Som en stelnad drakrygg sticker Lofoten upp ur Atlanthavet. Vild och vacker fiskekultur. Orörd natur med en offpiståkning du bara förtjänar på egen hand. Följ med Håkan Stenlund på skidåkning du inte trodde fanns.
Text: Håkan Stenlund
Foto: Mattias Fredriksson
Om det inte vore för all snön, för den djupa snön som sprutar i ansiktet och ger kontakt med världen och kanske verkligheten – trots att det i pudret känns som om gravitationen har upphört och du för ögonblicket är helt tyngdlös – skulle Lofoten lika gärna kunna vara en fantasivärld. En värld som hämtad ur ett Sagan om ringen-landskap.
Alpina berg, snöklädda från topp till fot, rakt upp ur det stora blå. Atlanthav och berghård granit i ett möte som andas abrupt skönhet. Hur gick det egentligen till när världen blev så här vacker? Det måste ha varit en djävla smäll, och sedan inget mer.
Lofoten är som om en förbipasserande komet plötsligt tvärstannat, eller frusit fast, i utkanten av verkliga världen. Ögruppen bildades för miljoner år sedan, samtidigt med resten av det skandinaviska urberget, men genom sitt läge ute i Golfströmmen har dessa berg lämnats i fred från isens påverkan. För inlandsisen, den stora utjämnaren, naturens egen spackelspade, nådde aldrig hit ut. Kvar blev ett landskap som det en gång såg ut. En övärld i original.
Det är ett möte med alptoppar strax över havsytans stormvågor. På vintern är det kanske Skandinaviens mest fascinerande skidområde, för dem som gillar toppturer. Att för egen kraft förtjäna sina fallhöjdsmeter. Där varje meter uppför bjuder en annan syn och där varje sväng nerför är en dröm. Där nere ligger havet, här uppe åker vi. Kan det verkligen vara så här bra? Kan någonsin skidåkning bli en mer intensiv naturupplevelse?
Tänk dig att du åker hit i mars – hit där vädret oftast är lika varierande som humörsvängningarna hos en tonåring i vardande – och allt klaffar. I ett tidsfönster på tre dygn är himlen blå om dagarna medan snön faller om nätterna. Du vet förstås att du har haft tur som en tok. Sådant händer ibland – även om det inte är något du ska planera för. Naturkrafterna finns alltid i nuet. Även om Lofoten bildades av enorma krafter för tusentals år sedan finns samma krafter kvar i det vardagliga skidåkarlivet. Det är dumt att låta gravitationen svepa både dig och snön ut i havet samtidigt. Gravitationen, tyngdlagen som vi försöker kämpa emot när vi går uppför fjällsidorna på stighudar och breda skidor, är vår största tillgång och välsignelse när skidspetsarna pekar nedåt. Ner kommer man alltid.
Det här vet förstås vår stigfinnare Asbjörn Eggebö Næss. En mountainman som förstår när det är läge att pusha gränserna och när det är läge att ta det lugnt. Som vet att snö som sitter kvar på berget är bättre än snö som vill följa med dig ner i dalen.
Den sista dagen bestämmer Asbjörn att det meterdjupa pudret, trots allt, är bäst att njuta av i lite plattare miljöer. Där skogen växer, utan historiska tecken på lavinernas förödelse. Snö är en välsignelse och en förbannelse. Rågången är oftast bara glasklar först efteråt. Och har du inte egna kunskaper om berg och bergens miljö ska du hyra guide.
För några dagar sedan var ”Cirkus Lofoten” här. Red Bull-teamet, med sin helikopter och sina åkare. Med bland andra Aksel Lund Svindal, norsk alpinstjärna, och Henrik Windstedt, svensk freeridestjärna. Det är ”Henke”, som efter ett åk ner från Geitgaljartind konstaterar inför den samlade pressen att:
– Detta måste vara ett av årets bästa åk.
Du kan förstås undra hur många gånger som just ett sådant konstaterande ljuder efter ett bra åk på en säsong? Alla åk är här och nu. Bra förhållanden är färskvara. Minnet är aldrig längre än till nästa bedrift och utmaning. Vi lägger de bra åken i minnets ragu, som stora ingredienser och fräscha råvaror, sedan kryddar vi det med uttalande som: ”Detta var det bästa åket någonsin”. Det är så vi alla fungerar.
Men nu är allt tyst, nu har Cirkus Lofoten dragit vidare. Ingen helikopter som tjattrar, bara tystnad som ekar eller överröstas av vår andhämtning och hjärtat som slår, när vi på stighudar klättrar allt högre upp mot bergets topp. Tomas Tranströmer skrev: ”Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen”. Tranströmer måste ha varit på väg mot bergets topp ibland.
Digermulen, Lofoten, Norge, population 90. (Mer eller mindre på några få själar.) Ett kafé kallat Keiseren, eftersom kejsar Wilhelm II åkte förbi och lär ha sagt att utsikten från Digermulen är: ”världens vackraste”. Kejsar Wilhelm är väl annars, för svenskar och skandinaver, mest känd som en besökare i skånska Mölle, där begreppet ”den svenska synden” föddes och frodades. Alltså en man med förkärlek för nya upptäckter.
Förutom ett trevligt kafé finns i Digermulen även Villa Lofoten. En gammal schweizervilla som före detta filmaren, numera chokladkreatören och ”villaföreståndaren”, Eivind Drivflaadt driver med sin fru.
Du är bra glad för Villa Lofoten när du upptäcker den. Efter Digermulen kommer du nämligen inte längre. Villa Lofoten är service vid världens slut. Lofoten har de senaste åren ökat mängden besökare med ungefär 50 procent per år, varje år. Mest folk kommer förstås på sommaren, en del kommer under våren för att fiska torsk. ”Klippfisk” som hänger på tork överallt och ger trakten en omisskännlig doft och en envis ljudbild av måsskrik. Inte fullt så många kommer hit under vintern, för skidåkning, även om det blir mer och mer populärt.
Lofoten har varit befolkat sedan Hedenhös. Inlandsisen låg, som sagt, inte här ute och nybyggare kunde relativt enkelt fiska och jaga för brödfödan. Torsken från Barents hav, som varje vinter samlas här för lek, har varit en stark grogrund för en stabil ekonomi i sekler. Sydeuropéernas behov av klippfisk, för bacalao och religiösa högtider, har varit starkt sedan vikingarna började segla. Och alla ställen är inte vid vägs ände.
I Svolvaer finns i alla fall chansen att du inte sitter ensam när sista dansen spelas. I Svolvaer finns fler restauranger att välja på, Bacalao är ett alternativ, mer pub än krog. Børsen Spiseri på Svinøya ett annat, men mer krog än pub. Jag tror att du förstår skillnaden.
Det är sällan lätt och tidsbekvämt att ta sig till en plats som ligger där vägen tar slut. Men gillar du skidbestigning och har en förmåga att brottas med logistik har du hamnat i himmelriket på Lofoten. För när du väl kommer dit överraskas du av hur väl det slitna uttrycket ”där vägen tar slut börjar äventyret” verkligen stämmer. Cirkus Lofoten har en manege som är krattad för stora nummer. Och vackrare än så här blir aldrig scenografin.