Schweiz

Skidåkning i Schweiz – Jungfrau

Regionen Jungfrau i centrala Schweiz är ett av Alpernas mest spektakulära bergsområden. Nedanför det mytomspunna berget Eiger ligger flera klassiska skidorter och en mycket intressant bergshistoria.

Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

På tyska kallas den för Nordwand, ”Norra väggen”, men de klättrare som flockades vid det schweiziska berget Eiger i början av det förra seklet hade ett annat namn på dess nordsida – Mordwand, ”Dödsväggen”. Det har förstås sin förklaring. Det dröjde nämligen ända till 1938 innan Mordwand slutligen bestegs och dessförinnan hade berget, genom laviner, stenras och plötsliga temperaturskillnader, tagit många klättrares liv. Från 1935 och fram till den lyckade bestigningen dog inte mindre än åtta personer i sin strävan efter att bli först upp till toppen.

Men detta tycktes inte ha någon avskräckande effekt. Tvärtom strömmade klättrare från hela Europa till Eiger för att lösa det som kom att kallas för ”Alpernas sista problem”. Och det drama som utspelades på berget fick även övrig turism att blomstra. Med klättrarna i farten reste nu folk till Berner Oberland, inte bara för den friska alpluften och den fantastiska utsikten över Eiger, Mönch och Jungfrau, utan även för att få en glimt av skådespelet på Mordwand. Flera dödsfall och dramatiska räddningsaktioner under den här perioden bevittnades genom de teleskop som ställts upp på terrasserna och kaféerna i Kleine Scheidegg, en hotell- och restaurangby i närheten av den plats som samtliga bestigningsförsök utgick ifrån. Turisterna kom också för att åka Jungfraubanan, detta under av ingenjörskonst som sicksackar sig genom de tre topparnas inre och ända upp till Jungfraujoch, som på 3 456 meters höjd är Europas högst belägna järnvägsstation. Stora fönster höggs fram i berget och genom dessa kunde passagerarna på tåget ibland få se klättrare räddas efter misslyckade försök att nå toppen.

Det var tack vare britterna och deras växande intresse för klättring och vandring i bergen som Berner Oberland, och framför allt Jungfrauregionen, slog igenom som turistdestination. Den brittiska entusiasmen tog sig till och med litterära yttringar, bland annat i form av att Sir Arthur Conan Doyle valde Reichenbachfallen utanför orten Meiringen som platsen där Sherlock Holmes fingerade sin egen död. Thomas Cooks och Henry Lunns resebyråer arrangerade de första organiserade semesterresorna till regionen och den senare blev särskilt förtjust i Mürren, en liten by belägen likt ett fågelnäste bland klipporna ovanför Lauterbrunnendalen. Till en början transporterades de rika resenärerna i bärstolar längs de klippiga stigarna upp till byn, men Mürren blev snart så populär att den förärades en egen järnvägsstation.

Landmärket Grand Palace Hotel (som senare döptes om till Alpin Palace) öppnade redan 1847, långt före Lunns tid, men det skulle dröja innan det pampiga hotellet, där varje rum ståtade med en majestätisk utsikt över Eigermassivet, fick gäster i mängder även på vintern. Där och då var Jungfrauregionen nämligen en utpräglad sommardestination, det var inte förrän 1910 som Lunn lyckades övertyga järnvägsägaren om att hålla rälsen öppen även vintertid. Lunn trodde stenhårt på den norska ”nymodigheten” skidor och det visade sig vara ett lyckodrag. Världens första moderna skidort var född och Mürrens succé kom att inspirera andra platser runt om i Alperna och inte minst förändra turismen i Jungfrau i grunden.

Allt detta tänker jag på när jag vandrar längs de snötäckta gatorna i Grindelwald som i dag är Jungfraus största skidort. Grindelwald är en alpby med snart 900-åriga anor och bland dess invånare genom åren märks kompositören Richard Wagner som fann inspiration till sin musik här och som faktiskt tillbringade större delen av sitt liv i Grindelwald. Om det är sant eller inte ska jag låta var osagt, men det sägs att engelsmannen Gerald Fox var den förste att åka skidor på just den här platsen. Enligt en ofta berättad historia satte Fox på sig ett par skidor på sitt hotellrum 1881 och vandrade sedan genom baren till närmaste backe med skidorna på fötterna. Mina bär jag dock över axeln och jag har heller inte särskilt långt att gå. Bara ett stenkast från Selfness Hotel Eiger där jag bor ligger tågstationen där jag hoppar på Wengernalpbanan som stod färdig 1893.

Kleine Scheidegg reser sig 2 061 meter över havet över den platå som sträcker sig mellan Grindelwald och Wengen. Den här dagen tycks det vara lika delar skidåkare och turister på tåget och de senare hoppas förstås på att dels beskåda bergen på nära håll, dels få en glimt av anrika Hotel Bellevue. Vissa ska säkerligen också åka vidare med Jungfraubanan för att blicka ut över de 4 000 meter höga topparna och det hav av is som utgör början av Aletschglaciären, som 20 kilometer lång är Alpernas största av sitt slag.

När tåget är framme beger jag mig till Salzeggliften som tar mig upp till Eigers fot. Väl där förstår man, förmodligen bättre än någon annanstans, hur berget fått sitt namn. En eiger är jättelikt troll och namnet är synnerligen passande. Efter några åk i den eviga skugga som berget kastar över backarna tar jag mig sedan tillbaka till tågstationen och slår mig ner med en kaffe med schnaps som jag dricker med blicken fäst på Eiger. Det ikoniska berget lockar fortfarande människor i massor, men i dag är det inte längre en plats där klättrare och natur möts i tyst vördnad utan i stället en lekpark för extremsportare från hela världen där saker som speed climbing, speed flying och base jumping står på programmet.

Grindelwald är berömt för Europas längsta gondolbana och i övrigt hittar man det man kan förvänta sig av en modern skidort. Jag tillbringar hela den andra dagen i ”First area” en bit upp från stadskärnan med mängder av liftar och ett stort utbud av skidåkning i soldränkta backar. Tillbaka i byn provar jag sedan på Velogemelsläde, en sorts skoter på skidor som ortsborna tagit sig fram med i över ett sekel. Om jag hade haft tid för en riktig utmaning hade jag kunnat ta den till världens längsta kälkbacke, den 15 kilometer långa Big Pinterfritz, men det har jag tyvärr inte. Mina vänner pockar på uppmärksamhet. Jag behöver få min dos av nattliv och ingen annanstans under resan ges bättre möjligheter än på Grindelwalds restauranger, barer och nattklubbar.

I traditionella och bilfria Wengen är atmosfären en annan än i Grindelwald. Belägen i en svag sluttning vid Jungfraus fot var Wengen ett litet bondesamhälle långt före skidåkningen kom till dessa breddgrader. Det är fortfarande litet, men de stora, viktorianska hotellen får byn att se större ut. Wengen är inte vackert på det puttenuttiga viset, men charmigt och avslappnat. Den korta gågatan är byns pulsåder och längs den breder en skridskorink, en nybörjarbacke och flera affärer och hotell i schweizerstil ut sig.

Som så många andra byar här omkring går det inte att åka bil hit utan till Wengen tar man sig med tåg. Mer äventyrslystna skidåkare har begränsade möjligheter att utmana sig själva, men familjevänliga Wengen är idealiskt för den som vill njuta av en typisk schweizisk skidsemester. Därför har orten också varit en favorit bland brittiska resenärer ända sedan Cooks och Lunns dagar. Sömlöst sammanlänkad med grannen Grindelwald erbjuder Wengen stora skidområden i ovanligt vackra omgivningar. Kvällstid är den dock inte mycket att hurra för. Förutom under Lauberhorns årliga världscupslalom, det vill säga. Den brukar bevittnas av omkring 60 000 personer och beroende på hur de schweiziska åkarna presterar blir festerna efteråt sedan olika långa. Går det bra är det många som missar sista tåget och i stället stannar kvar för att festa i Wengen hela natten.

Utsikten är vacker, men det tar ett tag att sig med tåg från Wengen till backarna i Kleine Scheidegg. Den som vill åka skidor så tidigt som möjligt gör därför bäst i att ta linbanan till Mannlichen som ligger halvvägs mellan de två skidorterna. Jag får en underbar dag i snön och åker från ett område till ett annat och sedan tillbaka igen. Jag släpper aldrig Eiger ur sikte. Eller är det trollet som tittar på mig?

Min sista dag i Jungfrau tillbringar jag i Mürren. Dit tar jag mig genom att först ta spårvagnen från Lauterbrunnen till Grütschalp och därifrån vidare med ett pittoreskt trätåg. I Mürren finns mycket att göra. Minst sagt – och sport står i centrum. Tennis, vandring, klättring och glidflygning sommartid. Curling, skridskor, snowboard och utförs- och längdskidåkning på vintern. Dessutom finns här ett sportcenter som rymmer en olympisk simbassäng, jacuzzi, bastu, gym och squashbanor. Men själv är jag förstås här för att ta mig an Mürrens berömda pister.

Med linbanans hjälp tar jag mig upp på det 2 969 meter höga berget Schilthorn där jag välkomnas av den roterande restaurangen Piz Gloria. Piz Gloria bjuder på utsikt över ett närmast osannolikt landskap där scener från James Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst spelades in. Vyerna över Eiger, Mönch och Jungfrau är de bästa av alla jag stött på och efter den sena lunchen dröjer jag mig kvar. Länge.

Fast det inte har snöat på en vecka kan jag åka mina sista åk för dagen i underbart puder i det amfiteaterliknande Sonnenbergområdet. Och tillbaka på hotellet hinner jag dra undan gardinerna precis i tid för att få se den första alpglöden lägga sig över Eiger. När det rosafärgade naturfenomenet kryper ned över snöområdet som går under namnet ”Den vita spindeln” påminns jag återigen om Jungfraus stolta alpina arv.

Medan många av Europas högsta toppar bestegs under alpinismens gyllene era i mitten av 1800-talet förblev alltså Eigers norra sida obesegrad. Österrikaren Heinrich Harrers Den vita spindeln är en klassisk bergsklättringsroman som berättar historien om den första gången som Mordwand bestegs, en av historiens mest legendariska och framför allt skrämmande klättringar. Harrer, som också skrev Sju år i Tibet, var med i den kvartett som först lyckades att ta sig upp för den tidigare oåtkomliga toppen.

Harrer var en mästerlig skidåkare, men bergsklättring var hans verkliga passion. Han visste att en extraordinär bedrift hemma i Alperna kunde ge honom en plats på en eftertraktad Himalayaexpedition och därför reste han och vännen Fritz Kasparek till Kleine Scheidegg i juli 1938 för att ta sig an den närmast vertikala väggen. Halvvägs till toppen träffade de två på en erfaren tysk duo bestående av Ludwig Vörg och Anderl Heckmair som även de hoppades att bli först upp för Mordwand. De fyra beslutade sig för att slå sina påsar ihop. Under den fyra dagar långa klättringen fastnade kvartetten i en lavin, men lyckades klara sig från att svepas med. Klockan fyra på eftermiddagen den 24 juli nådde de slutligen sitt mål och tog sig sedan ned igen genom en snöstorm längs den betydligt enklare västra vägen.

Mordwand var åter Nordwand. Inte längre en dödens plats utan i stället en att förknippa med liv, skönhet och stora bedrifter. Ja, sådant som Jungfrauregionen har återspeglat ända sedan dess.

 

Guide Jungfrau

Boende

Griwarent Holiday Homes, Grindelwald

För större sällskap är dessa underbara stugor ett mer prisvärt alternativ än hotell. Stugorna är utrustade med riktigt bra kök och är centralt belägna precis utanför Grindelwalds livligaste delar.
Dorfstrasse 118, Grindelwald

Lediga rum & priser i Grindewald

Hotel Bellevue des Alpes, Kleine Scheidegg

Kleine Scheidegg ståtar med ett av de få storslagna 1800-talshotellen som fortfarande finns kvar i området. Hotel Bellevue des Alpes är fyrstjärnigt och utsågs 2011 till Swiss Historic Hotel of the Year.
Kleine Scheidegg

Lediga rum & priser i Kleine Scheidegg

Hotel Belvédère, Wengen

Ett hotell i bästa jugendstil med generöst tilltagna lounger, en mysig bar och en uteplats som – förstås – har en fantastisk utsikt.
Galliweidli 1440A, Wengen
Lediga rum & priser i Wengen

Hotel Eiger, Mürren

Allt du kan önska dig av ett klassiskt hotell, men samtidigt uppdaterat för samtiden med renoverade rum och ett Wallners-tema. Och utsikten, ja, den är ju fortfarande lika otrolig som den alltid har varit.
Aegerten, Mürren

Lediga rum & priser i Mürren

 

Äta & dricka

Barry’s Restaurant, Grindelwald

Selfness Hotel Eiger i Grindelwald rymmer en restaurang som serverar modern mat i rustik miljö där inredningen går i trä. Vem är då Barry? Jo, en berömd Sankt Bernhardshund.
Dorfstrasse 92, Grindelwald
eiger-grindelwald.ch

Hotel Eiger Saal Dining Room, Mürren

Mürren har också sitt Hotel Eiger och dess stora matsal återspeglar verkligen ortens forna elegans med elegant europeisk mat och fransk service. Här känner du dig som James Bond ute på uppdrag.
Aegerten, Mürren
hoteleiger.com

Roestizza, Kleine Scheideggs

En verklig klassiker är att beställa in rösti på Roestizza som ligger i Kleine Scheideggs tågstation. Här äter du på 2 061 meters höjd, mitt i traktens livligaste vimmel av skidåkare som tågar mellan de olika skidorterna.
Kleine Scheidegg
bahnhof-scheidegg.ch

 

Allmän information:

myswitzerland.com
grindelwald.ch
wengen.ch
mymuerren.ch
touristikmuseum.ch
jungfraualetsch.ch
jungfraubahn.ch

 

Publicerad: 2018-01-22