Den amerikanska litteraturscenen har fått sig en nystart det senaste decenniet. Och ingenstans märks det så tydligt som i New York. Författarnas uppläsningar kan vara lika populära som succéshower på Broadway.
Text: Caroline Ringskog Ferrad-Noli
Vi befinner oss i en Barnes & Noble-bokhandel på Upper West Side. I kväll är det journalisten och författaren Adam Gopnik som ska läsa ur sin nya bok Through the children’s gate som handlar om hans barn och deras perspektiv på ett bohemiskt men dyrt New York-liv. Tidigare har han skrivit om sitt liv med sina barn och sin fru i Paris, när han var Pariskorrespondent.
Till vardags är Gopnik journalist för den intellektuella blaskan The New Yorker. Hans barn är i boken mellan sex och tio år gamla, men han jämför dem med förläggare och stora celebriteter i bokbranschen. Själv är Gopnik i fyrtioårsåldern, och de möten han skildrar mellan de två generationerna får ofta hela publiken att förvånat gapskratta.
Som när han läser ett stycke om hur far och son säger god natt. Adam Gopnik sitter och skriver i lägenheten och hans son ligger i sin säng i sitt rum, båda surfandes med trådlöst bredband. Med varsin dator säger de godnatt genom MSN, och enligt traditionen avslutar de alltid med Internetuttrycket ”l.o.l.”. Gopnik blir rörd över att varenda kväll se bokstäverna som han tolkar som ”lots of love” (ungefär ”kära hälsningar”) och för att visa att han hänger med anammar han förkortningen och använder den i mejl till arbetskollegor, redaktörer och bekanta. Tills han får veta ”l.o.l” står för ”laughing out loud”. Varför Gopniks son avslutar varje godnattmeddelande till pappan med ”gapskrattar” framstår som lite underligt, men ännu underligare är nog att Gopnik gapskrattat åt släkt, kollegor och chefer.
Vi sitter på övervåningen i den mysiga bokhandeln och lyssnar på Gopniks små familjära lustigheter. Regnet dränker gula taxibilar utanför, man dras i hans värld och till slut blir publiken en del av berättelsen: en gammal excentriker till teaterdirektör avbryter och frågar avancerade frågor om scenografin i hans lägenhet. En annan kvinna vill diskutera konstnärliga progressiva privatskolor för de små barnen. En finklädd man i rullstol sitter och lyssnar uppmärksamt, slår vad om att han också är författare. Mellan stolarna springer barn omkring, som tagna ur boken.
De senaste åren har litteratur blivit något av en livsstilsmarkör för hipsters over there så väl som hemma i Sverige. Amerikanska Dave Eggers är en av de författare som populariserat litteraturen, dels genom sina egna böcker, men framför allt genom att starta kvalitetstidningarna The Believer och McSweeney’s, som håller nivån ”god litteratur” men med ett populärt tilltal. De adresserar klubbkids lika väl som professorer. Runt Eggers har det skapats en ny amerikansk litteraturscen, som egentligen innebär att unga människor har börjat skriva på ett sätt som känns relevant och som de får uppskattning för. Det har blivit lite av en litteraturens comeback. Kanske har det att göra med att andra identitetsmarkörer som musik och film har blivit lite upplösta i konturerna i och med Internets revolution – nerladdning av alla möjliga musikreferenser och inblick i varenda subkultur möjliggörs i närmaste Googlesökfält. Böcker däremot andas den exklusivitet som smal popmusik har fått göra sedan sextiotalet: det är coolt helt enkelt. Och är man i New York och spatserar i legendariska bokaffären The Strand ser man därför både det gamla vanliga bokhandelsklientelet, de genuina farbröderna och kulturkvinnorna, och en massa snygga och coola och unga människor. Skulle Nick Hornby skriva sin skivnördsbestseller High fidelity i dag i stället skulle han antagligen välja att placera den i en bokhandel.
New York är den perfekta platsen för litteratur som subkultur. Det är inte första gången den har varit hipp här. Flera gånger under historien har det funnits intellektuella grupper med rika föräldrar som diskuterat vikten av punkt och kommatecken. Mest känd är kanske kretsen kring författaren och journalisten Dorothy Parker, det runda bordet-gäng som kallades just ”Runda bordet”. De brukade träffas på Algonquin Hotel i New York på trettiotalet. Ett sällskap intellektuella, vars middagar gick ut på att växla kvickheter och djupsinnigheter med varandra. Dagen därpå fanns samtalen i textform, publicerade och citerade i New Yorks tidningar. Dorothy var en av dem som var med och grundade tidskriften The New Yorker, en tidning som återigen har blivit viktig i den nylitterära subkulturen bland unga i dag.
East Village. Vi har varit i Brooklyn, jag och min infödda vän som jag bor hos. Månaden är november, vilket berättigar även denna taxitur. Brooklynbrons breda filer vaggar in oss i trygghet och skylinen, alla miljontals lampor, neonet i mörkret påminner om minnen som inte tillhör en själv. Filmer där poliser har jagat bovar. Scener där unga kvinnor tittar ut över vattnet i skymningen. Denna gång är det jag. Och vi är på väg till KGB Bar, en cool bar som drar till sig vänstervridna studenter från hela New England, i kväll är det två författare som läser ur sina böcker – Heidi Julavits och Lisa Moore. För svenska litteraturnördar är Heidi Julavits mest känd som redaktör för det tidigare nämnda magasinet The Believer. Lisa Moore är en ung författare från Canada, hitflugen för tillfället. Hon har vunnit en rad prestigefulla priser för sina noveller, men är här för att läsa ur sin första roman Alligator.
Lokalen är komplett rödmålad i ett slags kommunismblinkning, alla är unga och har lite underliga kläder. Jag är hungrig men de serverar bara öl. Den här uppläsningen sker på ett mycket mer improviserat sätt, inte lika högtidligt som Adam Gopniks hos Barnes & Noble. Lisa öppnar med en sexscen, samtidigt som folk står och beställer öl i baren. Men det finns en koncentration i lokalen. Publiken lyssnar. New York-klichén är stark: här är folk som vill skriva, som vill lyckas, med det konstärliga. Det gör inget om de är fattiga.
Författaren fortsätter deklamera den känsliga dialogen mellan två ungdomar i en källare i Montreal, medan folk från KGB – som både är en bar, en klubb, en tidning och en blogg – går omkring och tar mingelbilder. Jag och mitt sällskap kommer senare att hamna på deras webbplats, med felstavade för- och efternamn. Heidi Julavits beter sig som en idol i sammanhanget. Hon drar vitsar och missminner sig gamla uppläsningar som gått åt helvete. Sedan läser hon avslappnat. Folk skrattar på valda tillfällen. Uppträdandet har visst släktskap med en standupshow och är lite teatralt, man blir helt enkelt underhållen, något som det annars brukar vara förbud mot när det handlar om litteratur.
I stort har litteraturscenen fått lite oförtjänt dåligt rykte som trist och svåråtkomlig. Men i New York, och säkert på många andra ställen just nu, är det ett sätt att roa sig på, så gott som något annat. Det är även ett bra sätt att känna sig som en äkta New York-bo, hit söker sig folk som är intresserade och insatta. Mia Farrow har en uppläsning senare i veckan och Hillary Clinton nästa vecka. Rapparen Too Short ska läsa ur sin nya bok i Brooklyn och på ett loft någonstans ska tydligen Paul Auster precis ha uppträtt. Att gå på litterära uppläsningar är ett sätt att överbrygga gapet mellan kändisar och vanligt folk, alla är här på grund av kärleken till litteraturen (och för att ragga på folk med samma intresse).
Det blir frågestund efteråt och sedan tar författarna varsin öl och sätter sig och pratar med den som vill. Jag småsnackar lite med både Lisa Moore och Heidi Julavits. Men det ska tydligen ligga en av New Yorks bästa italienska restauranger på andra sida gatan här i East Village, så vi går dit. Köar lite för att få bord, och äter sedan den godaste salsiccian och rigatonin hittills. Klockan är 22.00. Det är kallt och blåsigt. Men folk strömmar ut från olika restauranger och barer. Vi fortsätter natten vandrades genom stan. Nästa ställe är en bar som heter Spotted Pig.
