Dramatiska landskap och charmiga pubar förför på Irlands vilda västkust. Här på andra sidan Dublin är gräset vackert, gästvänligt – och kanske också lite grönare...

Text: David Grudd

Tystnaden talar om en dag i morgon också. Ljuset från huvudgatan om något annat. Det är en vardagskväll på våren, men än har inte sommarstaden Clifden lagt sig för att sova. Vi öppnar första bästa dörr och kliver in till själva sinnebilden av den gröna ön. Skrålet, stouten och historierna – publjuget. Irland älskar man redan innan man har kommit hit och väl på plats växer sig förälskelsen starkare. Om det har vi blivit varse under några dagar på den vackra västkusten, längs The Wild Atlantic Way, kuststräckan som ska visa världen att gräset är grönare på andra sidan Dublin. Låt oss backa bandet och ta det från början...

– This is Doug from Sweden. En efter en kliver vi av bussen och blir presenterade för det vita putshusets ägare. Doug från Sverige är ett framsteg med tanke på att jag bara timmen tidigare var skotte med samma namn, men jag har svårt att klandra vår energiska guide Siobhán. För att tala i irländska termer har hon en ovanligt brokig fårskock att handskas med. Spridningen av nationaliteter för tankarna till en alldeles för lång Bellmanhistoria. Putshuset har ett namn – eller snarare två: Leo’s Tavern och Tábharine Leo. Det är förstås den senare varianten som pryder den vinröda skylten bredvid ingången. Iriskan har nämligen ett av sina starkaste fästen här i grevskapet Donegal i nordvästra Irland.

– Welcome Doug, säger Bartley Brennan och visar stolt in mig i den rymliga lokal som hans far köpte i slutet av 1960-talet. Leo Brennan var traktens mest populäre musiker på sin tid, framför allt när det kom till traditionella, irländska bröllop. På den tiden var gångordningen för Donegals brudpar inte sällan att först ringa Leo, därefter prästen. En dag bestämde sig Leo sig för att vända på steken, att låta folk komma till honom i stället för tvärtom, och snart 50 år senare är puben en självklar del av det irländska musikhjärtat.

Här har ”alla de stora” spelat – Van Morrison, Sinéad O’Connor, Shane MacGowan och så Bono som har sagt att det här hit kan kommer när han känner sig ”uppblåst”. I dag hänger de inramade på väggarna och utgör tillsammans med vimplar och guldskivor ett praktexempel på den charmigt planlösa inredningskonst som härskar på de irländska pubarna. Här på Leo’s Tavern har också flera karriärer tagit fart, inte minst Leos egna barns. Tre av dem spelar än i dag i den världs­berömda folkmusikgruppen Clannad, ett fjärde känner vi kort och gott som Enya. På vägen hit från Donegals flygplats har vi förstås värmt upp med hitlåtarna från den där samlingsskivan som fanns i varje spirituellt törstande, svenskt hem i mitten av 1990-talet.
– Jag har också sjungit, berättar brodern Bartley. En gång, sedan sa familjen åt mig att ta hand om baren i stället.

En kopp kaffe eller en pint ale senare fortsätter vi efter kusten. Bussen vinglar fram längs en väg som mellan tummen och pek­fingret är åtminstone dubbelt så lång jämfört med den som fåglarna väljer. Att resa på den irländska landsbygden är att resa i en annan tid. Visst pratar den bistre bonden på potatisfältet i sprillans ny mobil­telefon, men den slumrande atmosfär som vilar över det lantliga landskapet för tankarna tillbaka till en annan tid. En tid jag själv aldrig upplevt, men som jag här och nu känner att jag saknar. Kanske är just den känslan en förklaring till den annars ologiska kärlekhistorien mellan charter­folket svenskarna och en regnig ö ute i Atlanten.

Berg och vatten bryter av här och där, annars grönt så långt ögat kan nå. Inte ens de nio miljoner fåren har lyckats göra något åt den saken. Vyerna är långt vackrare än jag kunde föreställa mig innan, men alla är inte lika imponerade. Min närmaste granne i bussen är en syd­afrikansk gentleman i översta medelåldern, som vid sitt senaste besök på Irland vann öns största tennisturnering. En serve- och volleyspecialist i sina glansdagar, men numera förmodligen mer av en baslinjespelare.
– Nu har jag sett 5 000 vita, små hus, men knappt en människa. Var är alla, frågar han sig.

På färdens första raksträcka får han svaret. På väg genom byn Dunfanaghy passerar vi sju pubar på lika många sekunder. Där ser vi en hel del av dem, människorna. Vi ska göra dem sällskap vad det lider, men först ska vi vara lite aktiva på resan – trender når uppenbarligen även till svunna tider. 

Ridturen på stranden står jag över. Påmind om att min senaste upplevelse till häst slutade med fyrdubbla sendrag gestikulerar jag ursäktande för allergi. Cyklingen däremot är ett rent nöje. Dels på grund av de fantastiska miljöerna, dels på grund av den trevliga elmotorn som gör underverk i de branta uppförsbackarna. Med eller utan elektronisk hjälp är cykel ett alldeles utom­ordentligt transportmedel att upptäcka Irland på. Man får se mycket, man hinner se mycket. Stärkta av motionen slår vi oss sedan ned med en Guinness i hotellbaren. Det sägs ofta att den mörka stouten doesn’t travel well, men resan från Dublin hit till västkusten har den i vart fall klarat.

Namnet Donegal kommer från iriskan och betyder ungefär utlänningens fort. Resans andra dag har tagit oss till grevskapets största stad som praktiskt nog bär samma namn. Och visst har de utländska inslagen varit många genom historien. Hit har fransmän, spanjorer, britter och inte minst vikingar kommit och inte enbart med goda avsikter. Nuförtiden sker visiterna dock under fredligare former och den stora sevärdheten för stadens besökare är 1400-talsslottet vid floden Eske.

Den vackra stenbygg­naden var länge mest en ruin, men restaurerades i slutet av 1990-talet och är nu öppen för allmänheten. Här förvaras bland annat själva bevisbördan från en av världens äldsta upphovsrättsliga tvister. Munken S:t Finians översättning av Nya testamentet var den första irländska versionen av skriften, men den dök snart upp i en ny tappning signerad hans kollega S:t Columba. Illegal kopiering, hävdade Finian och fick medhåll av den irländske kungen, som fastslog domen med de berömda orden: ”To every cow belongs its calf; to every book its copy”.

Efter historielektionen avslutar vi dagen med en rundtur i staden innan middagsklockan ringer. På min tallrik hamnar en alldeles förträfflig kolja, men hos de inhemska förmågorna på den mysiga slottspuben står fisken lägre i kurs.
– Det får räcka med fredagar, säger en kvinna och sätter tänderna i en tallrik med grönsaker som ser ut att ha stått och puttrat över natten. Spåren efter den katolska traditionen med fisk på fredagar sitter fortfarande kvar.
– Men det har blivit bättre, berättar servitören. Folk äter mer fisk i dag. Nu ska vi bara få dem att våga sig på annat än torsk. Vi har hur många sorter som helst i havet.

Längs Wild Atlantic Way finns fler fantastiska utsiktsplatser än man kan räkna till, men ingen av dem går upp mot Slieve League i sydvästra Donegal. Flera mer eller mindre upptrampade stigar i det höga, daggiga gräset leder upp till klippformationens högsta punkt, 600 meter över havet. En bestigning som sätter i gång pulsen, men som de allra flesta klarar av. Väl uppe väntar en storslagen belöning. Den vilda Atlanten piskar de ömsom gröna, ömsom karga klipporna i en syn som det inte går att se sig mätt på.
– Om det här inte får folk att hålla sig från Dublin, så vet jag inte, säger frilufts­fenomenet Sean, som är den som leder expeditionen.
– Att få arbeta med det här gör mig stolt. Jag tröttnar aldrig på att gå upp hit, det här är den vackraste platsen på hela Irland, avslutar han turen med och ser ut som att han har täckning för vad han pratar om.

Härifrån tar vi oss sedan söderut genom Connaught, en karg, men ack så vacker provins. Engelsmannen Oliver Cromwell som erövrade Irland på 1600-talet sägs ha gett de besegrade irländarna två alternativ: To hell or Connaught. Valet känns enkelt när vi blickar ut över de drömska hedarna, men enkelt har det sannerligen inte alltid varit här. Få har lika många historier som irländarna, ännu färre lika många sorgliga och många av dem utspelar sig just i Connaught och det diffust avgränsade området Connemara. Här har det alltid varit svårt att få saker och ting att växa.

Ett undantag är staden Clifden som i dag är Connemaras största. Från att ha varit en tom fläck på kartan växte Clifden på 1840-talet till ett samhälle med omkring 200 bostäder, två kyrkor, tre skolor och 23 pubar. Proportionerna ser ut att vara ungefär desamma när vi långsamt rullar in i staden för den sista kvällen på den vilda västkust som här ter sig mer stillsam än tidigare under resan.

Abbeyglen Castle Hotel är ett irländskt Downton Abbey. Finklätt och påkostat, men samtidigt också lättsamt och inkluderande. Vår värd för kvällen, ägarfamiljens högsta höns Paul, håller sitt champagneglas i ena handen och pekar ut en tydlig riktning med den andra.
– Där borta ligger det som finns kvar av Marconis station, berättar han och inleder därmed en lektion i Clifdens historia. Staden grundades som sagt först på 1800-talet, men det har hänt många saker på kort tid. På grund av det strategiska läget på Irlands västkust lät italienaren Guglielmo Marconi 1905 bygga en station för transatlantisk kommunikation strax utanför Clifden. Arbetstillfällena sköt i höjden, men säg den lycka som varar. Under inbördeskriget anfölls stationen av republikanska styrkor, Marconi packade sina väskor och tog jobben med sig.

– Snacka om att skjuta sig själv i foten, säger Paul och berättar att annan transatlantisk trafik än Marconis telegraferande nådde Clifden under samma era. Då av det luftburna och kanske något mer oönskade slaget. Här slutade nämligen den första flygplansturen över Atlanten i en kraschlandning inte långt från Marconis station. Piloterna Alcock och Brown klarade sig dock oskadda och fick sedan medalj av kung George V.

Efter resans första lammstek i den underbara slottsrest­aurangen beger vi oss från slottet för att se vad sommar­staden Clifden har att erbjuda så här en kväll på vårkanten. Allt det vi önskar oss ska det visa sig. Om pubarna i staden fortfarande är 23 till antalet låter jag vara osagt, men det ser inte ut som att den aktuella delen av Clifdens omkring 2 000 invånare behöver trängas när de vill ta sig ett glas.

För inte fastna i någon över­flödets fälla öppnar vi dörren till den första puben och kliver in – mitt i föreställningens höjdpunkt. En kvinna i 30-årsåldern reser sig vid sitt bord, ivrigt påhejad av ett tjog supportrar. Clifdens klaraste röst tar ton och sjunger på det där irländska viset man aldrig kan lyssna för mycket på. Vi nickar imponerat mot varandra i ett sällskap som snart ska växa sig större. Puben stänger elva, om trekvart, står det på skylten ovanför baren. När den sedan stänger är en helt annan sak. Det finns nämligen många fler sånger och framför allt fler historier att lyssna till...

Snabbfakta
The Wild Atlantic Way är samlingsnamnet på ett antal vägar längs med den irländska västkusten. Tillsammans mäter de omkring 2 500 kilometer och sträcker sig från grevskapet Donegal i norr och hela vägen ner till Cork i söder. Längs med hela sträckan finns en rad olika sevärdheter utmärkta.

Det går direktflyg till Dublin från både Göteborg och Stockholm. Därifrån tar du dig sedan till västkusten med antingen tåg, buss eller inrikesflyg. Du väljer själv start och mål för din resa längs Wild Atlantic Way, lättillgängliga städer som är lämpliga att utgå från är Donegal i norr, Cork i söder eller Galway däremellan. Hyrbil är det mest flexibla sättet att resa på, men det finns även guidade bussturer. För den hurtige eller den som inte ska så långt är cykeln ett förträffligt alternativ. Glöm inte regnkläderna bara – vädret är inte att lita på.

Bra hotell längs vägen
 

Arnolds Hotel

Familjeägda Arnolds Hotel, med snart 100 år på nacken, är ett traditionellt och gästvänligt hotell där flera av rummen har en fantastisk utsikt över Atlanten. Bra restaurang och nära till strand och golfbana.
Dunfanaghy, Donegal

Lediga rum & priser

Rathmullan House

“A blast from the past”. Rathmullan House byggdes 1820 som sommar­hus åt en nobel familj, men fungerar sedan 1960-talet som hotell och restaurang. Ett boende med väldigt mycket karaktär i en underbar omgivning vid sjön Swilly. Avskilt, men inte avlägset och utmärkt käk.
Rathmullan, Donegal

Lediga rum & priser

Cliften Station House
Lika härligt anspråkslöst som staden Clifden i sig och precis lika trevligt. Som namnet antyder huserar hotellet i stadens gamla stationshus, ett par minuter från huvudgatan. Hjälpsam personal och en skön pub precis vid recep­t­ionen.
Clifden, Connemara

Lediga rum & priser

Läs fler reportage från Irland