Eddie har besökt alla världens länder, nämn ett land och han har varit där. Ja, alla utom ett. Han åker till Cypern den 6 maj och då, då är han en av få som kan säga att han har varit i alla världens 193 länder.

Text: Linda Larsson
Foto: Privata och Linda Larsson

193 länder, det är många?
– När jag började resa var det inte mitt mål att besöka alla. Det var omöjligt. Men sen när jag var uppe i femtio länder föddes tanken på att besöka hundra. När jag hade passerat 100 bara ”oj… är det möjligt att?… ja, det kanske faktiskt går att besöka alla?”.

Varför alla världens länder?
– Jag vet inte varför. Det går inte att förklara varifrån viljan kommer, de som förstår förstår och de som inte förstår… ja, det är svårt att förklara för dem varför.

Men om någon säger till mig att ett ställe är skräp vill jag själv åka dit och se att det faktiskt är så. Jag kanske tycker om det, alla människor har ju så olika preferenser. Jag har också inställningen när jag reser att ”ju mer motstånd desto mer intressant”.

Hur har det varit möjligt – rent ekonomiskt?
– Under tio års tid hade jag ingenting som kostade pengar hemma i Sverige. Jag hade ingen lägenhet och inga räkningar att betala. Jag arbetade som reseledare och emellan de jobben reste jag omkring för pengarna jag tjänade som reseledare. Och sen hade jag kapital från min FN-tjänstgöring i Bosnien också.

Jag stämplade upp de timmar jag inte jobbade som timanställd på tre andra jobb när jag var hemma i Sverige och inte hade något fast jobb utan väntade på att få fler reseledaruppdrag. De frågade på arbetsförmedlingen när jag skulle skaffa ett riktigt jobb. ”Men det här är ju ett riktigt jobb” tänkte jag. Sen dess har jag aldrig varit där igen.

Hur väcktes intresset för att resa?
– Jag var 12 år. Mina föräldrar hade några bekanta på besök och sonen i den familjen hade precis kommit hem från en tågluff i Europa. Jag hörde han berätta sina historier om vad han hade varit med om och tänkte ”det där, det ska jag också göra!”. Jag ville egentligen åka iväg redan när jag var femton men det var inte förrän jag var sjutton år mina föräldrar släppte iväg mig. Jag och en kompis tågluffade runt i Europa under en månad och jag fick blodad tand. Men nu när jag ser bilder från den tiden… herregud, jag var ju bara en liten pojk! Jag kan knappt fatta att mina föräldrar släppte iväg mig.

Och sen, vilken blev din nästa resa?
– Efter gymnasiet gav jag mig iväg till Australien. Väl där fick jag reda på att jag antagits till en FN-tjänst i Bosnien så jag åkte dit i ett halvår. Under min tid i Bosnien fick jag höra talas om Rosa bussarna så jag bokade en resa med dem till Afrika direkt efter att jag kom hem därifrån. Och då, efter den resan insåg jag att det var det här jag ville jobba med.

Så hur blev du reseledare?
– Jag fick kämpa länge. Drömmen var att jobba för just Rosa bussarna så för att få körvana körde jag en massa buss och sen gick en reseledarutbildning också.

Först var jag runt ett tag i Europa för Ölvemarks innan jag blev erbjuden en tjänst som extrachaufför hos företaget där jag jobbar nu och har jobbat i snart tjugo år: Rosa bussarna.

Vad är skillnaden mellan att resa ensam och att vara reseledare?
– Det är två helt olika saker. Som reseledare måste jag se till att andra får uppleva sin dröm, reser jag själv ser jag till att själv få uppleva min dröm.

Vad är det farligaste du har varit med om?
– När jag och min fru tvingades av en buss i Colombia av FARC-gerillan. Då trodde jag att det skulle sluta illa. Men det gick bra. Jag låtsades som att jag inte kunde spanska (fast det kunde jag) så lät de mig gå. Men det hade ju också kunnat sluta mindre bra.

Sen höll jag på att få amputera mitt ben som hade blivit infekterat av ett litet sår i Nepal. Jag skulle upp till Anapurna basecamp och ignorerade infektionen, knatade på ändå. När jag kom tillbaka ner därifrån så hade infektionen spridit sig och jag var helt väck. Jag fick åka in till sjukhus och opereras. De skar upp vaden (som var större än mitt lår) och tömde på var flera gånger innan infektionen la sig. Hade jag kommit dit några timmar senare så hade jag fått amputera mitt ben.

Har du uppoffrat något med tanke på allt ditt resande?
– Gamla vänner. Kontakten med dem försvann, de skaffade familj mycket tidigare än jag, de skaffade familj medan jag var ute och reste och sen när jag kom hem… ja, då hade vi inte så mycket gemensamt längre.

Nu reser du ju inte hela tiden utan är på hemmaplan större delen av året. Var det svårt att komma tillbaka till Sverige och en 9-5 vardag?
– Nej faktiskt inte. Men jag tror det har att göra med att jag skaffade familj. Utan familj hade det varit tuffare men jag har liksom inte haft tid till att hinna reflektera.

Nu gör jag några resor per år men lite kortare. Förr, jag vet till exempel år 2000, då räknade jag ut att jag som max hade stannat på samma plats i fyra dagar i sträck – under en ett års tid.

Du har en fru och barn, hur går det ihop med allt ditt resande?
– Min fru delar samma intresse för att resa, även om hon inte delar mitt intresse av att samla länder (fast hon har varit i över 100 stycken). Vi har rest mycket tillsammans, min son Viking har varit i över 35 länder (men min fru har förbjudit mig att räkna länder å hans sida). Men man reser annorlunda, det gör man. Man måste kompromissa mer när man reser med barn.

Du har valt Cypern som sista land, varför?
– Hade jag valt Irak, som var mitt näst sista land, så hade jag nog varit mer rädd för att något skulle “skita sig”. Jag ville ha ett land där så lite som möjligt kunde gå fel och att jag framför allt kunde ta med mig familjen dit. Men jag är inte helt lugn. Man vet ju aldrig om något händer så att vi inte kan ge oss iväg.

Eddie laddar upp med svensk vårsol inför Cypern.

Vad ser du mest fram emot den här resan?
– Jag har aldrig varit på charterresa förr. Det ska bli spännande att se hur alla beter sig och hur det är.

Sen tror jag att jag kommer vara otroligt nöjd när jag vaknar upp första dagen på Cypern. Känna ”yes, jag klarade det”.

Om någon skulle vilja följa dina fotspår, vad är dina råd till dem?
– Tävla inte i det. Låt det ta den tid det tar, annars kommer du att missa för mycket. Jag har själv inte stressat fram, jag har låtit det ta den tid det har tagit.

Vad är ditt mål nu?
– Nu ska jag bli mer livsnjutare, besöka platser jag vill besöka, inte bara för att det är nytt land.

Om Eddie Gustin