen, nära den nya restaurangpiren där kryssningsfartygen lägger till.
Avenida Infante Dom Henrique, 113, Ponta Delgada
+351-296-30 22 00

Lediga rum & priser

Hotel São Miguel Park
Bra och stort trestjärnigt hotell nära centrum. Stort gym.
Rua Manuel Augusto Amaral, Ponta Delgada
+351-296-30 60 00

Lediga rum & priser

Golf
Tre golfbanor finns. Två på största ön Sao Miguel – Batalha Golf Club och Furnas Golf Club – håller hög klass. En finns på ön Terceira. Två banor planeras på öarna Pico och Faial. En runda kostar 80 euro under högsäsong, men det finns många varianter av paket som gör det betydligt billigare.
azoresgolfislands.com