Några gånger i månaden rankar RES:s chefredaktör Viggo Cavling ett gäng aktuella platser, barer, restauranger, hotell, destinationer, böcker, tv-serier och fenomen. Detta är handplockade tips inför helgen eller nästa weekendresa.

1. Lilla Ego

När denna restaurang öppnade på Västmannagatan 69 för nio år sedan skrev jag en lyrisk recension i SvD Perfect Guide. Konceptet att servera fine dining mat i en ruffig gammal pizzeria fick högsta betyg. Bakom restaurangen återfinns kändiskockarna Tom Sjöstedt och Daniel Räms, de har gjort allt från vunnit Årets kock till lagat mat på Nobelprisets lilla fest i Blå hallen. Problemet med denna restaurang är att du måste boka bord i MYCKET god tid. Men nyligen gjorde jag ett återbesök och kan konstatera: Lilla ego är fortfarande en av Nordens bästa krogar. Det är MINST lika bra som när man slog upp sina portar. Ställ dig i kö och var beredd när nya bokningar släpps på hemsidan en gång i månaden.

Hitta hit!

2. Candy, A Death in Texas, tv-serie på Disney

Hur tänker en kvinna som mördar sin älskares fru med 41 yxhugg? Först var jag lite skeptisk, men efter två avsnitt kom jag in i serien. Och efter ytterligare något avsnitt blev jag belönad när Jessica Biels pojkvän Justin Timberlake dök upp i en biroll som smart/snygg polis. Jessica spelar mördaren Candy och historien utspelar sig i en håla i Texas 1980. Sjukt snygga miljöer och fruktansvärda frisyrer. Och ja, folk var mer korkade på 1900-talet.

3. Pixies

Stureplansgruppen öppnar restauranger lika ofta som andra krögare byter kalsonger. Men det behöver inte bli dåligt för det. Vill du få något gjort? Vänd dig då till en människa som har mycket att göra.

Pixies är ett ställe som vänder sig till TikTok-generationen. Alltså, det är ganska billigt, maten är kanske inte världens godaste, men stämningen är fest alla dagar i veckan. Jag gillar den gulliga inredningen med mycket rosa och vid mitt besök funkade appen som man beställer mat och dryck i perfekt. Detta är ett Vapiano för människor som ännu inte har barn. De kanske nästan är barn…

Har testat två pizzor och de får trea i betyg. Det kunde blivit högre om botten inte varit bitvis kolsvart…

Pastan med tryffel får en tvåa.

Jag är inte jätteförtjust i läget på Klarabergsviadukten. En centralstation har en tendens att dra till sig människor man helst inte vill ha närkontakt med. Men jag är ganska säker på att detta blir en hit och då kommer man öppna fler enheter.

4. The Playlist, tv-serie om Spotifys födelse på Netflix

Dramatisering av hur man gör musik brukar bli töntigt. Ett bra exempel på detta är serien om Sex Pistols. Eller serien Volym om en skivbolagsdirektör i New York på sjuttiotalet. Bägge blev platta fall. Följaktligen var jag ganska oroad när jag började titta på serien om Spotify, men den lyckas faktiskt. Självfallet är det mycket som är grymt töntigt, men idén att byta huvudrollsinnehavare och perspektiv i varje avsnitt är smart. Detta är en budgetproduktion och det gör att vissa bitar är mer tv-teater än bra dialog. Men jag tycker också att det funkar fint. Har läst att Spotifys grundare Daniel Ek inte ens öppnat boken som serien bygger. Det är alltså uppenbart att han lever fullständigt i sitt eget universum och inte vill ha kontakt med något utanför. En så osympatisk människa är faktiskt hand i handske i ett tv-drama.

5. Hakelius & Popova, podcast

Det fanns en tid när jag då och då brukade äta lunch med det äkta medieparet Susanna Popova och Johan Hakelius, men sen flyttade de till Skåne och vi gled ifrån varandra. Men nu har de startat en podcast tillsammans och ja, det är nästan som att vi träffas. Konceptet är att de läser tidningar, äter frukost och babblar på. Mycket är drygt och inte alltid så genomtänkt. Men samtidigt underbart. Vi lever i en konservativ tid och världen kommer inte att gå under även om stora delar av Dagens Nyheters redaktion pumpar ut detta budskap flera gånger om dagen. I senaste avsnittet efterlyste de fler lyssnare. Jag kan bara hålla med. Alla borde lyssna på denna podcast.

6. När postmodernismen kom till stan

Det tog många år innan jag begrep vad postmodernism var. Och när jag väl gjorde det slutade de flesta att prata om postmodernismen. En enkel förklaring är att allting är relativt och att detta bör undersökas med hjälp av konst. Konstens uppgift under modernismen var att vara ett ideal och en slags naturkraft. Ordet geni kan appliceras på exempelvis Picasso och Leonardo da Vinci. Men inte på konstnären Dan Wolgers eller museimannen Lars Nittve. Om modernism var emotionell så är postmodernismen alltid intellektuell.

En annan slutsats är att det går inte att tänka på postmodernismen utan kritiker och curators. De senare är minst lika viktiga som själva konstverket. Bara de konstnärer som accepterade detta kunde lyftas upp under postmodernismen. En som inte gillade detta var konstvetaren och akademiledamoten Ulf Linde, följaktligen hånas han i ett verk av konstnären Lars Nilsson…

Utställningen ”När postmodernismen kom till stan” är en samling målningar och skulpturer från 80- och 90-talet, den visas på anrika Konstakademien i Stockholm. Det är idel kända namn från denna tid: Eva Löfdahl, Ernst Billgren, Max Book och Martin Wickström bara för att nämna några.

Bakom utställning finns förstås tre curators: John Peter Nilsson, Lars Nilsson och Carl Fredrik Hårleman. För mig är utställningen lite som att komma hem eller lyssna på ett blandband i kassettbandspelare från förgången tid. Det är inte dåligt, men jag är inte heller övertygad om att det är bra. Det är.. ja postmodernt.

7. DI Weekend 20 år

Jag älskar fredagsbilagor. Problemet är att de flesta har dött ut. DN På stan är borta liksom Kalendern i Kvällsposten, även Expressen Fredag och Aftonbladet Puls är döda. Det enda som finns kvar är Dagens Industris bilaga Weekend. Den fyllde precis 20 år och visar inga tecken på att ge upp. Jubileumsnumret var tjockt som en telefonkatalog (unga läsare kan googla denna metafor). Tidningen rattas briljant av redaktör Maria Lindholm. Hon är ett levande bevis på Staffan Heimersons devis. “Man ska var snäll mot dem unga för snart är de ens chef”. Maria började som praktikant på Resumé för tusen år sedan, men är nu högsta chefen på det glassigaste media-jobbet i stan. I jubileumsnumret har redaktionen bland annat testat Sveriges bästa fine dining-restaurangen Frantzen. Krogen fick 24 av 25 betyg. Betyget drogs ner i kategorin prisvärd. Notan slutade nämligen på 23 000 kronor…