Några gånger i månaden rankar RES:s chefredaktör Viggo Cavling ett gäng aktuella platser, barer, restauranger, hotell, destinationer, böcker, tv-serier och fenomen. Detta är handplockade tips inför helgen eller nästa weekendresa.

Denna gång blir det en rapport från min senaste resa till Köpenhamn och Skåne.

Men först några ord om att flyga från Arlanda. Sveriges tio största flygplatser drivs av ett statligt bolag som heter Swedavia. Det är fascinerande att många av statens myndigheter och verksamheter de senaste åren har gått från att vara en kontrollstation till att inse att de arbetar med service. Ett bra exempel är Skatteverket som slutat att jaga folk med blåslampa (exempelvis Ingmar Bergman). Idag är målet att få människor att betala rätt belopp skatt.

Men denna trend i svensk offentlighet har inte nått fram till Swedavia. Det statliga flygbolaget ser sig i första hand som en hyresvärd. I andra hand som ett byggbolag.

Flygbolag, restauranger, affärer och hotell är deras “kunder”. Swedavias uppgift är att ta så mycket betalt det går och i botten finns lagen om offentlig upphandling. Med denna motor kastar man ut den enda krögaren på Arlanda som lagar god mat (Pontus in the Air) och vill att SSP tar över så många restaurangstationer som möjligt. Va, har du inte hört talas om denna restaurangkedja? Det är inte konstigt, deras affärsidé är att ducka bakom kända varumärken och ändå leverera samma sak till alla. Alltså bakom exempelvis Taco Bar, Oak, Lavazza, Caffé Ritazza och O’Learys gömmer sig SSP. Totalt sköter man över 300 restaurangvarumärken globalt. Nu vet du alltså varför alla mat på världens flygplatser smakar lika lite. Du kan resa bort, men du kan aldrig slippa SSP.

Här är dock några tips där du definitivt får en helt unik upplevelse.

1. SAS Royal rum 1911

Man kan ha invändningar mot detta tjugotvå våningar höga hotell. I Köpenhamns stadskärna med låg bebyggelse och många, många, många hus som är byggda på 1800-talet reser sig denna skyskrapa rakt upp. En gigantisk grå låda mitt i den mysiga och pittoreska småborgerliga staden. Huset är ritat av Danmarks mest kända arkitekt Arne Jacobsen i sann modernistisk anda. Det är noll utsmyckningar och inte ett enda rundat hörn så långt ögat kan nå. Arne tyckte precis som sin idol Mies van der Rohe att svart stål var det vackraste som fanns. Men jag älskar denna byggnad som skär djupt in i stadens hjärta. Att gå in i foajén och beundra några av världens snyggaste stolar, svanen och ägget är fantastiskt. På insidan finns de mjuka kurvorna och ja sexiga formerna.

Vid mitt senaste besök fick jag möjlighet att testa ett hörnrum. Alla människor borde någon gång bo i rum 1911. Det är en svindlande utsikt över stad, sund och land. Rummet ser förstås inte ut exakt som vid invigningen 1960, men jag tycker att hotellkedjan Radisson har förvaltat och tagit hand om byggnaden på ett fantastiskt sätt. Och vill man se originalet som det en gång var är det bara att titta in i rum 606.

Rum 1911 är inte stort till ytan, snarare en aning trångt, men det är sjukt snyggt och ändå mysigt. För mig är god arkitektur att insidan alltid ska överträffa utsidan. Alla kan göra ett fantastiskt skal men om man struntar i innehållet blir det tunt. Arne Jacobsen förstod att det var tvärtom, det var därför han även ritade detaljer som hotellets bestick och dörrhandtag. De sista är sant sensuella.

2. H22

Just nu pågår H22 i Helsingborg. Det är en stadsutställning som bygger stadens arv vidare. Utställningarna H55 och H99 lever kvar i många design- och arkitekturintresserades minne. Varje utställning har lämnat bestående spår i staden i form av nya byggnader och ja även hela stadsdelar.

Årets utställning är inget undantag. Den nya delen heter Oceanhamnen och ligger till vänster om hamninloppet när du tittar mot Helsingör och Hamlets slott Kronborg. Du kommer till Oceanhamnen via en nybyggd hängbro från tågstationen Knutpunkten. Stadens tjänstemän är mycket stolta att den vita bron är byggd på plats till skillnad från Stockholms guldbro som är köpt på postorder från Kina. Den nya stadsdelen ligger precis vid sundet och de som har havsutsikt från sin nya bostadsrätt kan förstås vara lyckliga. Några hyresrätter har det dock inte blivit i den moderatledda kommunen. Dock ett vattenmuseum, en fantastisk lekplats och en framtidsutställning med IKEA. H22 kommer att leda till utveckling av staden, men som turistmagnet i sommar funkar det inte lika bra. Det saknas ett Eiffeltorn. Eller en Turning Torso. Men bli inte avskräckt, är du i närheten ska du se utställningarna “Gert Wingårdh intar slottet” och “skala 1:1” på Sofieros slott. Den första utställningen är en genomgång av Sveriges mest kända och produktiva arkitekt.

Den andra utställningen är häftig introduktion till de hetaste arkitekterna i Sverige. De kallar sig själva: Karlsson/Lauri, White, Elding Oscarson, Krupinski/Krupinska, Gunilla Svensson/Pernilla Norrman, Horisont och Christian Wilke. De flesta har skapat något som påminner om konst i den vackra parken. Dock tycker jag att White (landets största arkitektkontor) har skapat kitsch i ett vattendrag. Men i övrigt är det mycket fina och häftiga verk i grönskan. Utställningen är påhittad och genomförd av min kompis Jeanette Gostomski, hon har gjort ett strålande jobb.

Jag gillar även tidsmaskinen “Välkommen hem till 1972” som förflyttar dig 50 år bakåt i tiden. I Helsingborgs första miljonprogramsområde Drottninghög har man återskapat en miljö exakt som den såg ut 1972, det är en vanlig lägenhet med böcker, kläder i garderoberna och möbler. Jag blir varm i hjärtat av denna tidsmaskin.

3. Sillen & Makrillen

Man kan säga att denna restaurang inte lever upp till sitt namn. För mig är sill och makrill två av de enklaste bulkfiskarna i Öresund. De finns i massor och kostar sällan mer än några kronor. Sill och makrill gjorde att människor inte svalt ihjäl förr i tiden. Följaktligen borde en restaurang med detta namn vara en sylta med lågprismat, men så är det inte. Sillen & Makrillen är Helsingborgs bästa restaurang med mat på samma nivå som Stockholmskrogarna Hantverket och The Hills. Alltså svensk husmanskost när den är som godast och ja mest exklusiv. Det är inte fine dining med rätter som ser ut som utomjordiska konstverk utan kött och fisk som Leif Mannerström vill att de ska ut och smaka. Jag åt här två dagar i rad under mitt besök i Helsingborg och jag kommer gärna tillbaka. Matsalen är en glaslåda precis vid vattnet bredvid ett av stadens många kallbadhus. Den unga servisen är rapp och kunnig både var det gäller vad som finns på tallriken och när man vill ha en drink eller ett gott vin.

4. BISe

Detta är Malmös mest hajpade restaurang just nu. Den ligger på anrik mark. Här fanns för länge sedan ett ölhak som hette Piraten där jag drack mina första starköl i tidiga tonår. På senare år bytte verksamheten namn till Lilla köket och drevs av ett äkta par från Polen. Deras taggline var “Essen wie bei muttern”. Inredningen och gästerna var en rak kopia av det grekiska haket i hamnet i tv-serien The Wire.

Av detta arv finns inte ett spår på nyöppnade BISe. Uttalas Biz och betyder kindpuss på franska. Bakom verksamheten finns numera Arvid “Laban” Falk och Ludvig Fredriksson. Delar av denna duo känner vi igen från hipsterställen som Talldungens gårdshotell, MJ’s, Boulebar och Saltimporten Canteen. BISe fortsätter på samma spår. Alltså naturvin och närodlade ekologiska grönsaker. Har ätit mig igenom en trerättersmeny som får betyg godkänt. Stämningen i matsalen och de andra gästerna får ännu högre betyg. Det är liksom här man vill vara i Malmö just nu. Så kommer det att vara fram till i höst. Sen börjar matchen på allvar för Laban och Ludde.

5. Sara Kristoffersson “Hela havet stormar – fallstudie inifrån en myndighet

Den här boken handlar om ett bråk på Konstfack. Några PK-elever ville haka på en trend i USA och byta ut namnet Vita havet eftersom det enligt dem var rasistiskt. Rektorn gillade förslaget och startade en utredning. Sara Kristoffersson, professor på skolan och kritiker i DN, tyckte att detta var en dålig idé eftersom färgen vit inte är mer rasistisk än någon annan färg. Hon skrev ett rappt inlägg i DN som fick skolans ledning och 44 lärare att gå bananas. Skolan har en massa fina värdeord som “oliktänkande, lekfullhet, mod och konstnärlig integritet”. Men dessa ord gäller förstås bara om man tycker som ledningen. Detta fick Sara Kristoffersson lära sig den tuffa vägen.

Jag tycker boken är intressant och välskriven. Men jag hade velat veta mer om de 44 lärare i mobben som vände sig mot Kristoffersson. Exempelvis deras namn och titlar. Vill du veta mer om bråket kan du läsa en krönika jag skrev om bråket i Travel News för ett år sedan. Eller förstås läsa boken som trots en miljard artiklar i media om bråket ändå tillför något nytt plus ett sammanhang.