För andra året i rad kammade RES hem priset för årets reportage om Spanien – Premio España – som delas ut av Spanska turistbyrån i samarbete med Spaniens Ambassad i Sverige. Här kan du läsa Anders Mathleins prisbelönta reportage om Palma.
Det är två timmar sedan klockan slog midnatt och det är fullsatt på Cappuccinos uteservering. En plötslig pust av blomdoft, en sådan som får en sann pessimist att se sig om efter begravningståget, men här visar det sig vara parfym: uppklädda gäng drar förbi mot en lång natt på diskotek som Abraxas och klassikern Titos längre bort på Passeig Marítim.
En del av dem bekräftar nog det en inflyttad vän sa apropå Palmas sena och intensiva nattliv: "Man måste knarka för att orka". En överdrift, kanske, men för att hänga med till sju, åtta eller nio på morgonen kan nog somliga behöva lite kemisk hjälp.
Och en ögrupp som årligen tar emot omkring nio miljoner mer eller mindre festlystna turister är förstås en lockande drogmarknad. Majorca Daily Bulletin skriver att på Son Reus förbränningsanläggning har polisen just eldat upp nära två och ett halvt ton kokain till ett värde av tre hundra miljoner euro. Fyndet gjordes på en brittiskflaggad katamaran med fem östeuropéer ombord. Det måtte ha varit en spännande seglats. Man kan alltså undra vad som döljs bland massan av lyxiga båtar i marinan på andra sidan Passeig Marítim. Masterna är ett vitt jätteplockepinn mot natthimlen, det är värden för miljarder som vaggar i det lacksvarta vattnet. Det är skönt att sitta här i sorlet. Inte mycket går upp mot ett stimmigt kafé mitt i natten, ett livligt rum där man är välkommen till priset av en espresso. Man kan sitta ensam men ändå i gemenskap och läsa, titta, tänka eller lyssna. Det är inte det minsta förvånande att kaféerna har haft så stor betydelse i Europas sociala, politiska, intellektuella och romantiska liv. Och i Palma är det sällan långt till ett öppet kafé, till en ljusoas i vargtimmen. Kanske måste man inte knarka för att orka. Men kaffe måste man ha.
Den vänlige och vithårige Tito Robles tar sitt kaffe i ett drag. Ända sedan fadern på femtiotalet öppnade ett hotell med fyra rum i Arenal har Tito levt av i synnerhet den tyska turismen. Han har varit såväl hotellägare som dykinstruktör och PR-konsult i ”industrin utan skorstenar”. Han har sett förvandlingen.
Vi sitter på ett kafé i Santa Catalina väster om centrum, en stadsdel sedan åratal på uppåtgående, mätt i antalet hippa barer och krogar. Annars finns trendställena i bland annat Porto Portals och Portixol.
– Visst blir det fler chica hotell och restauranger, säger Tito Robles, men Mallorca är fortfarande i huvudsak en medelklassdestination.
Gamla Mallis, eller rentav Mallåkra, har anseendemässigt åkt berg- och dalbana. Den första turisttidens idyll blev till massturism med grisfestfylla och anskrämliga jättehotell – och så tillbaka till en position som trendig destination med boutiquehotell och utstuderade krogar. Massturismen består, förstås, men är mer tyglad.
Också Palma lever av turismen, men har på något sätt hållit sig ovanför svängningarna. Räddningen kanske är att relativt få inser att staden är ett resmål i egen rätt. Turisterna vill bo på strandhotellen och kommer bara på dags- eller kvällsbesök. Nu har regionen Balearernas huvudstad närmare fyrahundra tusen invånare, en liten metropol med växande förorter, lagom brusande och överblickbar.
Palma är märkligt kontinental för att ligga på en ö, den känns på något sätt ung till sinnet, men minnena förlorar sig i ett avlägset fjärran med inflytande av såväl fenicier som greker, kartager, romare och araber. Det var romarna som hittade på namnet Palmaria.
Morerna kom år 798 och styrde till 1229 – en tid av sjöröveri såväl som av introduktion av nymodigheter som väderkvarnar, gatubelysning och avlopp – då Aragoniens kung Jaume I invaderade. I dag är britter och tyskar de största främmande grupperna, över en femtedel av all egendom ägs av utlänningar. Allt fler skaffar sig lägenhet och Tito Robles oroas av hur mycket Balearernas hotellnäring går miste om när utlänningarna hyr ut sina våningar.
– Folk köper i samma områden som sina landsmän, säger han. Men tyskarnas getton är baserade på vilken stad de kommer ifrån. I Andrax till exempel bor folk från Dortmund i ett område, de från Berlin i ett annat.
Man kan fundera över hur det kommer sig att en person som levt med och av tyska turister i ett halvsekel tycks bekräfta alla klassiska fördomar om dem.
– De är annorlunda, säger han. Tyskar söker upp andra tyskar när de reser, vill ha tysk mat, tyska saker. Det är bara under de sista tio åren som de har upptäckt tapas – och efter det äter de tyskt.
Omkring tre och en halv miljoner tyskar kommer hit varje år – vilket sägs vara skälet till att fransmännen är så få. Vi må tillhöra samma union, men föreställningar om nationalkaraktärer ruckar man inte i första taget.
I Santa Catalina möter man fortfarande fler Palmabor än turister, och turisterna är de som inte vill räknas till de turister som håller sig i det turistiska La Llotja och i gamla stan med katedralen.
Någon kallade Santa Catalina för ”Palmas Södermalm”, och här liksom där pågår den så kallade gentrifiering som kommer bostadspriserna att stegras och omvandlar arbetarstadsdelar till områden för bostadsrättsbohemer med kreativa yrken.
Men i Santa Catalina råder fortfarande delvis ett pittoreskt förfall, stilla smågator med slitna hus, handmålade skyltar, flagnade fönsterluckor och omöjliga härvor av elledningar på fasaderna. Kvarteren på höjden närmast bukten, kring de gamla väderkvarnarna, är en by i staden, med små gränder, tysta hus med järnsmidesbalkonger och loja katter på Carrer des Molins de Migjorn.
Saluhallen vid Plaça de la Navegació är ett nav i trakten. Den är mindre än Mercado Olivar i centrala Palma, men här finns ändå det mesta man kan tänkas vilja stoppa i sig. Dofterna blandas, än är det nybakade ensaimadas, än är det havssältan kring bläckfisk, rocka och snäckor på is, eller läderaromerna hos kötthandlaren där pata negra-skinkorna hänger från taket som stora, bruna stalaktiter. Hos Bar Ca’s Nene i ena hörnet av saluhallen har man trängt in tre minimala bord bakom disken och är därmed möjligen Palmas minsta restaurang. Flera av gästerna ger intryck av att ha kommit hit så länge de kan minnas.
Ytterligare några kvarter österut löper Passeig Mallorca på ömse sidor om en flod som ofta bara är rännilar och fågelbad. Att kalla Passeig Mallorca för Palmas Fifth Avenue vore sannerligen att safta på, men det är en prestigeadress med imposanta bostadshus. I arkaderna invid eleganta Hotel Jaime III finner man fastighetsmäklare och kaféer med välklädda damer.
Åt höger löper Avinguda Jaume III, som tillsammans med Passeig del Born hör till de stora shoppingstråken. Väskor, skor, kläder, konst, antikviteter, smycken, klockor och Baby Dior; det är samma märken som överallt i världen där det finns människor med pengar. Den globaliserade marknaden får karaktär av ett slags plastkortens planekonomi. För att bli överraskad är det bättre att söka bland småbutiker och hos hantverkare, exempelvis i gränderna kring Plaça Mercat. I Passeig Mallorcas södra ände vid Porta de Santa Catalina har museet för modern konst, Es Baluard, smälts samman med den gamla stadsmuren.
Många av de största namnen är representerade, men Joan Miró får en särställning eftersom han levde de sista trettio åren på Mallorca. Hans hem och ateljé utanför Palma är sedan länge museum. På Es Baluard finns bland annat hans porträtt av poeter som drogs till ön, egendomliga impressioner med hastiga tuschstreck utan någon som helst porträttlikhet. Hur skulle man själv ha tett sig sedd genom det temperamentet? En enkel krumelur, eller som om han hade försökt få liv i en trilskande kulspetspenna?
Den ende svensken på museet är Bengt Lindström, med en duk utan titel som sväller av tjocka lager av klara färger. ”Kollapsad regnbåge” kan vara ett förslag, eller ”Explosion i färgfabriken”. Museitaket är promenadstråk med vidsträckt utsikt, och med lätta steg går vi till serveringen ovan Palmabukten. Es Baluard tycks ha någonting som gör besökaren på gott humör.
Gatorna österut från museet ner mot La Llotja har personlighet och patina. På Plaça de la Drassama med dess enorma plataner finns pollare som sägs härstamma från den tid då vattnet gick ända hit. På Café Arenas diskuteras huruvida Barcelonaölet Estrella Damm bör kallas spanskt eller katalanskt.
Regionernas autonomi och språk är viktiga, än lever minnet av Francodiktaturens förbud mot annat än spanska. Kastilianska må vara landets officiella språk, men baleariska – eller mallorkin, en variant av katalanska – är regionen Balearernas regionala officiella språk. Nere på torget framför den gamla börsen La Llotja däremot är det tyska som gäller. Om man är ljushyllt och inte spanjor blir man automatiskt tagen för tysk.
– Gracias, säger jag när notan betalats.
– Danke, säger servitören och försvinner.
Vid Plaça Rei Joan Carles I möts Avinguda Jaume III, Carrer de la Unio och Passeig del Born, Palmas mest trampade flanörstråk som under en period hette Paseo Generalísimo Franco. Det byggs och renoveras överallt, ständigt ljud av tryckluftsborrar och slipmaskiner. Man går svårligen förbi ett ledigt kafébord under det skuggande lövverket på anrika Bar Bosch. Här har folk suttit och tittat på folk i sjuttio år, det är en ständig ström av människor åt alla håll, här tycks Palma vara en miljonstad.
Tvärs över gatan är mynningen till smala Carrer de Sant Jaume med en rad dyrbart renoverade adelspalats med smyckade portar och betagande innergårdar. Gatuplanen hyrs av reklambyråer, arkitektkontor och gallerier. Kring Plaça Mercat några stenkast härifrån är byggnader som Can Casasayas och Pensió Menorquina studieexempel i modernista, den spanska varianten av art nouveau med organiska, böljande former, inspirerade av Antoni Gaudí.
Framme vid Plaça Weyler kan man välja mellan trapporna upp till Plaça Major eller att vika runt hörnet till Ramblan, en behaglig esplanad med blomsterhandlare under platanernas lövvalv. Genom Plaça Major silas sannolikt alla turister i Palma. Det stora torget är som en taklös jättesal, med väggar av gula fasader med gröna fönsterluckor. Mimartister i olika utstyrslar konkurrerar genom att stå orörliga. Folk låter sig fotograferas bredvid Zorro, Döden, Marmorängeln och den sotige Gruvarbetaren.
Inte så få turister uppfattar tydligen Palma som bara en shoppingutlöpare till stranden. Svettblanka, rödstekta tungviktare sätter sig på serveringen i bar överkropp och kortbyxor. Men även utan dem måste man vara bra hungrig för att en rätt som ”Hackballchen Mallorcan” ska få det att vattnas i munnen. Kanske är det bättre att gå ner till den relativa friden i gamla stan strax intill.
De historiska gränderna ligger i den mäktiga katedralens skugga. Under det jämförelsevis vidsynta arabiska styret levde många judar i dessa kvarter, men när kristenheten tog över hade de och muslimerna att välja mellan att konvertera, brännas på bål eller fly.
Det var bland de tvångsomvända judarna som man på trettonhundratalet och framåt kunde finna Mallorcas berömda kartografer. De tecknade bland annat världskartor åt det aragoniska kungahuset, men främst var det så kallade portolanokartor, tidiga sjökort av en sort som också framställdes i Venedig och Genua. De var ofta betydligt mer vederhäftiga än tidens landkartor.
Min stadskarta är säkert korrekt, men att försöka följa den i den här labyrinten är bortkastad möda eftersom man ändå hamnar fel. Och kanske är det så det ska vara. ”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan upptäckas av den som har gått vilse”, har Tomas Tranströmer skrivit. Ett trösteord om man har halkat av sitt livsspår, men det kan också vara ett motto för resenärer som vägrar att pricka av vartenda hål i väggen som Lonely Planet har nosat upp.
Den gamla staden är både turistisk och levande, med boklådor, tapetserare, kvartersbarer och osannolika butiker. För mindre än tio år sedan var här fattigt och förfallet, många romer bodde i de vittrande husen, men de har flyttats utom synhåll för turisterna. Numera kan ett hus här kosta tiotals miljoner kronor. Vid Plaça de Santa Eulalia med dess välbesökta kyrka kan man komma att tänka på en annan aspekt av traditionella guideböckers makt – besattheten av religiös arkitektur. Även om man hemmavid inte har varit i en kyrka sedan dopet, och även om man varken har en aning om eller intresse för skillnaden mellan barock och gotik, så förväntas man studera kryssvalv och altartavlor i kyrka efter kyrka. Är det en rest från pilgrimsresornas dagar? Gud vet, förmodligen, eftersom ”Deus Scientiarvum Dominus” (”Gud vet allt”), som det står hugget i sten i San Francesc-klostret med den ljuvliga, fridfulla innergården. Men det vackra torget framför har fått bli parkeringsplats.
Oavsett ens inställning till kyrkor – Palmas katedral, La Seu, kommer man inte förbi. Stadens stolthet är ett av de främsta gotiska byggnadsverken. Som ett vanvettigt stort sandslott ligger den högt med havsutsikt, granne med det kungliga palatset som en gång var morernas. Efter att Jaume II lät börja uppföra katedralen år 1306 dröjde det tre hundra år innan den stod klar, och ytterligare några århundraden innan Antoni Gaudí ägnade tio år åt modifieringar av interiören.
Själv ägnar jag en halvtimme åt den gigantiska helgedomen. Visst, nog strålar regnbågsljuset himmelskt genom det makalösa rosettfönstret, och man tassar mellan sidokapell med namn som Den obefläckade avlelsen och Det heliga hjärtat och undrar hur i herrans namn de bar sig åt för att bygga så spektakulärt. Men det blir också en mättnad av allt det överlastade, av sentimentaliteten och den svulstiga dramaturgin. Byggdes detta till Herrens härlighet, eller byggherrens? Är katedralbyggare, liksom självmordsbombare, övertygade om en plats i paradiset?
Jag ser Gaudís surrealistiska baldakin av kork, papp och spikar som ska symbolisera törnekronan. Jag ser altartavlan där lärjungarna tycks äta hamburgare, och jag kan inte låta bli att tänka på vad författaren Stig Claesson skrev om den lille grabben som för första gången hade varit i en kyrka: han tyckte det var bra, men han undrade varför de längst fram hade Tarzan hängande på ett plus. Det gäller med andra ord att förstå och framför allt vara mottaglig för symboliken, för språket, för gesterna.
Klockan är närmare åtta på morgonen och himlen ovan taken är puderrosa. Från hotellfönstret ser jag ett utfestat par, helt klädda i svart, nere på hörnet, och kroppsspråket är nog för att man ska förstå att det har skurit sig mellan dem under natten. Hon är irriterad och sluten, han är ångerfull och vädjande. Hon ser förbi honom när han talar, hon tänker inte låta sig bevekas. Men medan de första fönsterluckorna slås upp i huset mitt emot går de ändå i väg åt samma håll. Innan de viker runt hörnet lägger han försiktigt armen om hennes axlar.