RES Ellen Jurell gifte sig i New York. Här skriver hon om sin upplevelse i staden hon alltid kommer att förknippa med "I do". En kärlekshistoria till staden. Och i staden.
Text: Ellen Jurell
New York City Hall den 8 juli 2009. Där stod vi, fnittriga till max. Runt omkring oss en salig blandning av folk. Äldre stiliga par i ljusa linnekostymer, kinesiska turister i marängliknande tårt-klänningar och unga par i jeans där man misstänkte att den manliga hälften när som helst skulle till krigets Irak eller Afghanistan. Vi tog kölappen. För att gifta oss. Med oss som vittnen och förevigare hade vi en fotograf från Göteborg, boende i Brooklyn, och hans assistent.
En Marina Kereklidouklänning i vitt siden, en mycket stilig karl vid min sida, en bister gråhårig dam som vigselförättare, ”I do x 2”, en lånad lägenhet med rooftop i Tribecca, folk som ropade diverse hejarop efter oss på gatorna, fotografering vid Brooklynbron mot New Yorks skyline, picnic i champagnerus i Central Park och middag på numera nedlagda restaurangen Pastis. ”Som om DN På Stan planerat ett bröllop” skämtade en nära vän när vi kom hem. Vi skrattade – visst var det så. Och ett mycket lyckat sätt att gifta sig på. Bara jag och min man.
Bröllopsfesten blev på en jazzklubb i Harlem med soul food och några få vänner. Bröllopsresan blev en dagstur till Asbury Park, en charmigt sliten strandstad med trähus, färgglada kulörer som mötte klarblå himmel och ett gigantiskt gammalt casino.
Den konventionella bröllopsfesten med massor av gäster, kollektiv kärlek och tårar vid talen höll vi ett år senare i Stockholm. Även denna gång i en vit sidenklänning men med en bebis i magen.
Och nu var en annan stor resa i sin linda.