Det har kommit till min kännedom att recensioner av flygresor i first och business class är det hetaste heta när det kommer till resejournalistik. Denna insikt drabbade mig när jag intervjuade Nonstop Dan som har en miljon följare på Youtube. Hans kanal handlar uteslutande om livet i första klass. Dans verksamhet blev en riktig vinnare när han slutade att tacka ja till bolagens bjudresor och började betala sina biljetter själv. Jag har tyvärr inte nått denna nivå och följaktligen är denna text ett resultat av en pressresa till Icelandair Mid-Atlantic, en årlig resemässa i Reyjkavik. Vill du läsa om den ska du klicka här.

Men tillbaka till kabinen.

Och första klass.

Till skillnad från Nonstop Dan kan jag räkna mina resor längst fram i kabinen på ena handen. Och då finns det fingrar kvar… Med stöd av detta måste jag säga att fåtöljerna i Saga Class är bekväma. Sköna. Fem plus. Även utbudet på skärmen är schyst. Personalen erbjuder ett headset, men jag tackar nej och jobbar hela resan från Arlanda till Keflavik. Det finns trådlöst wifi som funkar fint för oss i Saga Class till ungefär 45 minuter innan vi ska landa. Då upphör kontakten med Viasats satelliter. SAS använder samma system och ja, det kunde vara mer pålitligt. Ett system med wifi-sändare på marken håller på att utvecklas av Lufthansa, men det lär nog dröja innan detta kommer på plats över Atlanten.

“Sover stora delar av resan fram tills det att en galning bakom mig börjar prata sjukt högt. Det visar sig vara piloten i högtalarna som berättar att det bara är 30 minuter kvar tills vi ska landa”

Jag var dum nog att äta på flygplatsen och tackar nej till maten på utresan. Dock inte till två små flaskor champagne som smakar suveränt. Bredvid mig sitter Miguel, han är en CNN-reporter från Barcelona. Han är mycket nöjd med sin sena lunch. Jag är en smula avundsjuk på honom eftersom han fått fönsterplatsen. Hans intryck av resan kan du läsa här.

På vägen hem från försöker jag boka fönsterplats så fort check-in-mejlet kommer. Men det är redan fullt. Grrrr. Vi flyger hem tidigt på morgon och måste vara på flygplatsen redan klockan 6. Somnar i loungen som ligger en trappa upp i förhållande till det stora terminalområdet. Sover i 37 minuter. Vågar inte sova längre eftersom det är tid för check-in. Väl vid gaten är det en lång kö till monkey-class och en kort till Saga Class. Blir ganska sur eftersom det inte finns några stolar. Man måste stå och vänta. Efter 15 minuter släpps vi på. Bara för att få vänta i ytterligare en stund i den iskalla gången. När jag sjunker ner i min sköna fåtölj är jag så utmattad att jag somnar direkt och inte orkar bli arg på att bakom mig finns åtta lediga säten varav hälften har fönsterutsikt. Sover stora delar av resan fram tills det att en galning bakom mig börjar prata sjukt högt. Det visar sig vara piloten i högtalarna som berättar att det bara är 30 minuter kvar tills vi ska landa. Nu får jag nästan panik av hunger, men det löser sig snabbt när jag får en bricka med varmt bröd, läckra ostar, ljuvlig skinka, kall juice och piggt varmt kaffe. Jag funderar på en flaska champagne med bestämmer mig för att avstå.

“Swedavia kan misslyckas med det mesta trots att passagen bara är några månader gammal”

Enligt experter jag pratade med på Mid-Atlantic så är business class på Icelandair några snäpp över europeisk standard, men några snäpp under business class amerikansk long haul. Men utifrån från min begränsade kompetens så funkar Saga Class fint för en flygresa på några timmar.

Tyvärr dockade flygplanet in i terminal C på Arlanda, förr känd som inrikesterminalen. Det innebär en lång promenad under Skycity bort till bagagebandet under terminal 5. Det finns rullband i gången, men tro inte att alla är igång. Självfallet inte, statliga flygplatsbolaget Swedavia kan misslyckas med det mesta trots att passagen bara är några månader gammal. Väl hemma kunde jag konstatera att whiskyflaskan jag lagt i min väska hade gått sönder under resan. Oklart om detta hände i planet, på Keflavik eller Arlanda, men min kläder luktar oavsett detta billig sprit. Kanske ska jag ta detta som ett tecken på att jag trots allt hör hemma i Monkey Class?

Text: Viggo Cavling