RES chefredaktör Viggo Cavling försöker att stå på en surfbräda i Biarritz under ledning av Surfakademin. Det går väl sådär, men det funkar betydligt bättre för hans son Lou, 14 år. Här kommer en rapport från en vecka i Atlantens vågor och på ett gulligt slott från 1700-talet.
Surfakademin drivs sedan mitten av nittiotalet av två entusiaster, Peter Sahlberg och Jens Holmer. De är lika intresserade av att predika surfingens förlovade budskap som att tjäna pengar. De träffades på Hawaii och försökte lära sig konsten att dansa på brädan själva, men misslyckades eftersom brädan var för liten och vågorna för stora. Lyckligtvis blev de adopterade av en familj på ön som förklarade att längre brädor och mindre vågor är en start som alla måste klara av innan det blir som i filmen Point Break.
När jag intervjuade Peter för några år sedan i RES systertidning Travel News sa han att de två drev verksamheten som en reklambyrå med Surfakademin som enda kund. Många researrangörer har mycket att lära av detta sätt att arbeta, men jag tror att även Surfakademin kan lära en del av elefanter som Ving och Apollo. Åtminstone om bolaget ska växa och bli mer företag och mindre frälsning. Målgruppen är 30 plus på Södermalm med hyfsad inkomst. Jag tillhörde denna grupp för 25 år sedan, men idag är jag en 55 plus pappa med adrenalinfyllda tonårskillar. Den yngsta sitter för det mesta tittar på TikTok. Men när han var i det salta vattnet var han en fena på brädan. Det faktum att han tränar boxning fem dagar i veckan gör att han snabbt kommer upp på brädan, kan hålla balansen och rida på de mjuka vågorna som rullar in mot den kilometerlånga och 300-meter breda sandstranden.
Vi började surfa tidigt på morgonen när de vanliga badgästerna fortfarande låg i sina sängar och hade semester. Det är alltså upp klockan sju på det vackra slottet vi bor. Efter kaffe och gröt packades vi in i två Volkswagenbussar med brädor på taket och körde ned till havet. Att få på sig en våtdräkt första gången är ungefär lika upphetsande som att rulla på en kondom. Självfallet lyckas jag åla på mig dräkten ut och in när surf-oskulden ska tas... Men tillslut är dräkten klistrad som en extra hud på kroppen och det är dags att bära ner brädan till Atlanten. Samtidigt rör sig solen sakta upp över Pyreneerna. Landskapet som förenar Frankrike och Spanien är frodigt, tänk skånsk bokskog goes tropisk regnskog. Vågorna rullar mjukt in mot stranden.
Det ser barnsligt enkelt ut när någon som kan paddlar några effektiva tag, flyger upp på brädan och surfar in mot stranden på en rullande våg.
För mig är detta i princip omöjligt. Min son, Lou, 14 år, lyckas däremot efter några morgonpass i vattnet bemästra havets vågor. Jag försöker förstås att paddla efter honom och nästa våg, men det blir i 99 fall av 100 ett magplask. Att komma upp på brädan med en 90 kilos kropp som behöver minst 60 minuter för att springa en mil är nästintill omöjligt. Men det går med lite coaching och en perfekt tajmad putt från en av de baskiska tränarna. För min del blev det bara ett enda åk som kändes okej. Jag förstår känslan av att flyga fram över vågorna och kunna dansa runt på brädan, men inser samtidigt att detta tåg har gått för mig. Surfakademins gurus Jens och Peter närmar sig min ålder, men deras kroppar är tunna som stickor och de flyger upp på brädan när vågen kommer och susar iväg. 30 års erfarenhet tar ut sin rätt.
Men det finns fler anledningar att resa med Surfakademin än att bemästra havet. Maten som det brokiga kollektivet äter i det magiska slottet är fantastiskt. Slottet som vi bor i är overkligt vackert och en perfekt fond när man vill lägga upp sköna bilder på Instagram. (Här hittar du mina bilder.)
Det gör inget att elen går ibland, att det är extremt lyhört och att parkettgolvet knarrar, så är det i alla byggnader från 1700-talet. Jag får samma känsla av denna resa som när jag var på språkskola i England i tonåren. Nya vänskaper uppstår och hade jag varit mitt i målgruppen kan man både träffa sin blivande partner och få ett nytt jobb här. Eller bara få ett utökat kompisgäng.
Surfakademin är en reklambyrå, eh nej jag menar förstås religion med epicentrum i Costa Rica, Kalifornien och Baskien. Precis som kyrkan är även havet en väg till kunskap, upplevelser och ett sammanhang. Ibland är havet på gott humör och smeker medhårs, men nästa morgon är det motvind och hetsiga vindar som får Gud, förlåt havet att fyllas med vita gäss.
På eftermiddagarna går jag och Lou ner till staden som ligger vid havet. Det tar 45 minuter. 75 meter ut i vattnet ligger ett hopptorn som vi simmar ut till. Precis som på alla hopptorn i världen är det befolkat av adrenalinfyllda tonåringar. De är mer intresserade av varandra än att bada i havet. Jag och Lou brukar hoppa två gånger och sedan återvända till fastlandet för galette med glass eller nutella. På eftermiddagarna är det yoga i slottet. Jag testar detta två gånger för att bevisa för mig själv ännu en gång att detta inte är för mig. De övriga i gruppen resonerar på motsatt sätt, men vi kan ändå leva tillsammans utan konflikter.
Senare på kvällen serveras det middag och då förenas vi alla i en slags tillbedjan till den ändlösa sommaren.
En kväll tar vi Volkswagen-bussarna till Biarritz. Jag var här på nittiotalet och då var staden en bedagad metropol som levde på sitt glamorösa arv från 1900-talets mitt. Det sunkiga är nu borta tack vare en borgmästare som åter förvandlat staden till en kopia Cote Azur. Det innebär snofsiga butiker, schyssta restauranger och barer och eleganta boutiquehotell. Och förstås drösvis med turister från världens alla hörn.
Vi äter en storslagen middag med ostron, musslor och kött på det som beskrivs som stadens Riche: Le Bar Jean. Ett maffigt brasseri som levererar generösa portioner som gör att jag inte ens orkar äta upp allting. Den enda som tömmer sin tallrik är min son. Han får sin favoritmat entrecote med bearnaisesås. Han blir förstås lycklig efter många dagar med bara grönsaker och fisk.
Den stora behållningen med denna resa har varit att tillbringa sju dygn med min son och göra något utvecklande tillsammans. Att vara förälder till snart vuxna barn innebär att jag får en roll som mittback i laget och han springer där framme och gör mål. Ju mindre jag lägger mig i, desto bättre. Men han ska veta att jag finns där bak någonstans om andra laget anfaller.