Koh Lanta är en av de mest avslappnade öarna i södra Thailand, känd för sina vackra stränder som nästan oavbrutet sträcker ut sig längs öns västkust. Efter en lång och drabbande pandemi skiner solen på Lanta igen.

Frodigt gröna kullar, turkosblått vatten. En lång båge av vit sand. Jag går barfota över pudermjuk sand på den möjligen vackraste stranden på Koh Lanta: Kantiang Bay. Den milda brisen från havet smeker välvilligt mitt ansikte.

I mitten av denna bukt ligger The Pimalai, ett elegant resort ofta omnämnt som ett av Thailands bästa. Hotellet är höjdmässigt utspritt över flera nivåer. Gäster kan välja att bo i villor nära stranden eller högt upp på bergsluttningen med suveräna vyer över Kantiang Bay.

På ett strandkafé som tillhör Pimalai börjar jag prata med Birgitta Lundquist, en svensk kvinna i 70-årsåldern som ofta brukar resa till Koh Lanta.

– Du vet, det är en så tillbakalutad stämning här, förklarar hon sitt val.

Liksom många andra besökare kommer hon tillbaka till Koh Lanta år efter år. Som med allt man verkligen älskar är det inte av enda specifik orsak. Birgitta tillägger:

– Inga hotell är högre än två våningar. Ingen stress, inga Jetskis, inga försäljare. Och den speciella vänligheten hos människorna på ön. Jag känner mig väldigt trygg på Lanta.

Koh Lanta är en tre mil lång ö i Krabi-provinsen med en distinkt två-delad karaktär. Västkusten radar upp förstklassiga stränder, alla med utmärkta solnedgångslägen. Östkusten är annorlunda med stora områden mangrove-träsk mellan små fiskebyar.

Trots att turismen har blivit den största inkomstkällan förblir Koh Lanta verkligen lokalbefolkningens ö. Lokala dagliga marknader frodas som alltid, små moskéer finns kvar mitt i turistområdena.

Ännu behöver man ta en färja för att nå ön. De nya efterlängtade bron kommer vara färdigbyggd 2025, enligt myndigheterna. En del människor menar att bron tillsammans med den nyss färdigbyggda internationella terminalen på Krabis flygplats, kommer öppna dörrarna för en mycket större massturism på Koh Lanta. Andra menar att ön kommer behålla sin lågmälda charm hursomhelst. Än så länge lyckas Lanta bibehålla en balans mellan en väl utvecklad turism och det småskaliga lokala samhället.

Den senaste två åren har inte varit lätta för Koh Lanta. Ön har tagit sig igenom en lång pandemi där det viktiga inflödet av besökare nästan helt upphörde. Många butiker tvingades stänga. Överraskande många klarade sig dock och lyckades hålla öppet hela tiden. Nu börjar turisterna återvända i växande antal. Vintern 22/23 kommer förhoppningsvis nästan bli en normal säsong.

Till och med under pandemin har nya idéer fortsatt att utvecklas på ön. Utomhus-biografen Lanta Cinema har en inbjudande entré med långsmal rosa matta och storartad publikdel med bekväma stolar mellan två barer.

Uppe bland kullarna ovanför Long Beach byggs just nu The Malee Highlands, en ny sorts andelsförening för främst svenskar där lägenhetsinnehavarna delar massor av gemensamma utrymmen med restaurang, bar, matbutik, padelbana och vattenlekland för barn.

Koh Lanta är en mycket varierad ö, från den tämligen tättbefolkade norra delen till den djupa regnskogen i nationalparken Mu Koh Lanta vid södra spetsen. Det finns stränder av alla typer, från de som kantas av restauranger hela vägen till helt obebyggda naturstränder. Men det är inte allt. Vattnen runt småöarna väster och söder om Lanta är berömda för vara bland de bästa för dykning och snorkling i hela Thailand.

Från Kantiang Bay är det särskilt enkelt att nå de södra småöarna. Härifrån tar jag en morgon en utflyktsbåt för en dagstur. Ett par timmar senare anländer vi till Koh Rok, två isolerade öar som delar på samma marina nationalpark. De turkosa vattnen runt Koh Rok är kristallklara och ser nästan självlysande ut. Efter härlig snorkling på flera ställen njuter vi av en underbar barbeque-lunch på båten, som ankrat mellan de två öarna.

Koh Rok är bara en av många fina utflykter som utgår från Koh Lanta. En av de mest populära är ”Four islands tour” som inkluderar den berömda Emerald Cave på Koh Muk där man kan simma in till en drömlik lagun genom en 20 meter lång grotta.

På Pimalais strandcafé frågar jag Birgitta Lundquist när hon tänker komma tillbaka till Koh Lanta nästa gång. Samtidigt kommer servitören med våra glas med färsk mangojuice och ställer ner dem på bordet.

– Så snart som möjligt, skrattar hon.