Få skidorter slår Alagna på fingrarna när det gäller höjdmeter. Svindlande långa nedfarter med osedvanligt stort svängrum gör den italienska bergsbyn till en av skidvärldens riktiga pärlor. Men akta knäna.
Text och foto: Mattias Fredriksson
Vintern 1992 var äckligt grön. Snögränsen gick nästan uppe vid glaciärerna, och förhållandena var så usla att vi inte ens brydde oss om att släpa skidorna till den första kabinbanan. Liften ledde upp till en liten by där det anslutande dieseldrivna fornfyndet hade stängt för lunch.
Vi hittade en servering inne bland mörkbrunt lärkträ med utvändiga loftgångar, som doldes bakom fasadhöga torkställningar. Jag hade aldrig tidigare sett liknande hus i Italien.
När den andra kabinbanan äntligen brummade i gång fastnade näsan i utsikten. För ett tränat öga, som lärt sig att garnera stora snömängder på bart berg och sedan söka möjliga åklinjer, rådde inga tvivel. Detta var en sällsynt tilltalande omgivning. Ryktet hade talat sanning. Alperna hade åter slagit mig med häpnad.
Tredje kabinbanan gjorde saken seriös. Ute på glaciären vid den nötta bergstationen fanns två korta pister utmed två lika korta och snart döende släpliftar. Det var allt. Enligt pistkartan skulle Alagna ingå i ett större skidområde tillsammans med två andra skidorter, och visst kunde man se det med kikare, men den närmsta liften låg först en fallhöjdskilometer söderut. Ingen pist eller markering ledde dit, och dessutom var man tvungen att pricka en smal ravin någonstans i det okända, vilken sedan mynnade ut över en fjällsjö där det gällde att hålla rejäl fart för att slippa staka. Man kunde även skråa mot väster till Salzapasset och få en enastående bred fjällsida som drog ända ner till följande dalbotten, i vilken skarpa moränåsar tillfälligt bromsade upp innan skogsspåret flög åkaren vidare mot liften. Salzaåket gav större fallhöjd än vad exempelvis berömda skidorter som Sankt Anton kan prestera, och norrut väntade det gigantiska Malfattaåket som efter en brant och lång inledning svängde utför en sidodal innan rododendronbuskarna och sedan drog vidare mot en förbeställd taxi. Ett åk som brukade ta halva dagen och med en fallhöjd som var bland det grövsta jag någonsin hade hört talas om – 2 300 meter.
Fegisalternativet, och det enda sättet att ta sig tillbaka till Alagna på skidor, bestod av en svart pist som rusade ner till en linbana med gistna träflak, som man fick springa ombord på i farten med skidorna i handen. Saken var klar. Jag behövde någon att hålla i handen.
I dag har skidåkningen moderniserats radikalt, men Alagna förblir ett ställe där du fortfarande bara fixar tre till fyra åk per dag. De stora fallhöjderna gör att tiden inte räcker för fler åk, eller kanske på att det mesta tycks stå stilla. Till skillnad från böndernas traditionella trähus uppe på fjällsidorna, har Alagna stenfasader från 1800-talets senare hälft. En tid då bergsvandringar var högsta mode, och frisk luft i ren miljö var det enda kända sättet att undvika den fruktade sjukdomen lungtuberkulos som skördade offer likt ett aids utan bromsmedicin. I Alagna öppnades ett par hotell och några mindre sommarpalats, samt den än i dag besöksvärda Ristorante Unione med dess intakta teater våningen ovanför. Man byggde även flera bergshyttor uppe på glaciärerna mot Schweiz. En av dessa – Capanna Regina Margherita – bär sitt namn efter en savojisk drottning som även kommit att ge namn åt en välkänd pizza. Hyttan placerades på kanten till ett avgrundsstup på otroliga 4 559 meters höjd, och räknas fortfarande som Europas högst belägna boende.
Vid mitten av förra århundradet satsade man på vintersport, vilket aldrig gav nämnvärd utdelning. Utförsåkningen var och förblir alltför avancerad. Räddningen kom från skidortsgrannarna Champoluc och Gressoney som köpte upp liftbolaget, ersatte Alagnas gamla liftspöken med den senaste teknologin, skapade en ordentlig pist ner till byn och kopplade samman orterna till ett skidområde som fick namnet Monterosa Ski.
Dagens liftsystem innefattar 38 liftar, vilket är en tämligen blygsam siffra jämfört med andra alporter. Räknar vi sedan bort enskilda liftar som ligger alltför avlägset i geografin, och drar av för rullband, babyliftar och dubbleringar, återstår 16 liftar i sammanhängande system. Inte mycket, men de täcker tre dalar och bjuder på ovanligt stora åkytor. Flera pister drar hela vägen från topp till dal. De böljar utför fjällsidorna och följer dess naturliga fallinjer. Långa, illröda nedfarter som skurna för dagens fartdrivande carvingskidor. Vi snackar skidglädje.
De lokala krafter som skapat Monterosa Ski har uppenbarligen haft det egna nöjet framför ögonen, och delvis blundat för det kommersiella effektivitetsträvandet som annars försöker utnyttja varje tänkbar fjällyta. Här är det tilltalande glest mellan nedfarterna och påfallande lite folk. Stoppsladden kommer först när benen säger ifrån, och åkare med bättre resbudget kan uppgradera besöket med helikopterskidåkning. Arrangemanget bjuder på en riktig resa för 2 300 kronor. Du släpps av med en bergsguide uppe bland glaciärerna och får ett långt åk utför isfloden ner till den berömda skidorten Zermatt i Schweiz. Efter en snabb lunch tar ni kabinbanorna nästan lika högt upp igen, och använder eftermiddagen till att spåra ytterligare en brant glaciär ner mot en by strax norr om Monterosa Ski, varifrån ni slutligen drar järnet genom hela liftsystemet till Alagna. Spännande, vackert och med utförsåkning motsvarande nio olympiska störtlopp, vilket – återigen – kräver en skapligt stabil åkare som förmår att hålla tempot om ni ska hinna hem till hotellet innan sista liften stänger.
Det ser så förrädiskt enkelt ut när din rutinerade bergsguide drar iväg, men offpist suger kraften ur den oerfarne. Glöm kortsvängarna när berget är stort. Försök istället att surfa på skidornas rörelseenergi och fäst blicken så långt fram som du bara vågar i långa, runda och framför allt jämna svängar. På stora berg som i Alagna gäller det att äta så mycket fallhöjd som möjligt i varje sväng. Vissa storbergsåk har varit rena tidsresan. En gång när jag kippade efter andan längs ett välkänt offpiståk som kallas Otro, pekade min lokala bergsguide mot en väglös liten by längre ner i den snöfyllda sidodalen. Hans mor och farmor bodde i ett av husen, och levde ett liv som fortgick ungefär på samma sätt som när de första turisterna dök upp. Han sa att modern brukade besöka Alagna vid bröllop och begravningar, och han tvivlade på att farmodern någonsin hade sett en bil.
Bergsguiden tillhörde Walserfolket. En alemansk stam med rötter i nuvarande Bayern som migrerade hit över glaciärerna med barn och boskap för 1 000 år sedan. Som sist anlända fick man hålla till godo med den odlingsbara mark som fanns kvar, vanligtvis längst inne i dalvindlingarna och ofta på hög höjd. En snar och ofrånkomlig överbefolkning tvingade sedan ut kommande generationer på vidare migration över alppassen, vilket gör att dagens Walsertyskar lever utspridda över hela Alperna – från östra Frankrike, via Schweiz och västra Österrike, till sydtyska Kleinwalsertal. Snälla beräkningar menar att det i dag finns cirka 20 000–40 000 Walsertyskar, men det är okänt hur många som fortfarande talar språket tiitsch. Och precis som min bergsguide heter man gärna Walser i efternamn.
Trots moderna liftar och en byslogan om ”Freeride Paradise”, är det fortsatt lugnt i Alagnas gränder. Italienska friluftsfamiljer från Poslätten bilar in över helgerna tillsammans med en varierande skandinavkoloni som hoppas på sol efter snara snöfall. All skidåkning i Alagna kräver nämligen bra väder. Slår busvädret till sitter du där och kommer ingen vart. Bergen är dessutom kända för sina starka vindar, och snötillgången under de senaste 20 åren har minst sagt varit lynnig. I vintras hade jag lika gärna kunnat spela bort respengarna på lotto. Ändå återvänder jag så snart jag har möjlighet, för när Alagna har bra med snö finns det inget skidområde som är bättre, och flera storåk väntar ännu på mina spår. Dessutom finns det ju numera en ordentlig pist ner till byn. I sämsta fall serveras det ett tokrace över snön som preparerats till perfekt manchester varje morgon – i fantastiska 1 668 höjdmeter.
