Året var 1985 och min mamma, lillebror och jag skulle ta tåget från hemorten Sunne till mormor i Göteborg. Vi hade just köpt en ny bil och mamma hade hört att man inte bör köra nya bilar i över 70 km/h i början, så en biltur på 35 mil skulle bli för irriterande med alla 90-sträckor. Alltså tog vi tåget.

Jag var fem år gammal och min lillebror tre. Resan från Sunne till Göteborg innebar ett byte i Kil, från den lilla rälsbussen till det stora tåget med många vagnar. Det var över en timmes väntan, men vi var inte kinkiga. När tåget väl kom meddelades det i högtalarna att det tåg som vi skulle kliva på skulle delas – de tre sista vagnarna skulle gå mot Göteborg, medan resten skulle fortsätta till Oslo. Plötsligt var det bråttom och min mamma, speciallärare i matematik för övrigt, räknade vagnarna bakifrån och vi hastade ombord. Tåget börjar rulla och hon vänder sig om och ser att det är helt tomt bakom oss. Inga fler vagnar. Vi är på väg mot Oslo.

Efter en – för mig – nervpirrande kommunikation mellan konduktör, lokförare, stinsen på nästkommande station och ett ankommande tåg från Oslo, fick vi kliva av och blev inväntade av Oslotåget i Arvika. Jag minns att jag var väldigt bekymrad över hela situationen och skeptisk till att vi någonsin skulle komma fram eller ens hem igen någonsin, medan min lillebror bara upprepade olika versioner av frågan ”När får vi godis? Får vi godis nu?”.

När vi åter stod på perrongen i Kil fanns det inget lämpligt tåg vare sig till Göteborg eller tillbaka till Sunne, så efter en rundringning från stationens telefonautomat fick mamma tag på en vän som efter ytterligare en lång väntan hämtade upp oss, körde hem oss till Sunne, där mamma resolut tog fram den sprillans nya bilen och gasade oss till Göteborg – ”åt skogen med bilhälsan!”.

Väl framme i Göteborg vände hon sig till mig och frågade: ”Kajsa, tror du att vi kommer att kunna skratta åt det här en dag?” Jag svarade gravallvarligt: ”Nej, mamma. Det tror jag inte.”

För drygt tre år sedan startade MTR Express en ny tåglinje mellan Stockholm och Göteborg och vi på RES är väldigt stolta över att de från start valde oss som sin ombordtidning. För mig som Stockholmsbo sedan 15 år tillbaka är det en mycket välkommen konkurrent på sträckan. Och ja, jag tycker att det är väldigt lyxigt att inte behöva kliva av på vägen och räkna vagnar vid ett byte.

Kan jag skratta åt tågäventyret i dag då? Femåringen i mig erkänner det i alla fall inte.    

Kajsa Beausang, chefredaktör, RES