Klassiska Beverly Laurel Hotel i Los Angeles bjuder på bedagade stjärnor, art deco-estetik och prisvärda rum. Checka in.

Det är tidig eftermiddag och i loftgången som omger poolen går Evan Dando, sångare i The Lemonheads, runt, runt och spelar elgitarr. En inte helt ovanlig företeelse på Beverly Laurel Motor Hotel. Här bor nästan alltid någon man känner igen från förr men som inte haft någon vidare tur med karriären på sistone. På sätt och vis skulle man kunna utnämna det till en västkustmotsvarighet till Chelsea Hotel i New York. I Los Angeles bor man på Chateau Marmont när man är på väg upp. Beverly Laurel är det bekväma alternativet när man vänt neråt igen.

Klientelet är över huvud taget oftast coola människor som inte vill betala skämtsummor för sitt boende. Förutom Evan Dando har ett japanskt rockabillypar checkat in med sin lilla bebis och på taket samlas alltid några gäster för att dricka öl medan de ser solen gå ner över Hollywood Hills. Hotellet har dock absolut ett värde även om man är totalt ointresserad av starspotting och helst undviker excentriker. Det är snarare ett ställe där det bästa av alla kulturella världar förenas. Både bohemiskt och bekvämt. Och man kan välja vilken av inriktningarna man vill ta del av.

Det finns ett antal anledningar till att Beverly Laurel är så populärt. Först och främst beror det så klart på läget, bara någon knapp kilometer från Beverly Center, och för att det är krypavstånd till krogarna på Third Street (där killgänget i Entourage brukar fika bort sin tid). Men också för att priset är relativt lågt, rummen rena och fräscha – även om doften av rengöringsmedel kan vara väl stark och stickande vissa dagar – och för att rummen är spatiösa. Däremot får man söka väldigt länge innan man hittar någon sorts påtagligt designvärde – den lätta art decotouchen på bygget är visserligen väldigt snygg men lär knappast ge ett Los Angeles-besökande Frank Gehry- fan några särskilt våta drömmar. I stället skulle man kunna kalla formen för kalifornisk funkis där allt kretsar kring parkeringsmöjligheterna samt poolen i mitten. Men till skillnad från de betydligt risigare konkurrenterna på Sunset Boulevard som till exempel Saharan Motor Hotel är Beverly Laurel alltså både prisvärt och känns säkert. För en behagligare temperatur i rummet föreslås ett rum på kortsidan mot Laurel. När solen ligger på kan det annars bli ganska varmt i de rum som vetter ut mot Beverly Boulevard.

Den främsta faktorn som placerat Beverly Laurel på den populärkulturella kartan är hotellets egen diner, Swingers, där man så gott som alltid hamnar bredvid några affärslunchande Hollywoodarbetare. Här inledde Elmore Leonardsin bok Be cool, som filmatiserades med John Travolta i huvudrollen. Platserna på trottoaren är alltid mest eftertraktade eftersom det, precis som Albert Hammond sjöng, aldrig regnar i södra Kaliornien. Inomhus är det de vanliga båsen i fejkläder som man som svensk har så svårt att tröttna på. Swingers egen hamburgare är dessutom fantastisk och borde rimligtvis gå att betrakta som en turistattraktion i sig, särskilt eftersom den, med tanke på dagens dollarvärde, kostar motsvarande en Big Mac-meny här hemma. Då får du ett mästerverk av nötkött, ost och bacon. Menyn i övrigt består av pannkakor och annat som kan utöka ditt midjemått, men vill du ha något lite magrare finns även en fantastisk frukostburrito. På Swingers höjer man förstås inte på ögonbrynen när Evan Dando lämnar gitarren på rummet och kommer in med sin Macbook uppfälld spelandes Jonathan Richman på högsta volym i Itunes.